På spårvagnen

Mina spårvagnsfärder är för mig många gånger något mer än bara detta att ta sig från en plats till en annan. Ofta ser jag ett slags små ”scener ur livet” utspelas framför mig där i trängseln eller halvträngseln. Härom dagen fick jag syn på en pojke på kanske sjutton år som stod någon meter ifrån mig. Jag la märke till honom för att han var så vacker. Hans rena drag stack på ett märkligt sätt av från den brutalt kortsnaggade frisyren. Han var klädd som pojkar i den här åldern är mest, jag kan inte säga riktigt vad han hade på sig, men jag vet att allt satt perfekt så där helt av sig självt. I högra handen höll han ett litet papper med en prydligt präntad text på. Hans mörka halvslutna ögon försökte mödosamt fixera den och han rörde på läpparna i sina ansträngningar att memorera den. Gång på gång avbröts läpprörelserna av en stor, barnsligt öppen gäspning. Under hela färden iakttog jag detta förlopp som upprepades om och om igen: ögonens läsning, läpparnas rörelser och så den stora lejonungegäspningen som kastade all möda över styr rakt ner i glömskan, en ljuvlig sömnig glömska i livets gryning.

°°

PS Salongen bjuder på en ny Herr Sleeman-text, en text med en temperamentsfull slutkläm.

Kommentera