Kategori: Berättelser ur livet

Härom dagen fick jag, efter att ha sprungit med ”ett viktigt papper” från rum till rum i fakultetens korridorer ett svårräknat antal gånger, veta att jag kommer att få pengar tillbaka på skatten, en ansenlig summa dessutom. Förra året gick jag miste om alltsammans genom att vara för sent ute.

Jag fick en ny pappersbunt i handen. Den skulle jag ta till skattekontoret på Vukovarska 56 för att få ett litet kvitto i utbyte. Jagad av föregående års misstag, kastade jag mig genast iväg till den angivna adressen, men bara för att finna att man hunnit stänga för dagen. Det är öppet mellan 8.00 och 13.30. Med en blandning av irritation och lättnad vände jag på klacken och slank ut genom porten. Lättnad för att jag åtminstone för stunden slapp köa i slingrande, dammiga korridorer, stå utanför bruna avvisande dörrar och konfronteras med byråkratansikten av primitivaste slag.

Igår tog jag mig till den grå betongbyggnaden så att jag skulle hinna med proceduren innan jag skulle till arbetet. Jag visste ju öppettiderna och kom dit strax efter tolv. Det första jag fick veta var att det var lunchstängt till halv ett. ”Jag går upp och ställer mig och väntar, så är jag kanske först i kön”, sa jag och inom mig tänkte jag ”det här hinner jag aldrig”. Den uniformerade mannen i vaktkuren grymtade något buttert, men sedan sa han att det kanske fanns en stol att sitta på. Kanske det. Jag gick raskt upp för alla de små halv- och kvartstrapporna tills jag nådde ”drugi kat” (andra våning), mitt mål. Det var tyst däruppe. I en halvskum korridor kom en kvinna emot mig. Hon var klädd i brun kontorsdräkt och håret var format till en stel frisyr, hon var snygg på ett stramt sätt, kanske var hon i 65-årsåldern. Redan på avstånd började hon tala med mig och jag fick en känsla av att vara väntad. Utan ceremonier tog hon så min pappershög ur handen på mig och trängde sig på hårda klackar in genom en av de bruna dörrarna. Jag hörde en kort ordväxling och så fick jag tillbaka bunten. Hon hade inte lyckats med sin manöver, men hon hade fler i beredskap. Hon pekade mot korridoren på andra sidan trapphuset och sa att jag skulle knacka på den sista dörren där. Jag sa något om ”paus”, men det viftade hon bort samtidigt som hon högg tag i armen på en man med lite veligt och flottigt utseende, som kom ut genom en dörr strax intill. Hon befallde honom att eskortera mig. Jag gick i angiven riktning och han hasade bredvid mig. När jag kom fram till dörren knackade jag och mannen passade på att smita in i ett annat rum. Innanför dörren hördes höga röster och skratt, men så öppndes den och jag fick veta att det var paus. Lite obeslutsam men ändå vagt hoppfull parkerade jag mig utanför dörren. Och då kom den brunklädda ängeln igen, ja, nu hade jag förstått att hon var min skyddsängel. Hon tittade strängt på mig och jag mumlade något om paus igen. ”Nej, nej”, sa hon och slet resolut upp dörren och beordrade ett kontorsbiträde i gruppen att ta sig an min sak. Och vips var allting gjort och jag hade mitt viktiga kvitto. Ängeln försvann innan jag hunnit tacka henne.

När jag stod ute på gatan igen tittade jag på klockan. Det hela hade tagit mindre än tio minuter. Miracolo!

Egentligen hade jag tänkt spara det här till på söndag, för det är en historia om söndagar. Men en onsdag kan också berätta en söndagshistoria, slår det mig nu. Det var tidigt i söndags förmiddag när Londi och jag gick förbi grinden till Rapska 53 och vi hörde ett hundskall från någonstans där innanför, som jag började fundera på det här igen. På honom och på henne. De är båda över 75, skulle jag tro, men kanske är de yngre för tiden far olika våldsamt fram med oss. Det är han som bor i det lilla röda huset. Var hon bor vet jag inte. Jag känner båda på det viset att vi alltid hälsar när vi ses och han räcker ibland ut en liten kaka till Londi mellan grindens spjälor. Jag ser att staketet sakta förfaller och huset ser bara fint ut från ena sidan. På sommarkvällarna ser jag honom ofta hasa runt i tofflor och slå med en flugsmälla bland vinrankorna. Det är den sista ordningen. Han ser lite bräcklig ut och vissa dagar är hans blå blick nästan helt tom. Hon ser starkare och hårdare ut, men det är fråga om en yttre hårdhet för hon kan le med stor värme. Hon är lång och brun i skinnet, ögonen är mörka och blicken skarp och den grå flätan pekar tunn men säker ut från bakhuvudet. Med sig har hon alltid en gammal svart tik av blandras. Det är tiken, som säkert heter Luna, de gör de ofta här, som har styrt min ”penna” till detta, för utan henne hade jag varken vetat eller gissat något om hans och hennes liv. Jag vet att de känner varandra och att de träffas varje söndag förmiddag, om ingenting hindrar, som till exempel sjukdom eller trötthet eller något viktigt ärende. Luna får inte komma in i huset, så hon stannar alltid i den lilla ”trädgården” eller under förstutaket. Under den vackra årstiden har hon sällskap av honom och henne, som då sitter vid ett litet bord man kan ana genom vinrankorna, under den hårda årstiden är hon ensam ute. Och nu kommer vi till historiens själva kärna: Luna skäller på hundar som går förbi, antingen hon är ensam eller i sällskap. Vid sommartid följs skallet alltid av ”dobro jutro” eller ”dobar dan” fram och tillbaka genom lövverket. Under den kalla tiden hörs bara skallet.

Jag tänker mig att de har känt varandra sedan ungdomen, att det funnits en kärlek mellan dem en gång, en kärlek som stannade vid en önskan eller något mer. Kanske har de sedan varit gifta och haft familj, var och en på sitt håll (särskilt han verkar ha haft det så). Efter det har saker hänt, förluster eller detta att barn fått egna liv och flyttat bort. Och nu är hon och han tillbaka i varandras liv igen, fast på ett annat sätt. Jag vet inte tillräckligt om det sättet, men kanske är det något förunderligt. Och ingen ser det, mer än jag som snarare anar än ser.

hans hus är litet och smalt

Det är möjligt att någon tycker att jag gärna kunde vara mera omväxlande, men jag har nu en gång förtrollats av de här kattbalkongerna. Den på bilden är dessutom ny för mig (och så har jag feber och inget riktigt omdöme). Londi och jag har visserligen gått förbi den huskroppen hundratals gånger, men katterna har kanske en annan rytm än vi, så vi ses bara, låt oss säga, var trehundrade gång. Men då blir utfallet desto rikare. Visst ger de färg och liv åt den fuktgnagda, smutsgrå betongen? Och visst har de intressanta små ansikten?

Igår eftermiddag stod Londi och jag oväntat inför ett tomrum igen. Eller kanske är det lite oegentligt att kalla en sådan här hög med byggnadsrester för ett tomrum?

I alla fall bodde det alldeles nyss människor i huset som stod här, en tregenerationers familj. Kanske minns någon min text "Ett hus har lämnat" från början av december. Då var det grannlängan som försvann, men den hade varit obebodd i åratal, så det var en annan sak.

Ser ni förresten den unge mannen till vänster på bilden? Han sitter där och knackar rent tegelstenar och staplar dem på en skottkärra. Var han en av dem som bodde här? Jag vet inte. Den enda i huset jag kände var den lilla trebenta hunden. Sniski har jag på sista tiden kommit att kalla honom i hemlighet. Var är han nu? Han levde troligen ett ganska privilegierat liv här. Dels bodde han i huset som revs, men ingen där brydde sig särskilt mycket om honom, så han var nästan alltid ute och fri. Sedan hade (har?) han en tant på åttonde våning i mitt hus, en tant som bjöd (bjuder?) honom på läckerheter och köpte eleganta små rockar och koppel åt honom och ”låtsaspromenerade” med honom runt kvarteret. Ibland åkte han tillsammans med tanten upp med hissen för att tillbringa några luxuösa timmar i hennes lägenhet. Är det slut på det nu?

Jag är ingen fågel, så jag känner mig alltid främmande när jag flyger. Detta ”alltid” inträffar tack och lov ganska sällan, men alldeles nyligen var det dags igen. En dag flög jag Zagreb-Frankfurt-Göteborg och sex dagar senare Göteborg-Köpenhamn-Zagreb. Det är inte bara i luften jag känner detta främlingskap utan också i de här märkligt döda flygplatsmiljöerna. Frankfurts flygplats är jättelik, ja, det vet ni alla säkert bättre än jag, och där fick jag färdas med tåg – ett ultramodernt förarlöst tåg med elektronisk röst – mellan ”gaterna” (ja, jag måste använda citattecken där). Jag tillbringade över en timme med olika slags resor inom flygplatsen. Det enda som gjorde saken lite hanterlig för mig var ett samtal med expediten i Pocketshop. Hon hade faktiskt läst boken jag köpte där och hon kunde dessutom beskriva den på ett behändligt sätt. Der Hals der Giraffe heter den och den är skriven av Judith Schalansky (född i Greifswald!) En mycket bra bok ”inom sin genre”, sa expediten med en osynlig blinkning och jag vet nu hur rätt hon hade, för det rör sig om en ganska skurril genre, där allt är biologi. Nå, jag kom fram till min gate och där rådde tystnad och gleshet, där satt nästan uteslutande svenskar. Alla skulle hem. De satt där stilla och ordenliga, diskret välklädda med sitt praktiska bagage, sina mobiler och laptoppar.

Lustigt nog hände något parallellt på hemvägen på flygplatsen i Köpenhamn. Alla var kroater och alla skulle hem. Jag också, fast det skulle jag ju på ditvägen med, hem till mina föräldrar alltså. Så den här resan gav mig föreställningen att (nästan) alla alltid flyger hem egentligen. Man förstår inte hur de ”kommer bort”.

Jag tittade ganska mycket på min biljett. Det stod LH på några ställen och det betyder Lufthansa. Sedan stod det OU och det är en förkortning för Croatia Airlines, glasklar, eller hur?

Sträckan Köpenhamn-Zagreb blev den äventyrligaste. Det spinkiga lilla planet kom en timme för sent och sedan hoppade det fram genom luften på ett ytterst oberäkneligt sätt. Handbagaget som ansågs för stort för ett så litet plan tronade på de lyxiga platserna längst fram.

Det är skönt att ha fast mark under fötterna igen, för jag förstår aldrig hur de här planen lyckas hålla sig uppe luften under hela sträckan. Kanske blir man ”lite på vingen” av att flyga.