Kategori: Berättelser ur livet

Jag tycker om de här små oregelbundenheterna som på ett närmast organiskt sätt växer fram utmed de gråa huskropparna i kvarteren här omkring. Min senaste upptäckt är det här lilla ”reservat”.

Den tillhör dem som bor i en av lägenheterna i den mörka och vintertid antagligen kalla och fuktiga bottenvåningen. Fönstren är gallerförsedda som i ett fängelse, men gallren här skyddar mot intrång i stället för att hindra någons utbrytning.

Jag går nu lite närmare, så att ni kan se det hela lite bättre:

Med några stolpar och ett ståltrådsnät har människorna här skapat sig ett litet frirum att hänga tvätt i, att ställa cyklar och andra mer skrymmande ägodelar. På sommarkvällarna kommer det kanske sedan ut stolar här och möjligen får grinden stå öppen ibland – för gäster eller folk som passerar förbi…

Vi kommer ut lite sent denna morgon, Londi och jag, runt halv tio är den väl när vi kliver ut genom porten. Regnets droppande utanför fönstret lockade inte riktigt. När vi svänger runt hörnet av huset ser jag Stanko stå på sin balkong. Han vinkar lite, halvt bortvänd och jag vinkar tillbaka med hjärtat i halsgropen. Jag tror inte vi har setts sedan han bjöd mig på rakija i husets bar på julafton. Vintern har gått hårt åt honom, hans ansikte är blekt och urgröpt och leendet orkar inte riktigt och han vet det. Jag kan inte fråga ”Kako ste?”, för jag ser att han inte mår bra och att han inte vill tala om det. Jag får inte ens ur mig en hälsning.

Vi följer Rapska och jag ser Honom stå och dona med något vid den inre grinden. Han ser mig inte, men jag vet att han förbereder huset för sin söndagsgästs ankomst. Londi och jag svänger in på Kornatska och ett stycke in på den gatan ser jag Henne på andra sidan klädd i en grön regnrock och med en urblekt lila huva över det grå håret. Den svarta raggiga Luna – eller heter hon Tara? – stretar framåt i kopplet vid hennes sida. Vi ropar ”Dobro jutro” över gatan och jag vänder mig lite om och följer hennes långa kraftfulla steg med blicken. Jag vet vart hon ska.

Ett ungt par med en livlig hanhund dyker upp från ingenstans. Han rusar ivrigt fram mot Londi och nosar runt på henne. Den unge mannen frågar om Londi löper, nej, hon är steriliserad, svarar jag rutinerat. Detta är ett område jag behärskar – rent språkligt alltså.

Regnet blir till duggregn och vi går långsamt förbi en rad trädgårdar med krokusar och primulor som jag väl skulle ha fotograferat, om jag haft någon lämplig apparat med mig. Men nej.

I ett gathörn får vi syn på ett gäng riktiga gatkatter. De är toviga och gråa också på det vita och den ena har bara ett halvt öra. Alla fyra höjer samtidigt ryggarna till en brant båge och de breda ansiktena ser tidlöst farliga ut. Londi tittar bort, höjer en aning på ryggpälsen och vi glider båda snabbt förbi sällskapet.

Snart är vi tillbaka på Rapska och när vi går förbi nummer 53 hör vi Luna (eller Tara) skälla inifrån buskarna. Och jag vet. Och Londi säkert också, fast kanske något annat.

Sedan jag flyttade hit har jag kommit att låta reparera många fler saker än jag gjorde förr. Jag går till min sömmerska med mina trasiga jeans eller med uppslitna jackfoder och hon hittar alltid ett snillrikt sätt att förlänga dessa plaggs liv. Sedan har jag en skomakare, en postolar, som sular och klackar om mina skor och stövlar så det är en fröjd att se resultatet.

Igår morse besökte jag honom med en trasig ryggsäck och på eftermiddagen kunde jag ta hem denna i utmärkt skick. När han visade mig den lagade ryggsäcken hävde jag ur mig en ström av superlativer: odlično, izvrstno, savršen… Mario, för så heter han, smålog först hemlighetsfullt, men visade mig sedan alla de sinnrika förstärkningar han hade försett ryggsäckens insida med. 20 kuna var priset. Och ute blåste en vårvind.

Plötsligt går vi ett stycke ovanför marken igen. En sådan där obegripligt snabb landhöjning har inträffat igen. Vi är i ett slag närmare månen och stjärnorna och jorden har blivit en hemlighet. Finns den verkligen, där under det vita täcket? Jag längtar efter att återse den och jag minns plötsligt den långa vintern från sista året i Sverige. Jag åkte mycket skidor i skogen bakom huset och Londi sprang efter på det allt fastare spåret. Att glida omkring i backarna var härligt, men samtidigt byggdes, allt eftersom snömånderna staplades på varandra, en känsla av allt starkare obehag upp i mig. Det kändes som om jag var ingenstans, när jag skidade fram ovanför buskar och snår. Jag blev så hemlös av att inte se marken.

igår morse

igår kväll

Härom dagen fick jag, efter att ha sprungit med ”ett viktigt papper” från rum till rum i fakultetens korridorer ett svårräknat antal gånger, veta att jag kommer att få pengar tillbaka på skatten, en ansenlig summa dessutom. Förra året gick jag miste om alltsammans genom att vara för sent ute.

Jag fick en ny pappersbunt i handen. Den skulle jag ta till skattekontoret på Vukovarska 56 för att få ett litet kvitto i utbyte. Jagad av föregående års misstag, kastade jag mig genast iväg till den angivna adressen, men bara för att finna att man hunnit stänga för dagen. Det är öppet mellan 8.00 och 13.30. Med en blandning av irritation och lättnad vände jag på klacken och slank ut genom porten. Lättnad för att jag åtminstone för stunden slapp köa i slingrande, dammiga korridorer, stå utanför bruna avvisande dörrar och konfronteras med byråkratansikten av primitivaste slag.

Igår tog jag mig till den grå betongbyggnaden så att jag skulle hinna med proceduren innan jag skulle till arbetet. Jag visste ju öppettiderna och kom dit strax efter tolv. Det första jag fick veta var att det var lunchstängt till halv ett. ”Jag går upp och ställer mig och väntar, så är jag kanske först i kön”, sa jag och inom mig tänkte jag ”det här hinner jag aldrig”. Den uniformerade mannen i vaktkuren grymtade något buttert, men sedan sa han att det kanske fanns en stol att sitta på. Kanske det. Jag gick raskt upp för alla de små halv- och kvartstrapporna tills jag nådde ”drugi kat” (andra våning), mitt mål. Det var tyst däruppe. I en halvskum korridor kom en kvinna emot mig. Hon var klädd i brun kontorsdräkt och håret var format till en stel frisyr, hon var snygg på ett stramt sätt, kanske var hon i 65-årsåldern. Redan på avstånd började hon tala med mig och jag fick en känsla av att vara väntad. Utan ceremonier tog hon så min pappershög ur handen på mig och trängde sig på hårda klackar in genom en av de bruna dörrarna. Jag hörde en kort ordväxling och så fick jag tillbaka bunten. Hon hade inte lyckats med sin manöver, men hon hade fler i beredskap. Hon pekade mot korridoren på andra sidan trapphuset och sa att jag skulle knacka på den sista dörren där. Jag sa något om ”paus”, men det viftade hon bort samtidigt som hon högg tag i armen på en man med lite veligt och flottigt utseende, som kom ut genom en dörr strax intill. Hon befallde honom att eskortera mig. Jag gick i angiven riktning och han hasade bredvid mig. När jag kom fram till dörren knackade jag och mannen passade på att smita in i ett annat rum. Innanför dörren hördes höga röster och skratt, men så öppndes den och jag fick veta att det var paus. Lite obeslutsam men ändå vagt hoppfull parkerade jag mig utanför dörren. Och då kom den brunklädda ängeln igen, ja, nu hade jag förstått att hon var min skyddsängel. Hon tittade strängt på mig och jag mumlade något om paus igen. ”Nej, nej”, sa hon och slet resolut upp dörren och beordrade ett kontorsbiträde i gruppen att ta sig an min sak. Och vips var allting gjort och jag hade mitt viktiga kvitto. Ängeln försvann innan jag hunnit tacka henne.

När jag stod ute på gatan igen tittade jag på klockan. Det hela hade tagit mindre än tio minuter. Miracolo!