Kategori: Berättelser ur livet

Mina spårvagnsfärder är för mig många gånger något mer än bara detta att ta sig från en plats till en annan. Ofta ser jag ett slags små ”scener ur livet” utspelas framför mig där i trängseln eller halvträngseln. Härom dagen fick jag syn på en pojke på kanske sjutton år som stod någon meter ifrån mig. Jag la märke till honom för att han var så vacker. Hans rena drag stack på ett märkligt sätt av från den brutalt kortsnaggade frisyren. Han var klädd som pojkar i den här åldern är mest, jag kan inte säga riktigt vad han hade på sig, men jag vet att allt satt perfekt så där helt av sig självt. I högra handen höll han ett litet papper med en prydligt präntad text på. Hans mörka halvslutna ögon försökte mödosamt fixera den och han rörde på läpparna i sina ansträngningar att memorera den. Gång på gång avbröts läpprörelserna av en stor, barnsligt öppen gäspning. Under hela färden iakttog jag detta förlopp som upprepades om och om igen: ögonens läsning, läpparnas rörelser och så den stora lejonungegäspningen som kastade all möda över styr rakt ner i glömskan, en ljuvlig sömnig glömska i livets gryning.

°°

PS Salongen bjuder på en ny Herr Sleeman-text, en text med en temperamentsfull slutkläm.

Jag tycker om de här små oregelbundenheterna som på ett närmast organiskt sätt växer fram utmed de gråa huskropparna i kvarteren här omkring. Min senaste upptäckt är det här lilla ”reservat”.

Den tillhör dem som bor i en av lägenheterna i den mörka och vintertid antagligen kalla och fuktiga bottenvåningen. Fönstren är gallerförsedda som i ett fängelse, men gallren här skyddar mot intrång i stället för att hindra någons utbrytning.

Jag går nu lite närmare, så att ni kan se det hela lite bättre:

Med några stolpar och ett ståltrådsnät har människorna här skapat sig ett litet frirum att hänga tvätt i, att ställa cyklar och andra mer skrymmande ägodelar. På sommarkvällarna kommer det kanske sedan ut stolar här och möjligen får grinden stå öppen ibland – för gäster eller folk som passerar förbi…

Vi kommer ut lite sent denna morgon, Londi och jag, runt halv tio är den väl när vi kliver ut genom porten. Regnets droppande utanför fönstret lockade inte riktigt. När vi svänger runt hörnet av huset ser jag Stanko stå på sin balkong. Han vinkar lite, halvt bortvänd och jag vinkar tillbaka med hjärtat i halsgropen. Jag tror inte vi har setts sedan han bjöd mig på rakija i husets bar på julafton. Vintern har gått hårt åt honom, hans ansikte är blekt och urgröpt och leendet orkar inte riktigt och han vet det. Jag kan inte fråga ”Kako ste?”, för jag ser att han inte mår bra och att han inte vill tala om det. Jag får inte ens ur mig en hälsning.

Vi följer Rapska och jag ser Honom stå och dona med något vid den inre grinden. Han ser mig inte, men jag vet att han förbereder huset för sin söndagsgästs ankomst. Londi och jag svänger in på Kornatska och ett stycke in på den gatan ser jag Henne på andra sidan klädd i en grön regnrock och med en urblekt lila huva över det grå håret. Den svarta raggiga Luna – eller heter hon Tara? – stretar framåt i kopplet vid hennes sida. Vi ropar ”Dobro jutro” över gatan och jag vänder mig lite om och följer hennes långa kraftfulla steg med blicken. Jag vet vart hon ska.

Ett ungt par med en livlig hanhund dyker upp från ingenstans. Han rusar ivrigt fram mot Londi och nosar runt på henne. Den unge mannen frågar om Londi löper, nej, hon är steriliserad, svarar jag rutinerat. Detta är ett område jag behärskar – rent språkligt alltså.

Regnet blir till duggregn och vi går långsamt förbi en rad trädgårdar med krokusar och primulor som jag väl skulle ha fotograferat, om jag haft någon lämplig apparat med mig. Men nej.

I ett gathörn får vi syn på ett gäng riktiga gatkatter. De är toviga och gråa också på det vita och den ena har bara ett halvt öra. Alla fyra höjer samtidigt ryggarna till en brant båge och de breda ansiktena ser tidlöst farliga ut. Londi tittar bort, höjer en aning på ryggpälsen och vi glider båda snabbt förbi sällskapet.

Snart är vi tillbaka på Rapska och när vi går förbi nummer 53 hör vi Luna (eller Tara) skälla inifrån buskarna. Och jag vet. Och Londi säkert också, fast kanske något annat.

Sedan jag flyttade hit har jag kommit att låta reparera många fler saker än jag gjorde förr. Jag går till min sömmerska med mina trasiga jeans eller med uppslitna jackfoder och hon hittar alltid ett snillrikt sätt att förlänga dessa plaggs liv. Sedan har jag en skomakare, en postolar, som sular och klackar om mina skor och stövlar så det är en fröjd att se resultatet.

Igår morse besökte jag honom med en trasig ryggsäck och på eftermiddagen kunde jag ta hem denna i utmärkt skick. När han visade mig den lagade ryggsäcken hävde jag ur mig en ström av superlativer: odlično, izvrstno, savršen… Mario, för så heter han, smålog först hemlighetsfullt, men visade mig sedan alla de sinnrika förstärkningar han hade försett ryggsäckens insida med. 20 kuna var priset. Och ute blåste en vårvind.

Plötsligt går vi ett stycke ovanför marken igen. En sådan där obegripligt snabb landhöjning har inträffat igen. Vi är i ett slag närmare månen och stjärnorna och jorden har blivit en hemlighet. Finns den verkligen, där under det vita täcket? Jag längtar efter att återse den och jag minns plötsligt den långa vintern från sista året i Sverige. Jag åkte mycket skidor i skogen bakom huset och Londi sprang efter på det allt fastare spåret. Att glida omkring i backarna var härligt, men samtidigt byggdes, allt eftersom snömånderna staplades på varandra, en känsla av allt starkare obehag upp i mig. Det kändes som om jag var ingenstans, när jag skidade fram ovanför buskar och snår. Jag blev så hemlös av att inte se marken.

igår morse

igår kväll