Kategori: Berättelser ur livet

Att minnet och då särskilt korttidsminnet blir mindre skarpt och spänstigt med åren är inget att berätta. Men jag vill ändå rota lite i hur detta ser ut på min kant. Jag har börjat utmana min glömskhet, eftersom jag sett hur den tilltar. Först gjorde jag det omedvetet eller i alla fall på ett lite slumpartat och tillfälligt sätt, men sedan jag fick upp ögonen för att jag gör detta, har jag kommit att göra det mera medvetet. I en sådan kontext är jag faktiskt tre personer (minst): den som glömmer, den som experimenterar med denna glömska och den som tittar på.

När det inte rör sig om något alltför viktigt, så kan jag pröva att ”lägga något på minnet” (till exempel att sätta på, stänga av, ta fram, packa ner eller anteckna något) lite längre än vad som egentligen känns pålitligt bara för att testa om och i så fall hur länge det stannar kvar ”där på hyllan” medan jag riktar min uppmärksamhet mot något helt annat. Oftast faller den här tanken då ner i glömskan illa kvickt, alltså på så och så många sekunder (nej, jag tar inte tid) och för att hitta den igen måste jag gå tillbaka till den plats där jag tänkte den och sedan släppte den. Allt detta är inget konstigt eller ovanligt, men härom dagen hände detta att jag, när jag var mitt inne i ett sådant experiment, tyckte mig se tanken glida av från ”minnets tavla”. Tanken var då ett ting, en kropp eller i alla fall en skugga. Och jag såg den försvinna. Det var som om jag hade tittat in i min egen hjärna.

≈≈

PS Salongen har vaknat upp ur vintersömnen och vi börjar det nya året med en serie zagrebska läsningar av Hjalmar Bergmans Herr Sleeman kommer.

Ute är det kattider. Plötsligt tar katterna mycket mer plats och de syns och hörs långt mer än under vintern. En del ser ganska luggslitna ut efter den kalla magra tidens umbäranden, men många av dem ser ändå ut som starka vilddjur. De flesta jag träffar har inget egentligt människohem, men till deras matplatser kommer varje dag nytt att äta. Jag ser ”kattgummorna” komma och gå med sina påsar. En del av dem lever nog själva inte så mycket luxuösare. Och katterna har ett rätt stort urval av uthus att ta skydd i när det behövs.

I den här trädgården samlas ofta ganska många till hemliga eller helt öppna möten, det är svårt att avgöra. Jag vet inte om vi ser alla katterna som finns inneslutna i bilden här:

Från kattbalkongen ser livet kanske annorlunda ut. Katterna där har överblick över tillvaron och verkar också värdesätta och förstå sig på detta. Men hur är det? Kommer de någonsin ut från sin balkong med vidhängande lägenhet? Är de kanske innekatter, där de ligger och ser så oberoende ut på sin balkongkarm?

Förra helgen såg jag två dokumentärfilmer av den unge serbiske filmaren Srđan Keča. Den ena handlade om Dubai och visade bland annat afrikanska och asiatiska gästarbetares plågsamma miserabla liv. De arbetar från tidigt på morgonen till långt in i natten och bor i trånga utrymmen i något som mest påminner om fängelser.

Mitt inne i filmen suckar en helt uppgiven ung pakistanier som är på väg att förlora fotfästet i tillvaron något på urdu (tror jag) och detta något dyker upp i den kroatiska textremsan som ”nemam kamo”. Det betyder ungefär ”jag har ingenstans att ta vägen”. Dessa ord stannar i mitt minne och blir till en symbol för hela filmen. De öppnar en avgrund och är samtidigt så hisnande vackra, de bildar en monumentalskulptur, en till tyngdpunkternas tyngdpunkt förtätad dikt om förtvivlan. Lyssna och se:

NEMAM KAMO.

”Jag har inte vart.”

Ett klädstreck – eller säger jag egentligen ”tvättlina”? – i solskenet behängt med enkla färgglada kläder befinner sig i den mänskliga tillvarons mitt. Så är det. Titta själva:

När Londi och jag för inte så länge sedan gick där i solskenet och drog benen efter oss längs Lopudska, drogs min blick in i trädgården till hus nummer 10. Där inne såg jag det förnöjt strävsamma livet. Jag la märke till hur klokt och rutinerat plaggen hängde på linan, inte för hårt sträckta utan med lagom slappa tygbågar mellan tvättnypsparen, så att det fanns plats för minst en omgång tvätt till. Och solen värmde och snön såg mild och medgörlig ut med sydländska plantor uppstickande ur sig. Kanske kan man snart sitta och dricka kaffe däruppe på balkongen?

Rutiner innehåller gärna många små steg som man oftast knappt eller inte alls lägger märke till. Jag vill ge er ett exempel. När jag ska gå ut och det är en sådan här småfuktig halvvinter, tar jag på mig en kappa som både tål regn, är lite varm och dessutom är rätt snygg. Det är en kappa som jag tänker på som ”den nya kappan” fastän jag haft den i över fyra år. Men egentligen betraktar jag den nog ännu mer som ”kappan jag köpte efter Olyckan”. Och det är här detta med de omärkliga momenten i rutinerna kommer in. Sedan igår är jag nästan säker på att jag tänker på att det här är kappan jag köpte efter Olyckan varje gång jag tar den på eller av mig. Varje gång. Vädigt ofta har jag tänkt på det utan att tänka på eller lägga märke till att jag tänkte på det. Men sedan igår vet jag, för jag stannade upp mitt i en tanke och kände igen den från tusen gånger och jag förstod att jag inte kan ta på mig kappan utan att jag samtidigt tar på mig minnet av stunden då jag köpte den. Och av dagen och natten som föregick den där stunden i kappaffären.

Det var i Lund en dag i mitten av december 2008. Det var dagen efter Olyckan. Londi och jag hade sovit i ett rum för rökare på ett hotell någonstans mitt i stan. (I Sverige kombineras nämligen hundar med rökning på hotell.) R. låg kvar på sjukhuset och vi visste ännu inte hur det skulle gå. Efter att man konstaterat mina två kotkompressioner släpptes jag drogad och förvirrad ut från sjukhuset. Och Londi släpptes oskadd ut från djursjukhuset, fast ingen vet något om vad hon kan ha gått igenom under tiden från smällen och fram tills jag hämtade henne.

När ambulansen hade kommit och hämtat R. och mig hade som första åtgärd mina kläder raskt klippts sönder, för det är så man gör med människor som (man tror) är svårt skadade. Så jag hade plötsligt ingen jacka eller kappa och det blev efter att jag kommit på fri fot ett av mina första mål att skaffa mig en kappa. Även om hjärnan gick på tomgång medan Londi och jag knatade utmed de lundensiska smågatorna, bestämde min autopilot sig för att köpa en dyr, hållbar och snygg kappa, helst ”av något märke”. Vi gick in en affär som hade sådana. Egentligen hade jag för ont i ryggen för att prova kappor och det ytligt sett klokaste hade väl varit att i stället köpa en rymlig billig sak som det gick lätt att ta sig in i. Men nej, jag kände att om jag alls skulle ta på mig en kappa så måste den ge mig åtminstone lite glädje. Så jag provade mig sammanbitet igenom en rad av ”snygga varaktiga kappor”. Jag stod stel och rak och en expedit trädde på och av den ena kappan efter den andra. Jag var i trans men samtidigt fastklamrat närvarande. Till sist valde jag en svart, fuktavvisande av god kvalitet och med rätt form, lite som en engelsk jaktrock och kanske var det också en engelsk jaktrock eller ja, den är väl ännu det i så fall. Och den var – och är – av ett visst märke. Jag betalade (flera tusen) och Londi och jag lämnade affären. När vi kom ut på gatan kände jag mig på ett abstrakt och opersonligt sätt nöjd. Jag hade gjort det jag skulle, även om det varit mycket svårt och liksom obegripligt, detta att köpa rätt kläder när man nyss varit död.

Och det är naturligtvis därför denna kappa, så länge vi lever tilllsammans, kommer att vara den nya kappan. Och det är också därför jag aldrig kommer att kunna ta den på – eller av – mig utan att jag åtminstone undermedvetet repeterar min sinnesstämning från den dagen då jag gjorde inköpet. Olyckan och tankarna och stämningarna som följde i dess spår finns inristade i kappans varje detalj, särskilt i dess sätt att vara när den blir på- eller avtagen.

°°
Två texter som kom till några dagar efter Olyckan:

Meddelande

Efter smällen