Tankens skugga

Att minnet och då särskilt korttidsminnet blir mindre skarpt och spänstigt med åren är inget att berätta. Men jag vill ändå rota lite i hur detta ser ut på min kant. Jag har börjat utmana min glömskhet, eftersom jag sett hur den tilltar. Först gjorde jag det omedvetet eller i alla fall på ett lite slumpartat och tillfälligt sätt, men sedan jag fick upp ögonen för att jag gör detta, har jag kommit att göra det mera medvetet. I en sådan kontext är jag faktiskt tre personer (minst): den som glömmer, den som experimenterar med denna glömska och den som tittar på.

När det inte rör sig om något alltför viktigt, så kan jag pröva att ”lägga något på minnet” (till exempel att sätta på, stänga av, ta fram, packa ner eller anteckna något) lite längre än vad som egentligen känns pålitligt bara för att testa om och i så fall hur länge det stannar kvar ”där på hyllan” medan jag riktar min uppmärksamhet mot något helt annat. Oftast faller den här tanken då ner i glömskan illa kvickt, alltså på så och så många sekunder (nej, jag tar inte tid) och för att hitta den igen måste jag gå tillbaka till den plats där jag tänkte den och sedan släppte den. Allt detta är inget konstigt eller ovanligt, men härom dagen hände detta att jag, när jag var mitt inne i ett sådant experiment, tyckte mig se tanken glida av från ”minnets tavla”. Tanken var då ett ting, en kropp eller i alla fall en skugga. Och jag såg den försvinna. Det var som om jag hade tittat in i min egen hjärna.

≈≈

PS Salongen har vaknat upp ur vintersömnen och vi börjar det nya året med en serie zagrebska läsningar av Hjalmar Bergmans Herr Sleeman kommer.

7 tankar om “Tankens skugga

  1. Bra beskrivet. Jag har också märkt att man envist kan leta i minnets hyllor; namn till exempel, vad hette nu regissören till Blue Velvet: det tog mig någon timme innan jag hittade det. Och nu har jag glömt det igen, kanske för att det inte var så viktigt. Eller; jag gissar på kompositörer från radion; tror just själva letandet är bra övning.
    Men tala inte med mig om bortsprungna glasögon och undersoffankastade sockor och brända kastruller och diverse papper som ska fyllas i helst före döden.

    En sorts minnesträning finns hos Lumosity. Vet inte hur bra den är. Och jag tror vi klarar oss själva. Jag har ju trots att jag lagt en stroke bakom mig rätt god koll på tex USAs delstater. Och Shakespeares gestalter; ) Fattas bara.

  2. Hej Gabrielle,
    tack för kommentaren som var trevlig att läsa och tänka sig in i. Nej, det där med glasögon och kastruller är väl inte mycket att prata om. Det enda jag vill säga är att jag förundras lite över min sorglöshet när jag till exempel släpper ner glasögonen så där nästan var som helst. Jag VET ju vad som kommer sedan. Detta löjliga letande.

Kommentera