Kategori: Berättelser ur livet

Huset i Sverige är nu tömt och väl snart fyllt med andra människor och deras saker. Nej, jag känner ingen nostalgi, men något känner jag, något som har med världens eller tidens gång att göra. I det huset växte barnen upp.

I somras gjorde jag mitt. Den sista som var uppe och tömde var Alex nu för någon vecka sedan och hon och jag avhandlade barnböckerna via WhatsApp. Jag rotade i minnet och hon skickade bilder. Vilka skulle hon behålla? Sampo Lappelill gick ju förlorad för länge sedan, så den var inte att tänka på. Men Vattendraken måste bevaras och den tjeckiska boken om musbarnen och ett par till:

Det blev fler, men några tror jag hon eller vi glömde. Hur blev det med den vackra Sången om äppelträdet? Eller med den underbara Dášeňka? Nej, ingen nostalgi, men kanske lite sorg?

°°

PS Imorgon lämnar jag pausträdet för ungefär en vecka. Jag önskar er allt gott så länge.

Att minnet och då särskilt korttidsminnet blir mindre skarpt och spänstigt med åren är inget att berätta. Men jag vill ändå rota lite i hur detta ser ut på min kant. Jag har börjat utmana min glömskhet, eftersom jag sett hur den tilltar. Först gjorde jag det omedvetet eller i alla fall på ett lite slumpartat och tillfälligt sätt, men sedan jag fick upp ögonen för att jag gör detta, har jag kommit att göra det mera medvetet. I en sådan kontext är jag faktiskt tre personer (minst): den som glömmer, den som experimenterar med denna glömska och den som tittar på.

När det inte rör sig om något alltför viktigt, så kan jag pröva att ”lägga något på minnet” (till exempel att sätta på, stänga av, ta fram, packa ner eller anteckna något) lite längre än vad som egentligen känns pålitligt bara för att testa om och i så fall hur länge det stannar kvar ”där på hyllan” medan jag riktar min uppmärksamhet mot något helt annat. Oftast faller den här tanken då ner i glömskan illa kvickt, alltså på så och så många sekunder (nej, jag tar inte tid) och för att hitta den igen måste jag gå tillbaka till den plats där jag tänkte den och sedan släppte den. Allt detta är inget konstigt eller ovanligt, men härom dagen hände detta att jag, när jag var mitt inne i ett sådant experiment, tyckte mig se tanken glida av från ”minnets tavla”. Tanken var då ett ting, en kropp eller i alla fall en skugga. Och jag såg den försvinna. Det var som om jag hade tittat in i min egen hjärna.

≈≈

PS Salongen har vaknat upp ur vintersömnen och vi börjar det nya året med en serie zagrebska läsningar av Hjalmar Bergmans Herr Sleeman kommer.

Ute är det kattider. Plötsligt tar katterna mycket mer plats och de syns och hörs långt mer än under vintern. En del ser ganska luggslitna ut efter den kalla magra tidens umbäranden, men många av dem ser ändå ut som starka vilddjur. De flesta jag träffar har inget egentligt människohem, men till deras matplatser kommer varje dag nytt att äta. Jag ser ”kattgummorna” komma och gå med sina påsar. En del av dem lever nog själva inte så mycket luxuösare. Och katterna har ett rätt stort urval av uthus att ta skydd i när det behövs.

I den här trädgården samlas ofta ganska många till hemliga eller helt öppna möten, det är svårt att avgöra. Jag vet inte om vi ser alla katterna som finns inneslutna i bilden här:

Från kattbalkongen ser livet kanske annorlunda ut. Katterna där har överblick över tillvaron och verkar också värdesätta och förstå sig på detta. Men hur är det? Kommer de någonsin ut från sin balkong med vidhängande lägenhet? Är de kanske innekatter, där de ligger och ser så oberoende ut på sin balkongkarm?

Förra helgen såg jag två dokumentärfilmer av den unge serbiske filmaren Srđan Keča. Den ena handlade om Dubai och visade bland annat afrikanska och asiatiska gästarbetares plågsamma miserabla liv. De arbetar från tidigt på morgonen till långt in i natten och bor i trånga utrymmen i något som mest påminner om fängelser.

Mitt inne i filmen suckar en helt uppgiven ung pakistanier som är på väg att förlora fotfästet i tillvaron något på urdu (tror jag) och detta något dyker upp i den kroatiska textremsan som ”nemam kamo”. Det betyder ungefär ”jag har ingenstans att ta vägen”. Dessa ord stannar i mitt minne och blir till en symbol för hela filmen. De öppnar en avgrund och är samtidigt så hisnande vackra, de bildar en monumentalskulptur, en till tyngdpunkternas tyngdpunkt förtätad dikt om förtvivlan. Lyssna och se:

NEMAM KAMO.

”Jag har inte vart.”

Ett klädstreck – eller säger jag egentligen ”tvättlina”? – i solskenet behängt med enkla färgglada kläder befinner sig i den mänskliga tillvarons mitt. Så är det. Titta själva:

När Londi och jag för inte så länge sedan gick där i solskenet och drog benen efter oss längs Lopudska, drogs min blick in i trädgården till hus nummer 10. Där inne såg jag det förnöjt strävsamma livet. Jag la märke till hur klokt och rutinerat plaggen hängde på linan, inte för hårt sträckta utan med lagom slappa tygbågar mellan tvättnypsparen, så att det fanns plats för minst en omgång tvätt till. Och solen värmde och snön såg mild och medgörlig ut med sydländska plantor uppstickande ur sig. Kanske kan man snart sitta och dricka kaffe däruppe på balkongen?