På andra sidan Vukovarska

Vintern verkar vara på väg tillbaka. Luften är klar och det ligger ett lätt och luftigt minus i luften. Jag väljer en lite annorlunda sträckning för Londis och min morgonpromenad, lite för vår skull, men också lite med tanke på er. Vi korsar Vukovarska för att ströva omkring lite i kvarteren på stadssidan om denna genomfartsled. Vi börjar ultramodernt bland höga blinkande glashus. (På bottenvåningen i ett av dessa ligger för övrigt restaurang Mr Cheng.)

Vi följer Radnička cesta och strax har vi de blänkande höghusen bakom oss. Framför oss ser vi gatans raka sträckning och längre bort Medvednicas ryggar. Solen glimmar till i det ena domkyrkotornet, men det syns inte på bilden. Londi hittar ett och annat att lukta på och undersöka. Från grusvägen här till höger ser jag ofta zigenarbarn, stora och små, småspringa eller gå sakta och liksom planlöst ut mot den stora gatan. Fast inte idag.

Men jag tänker lite på de här barnen och ser dem för mitt inre öga. Ofta bär någon större på någon riktigt liten. Och så svänger jag liksom av mig själv in bland de istäckta vattenpölarna på den namnlösa vägen. Londi går några steg bakom mig och verkar undra vart jag är på väg.

Snokar jag? funderar jag. Det går inte riktigt att veta. Plötsligt vidgas blickfältet och vi har en vidsträckt plan framför oss. På en lyktstolpe är en stor gul förbudsskylt fästad: Zabranjeno… Och så ser jag några huslängor av en typ jag känner så väl till. Här bor de och där hänger deras tvätt. Jag stannar upp och står kvar en kort evighet och begrundar platsen. Det vilar något mäktigt rofyllt över den och jag grips av en känsla av att det är här det verkliga livet levs.

Men så är evighetsögonblicket slut och jag vänder om och Londi hänger på och så traskar vi tillbaka längs grusvägen. Vi möter en man, som tittar lite undrande på mig, men kanske bara i min inbillning. Så korsar vi Radnička och går in i småkvarteren på andra sidan.

Här är det lite rikare men bara lite eller i alla fall är det väldigt blandat. En del hus, gärna de vackraste, är mycket slitna och har tappat det mesta av rappningen. Andra är nyrenoverade med alldeles nystrukna ansikten.

La pantera nera i hörnet av bilden är Londi förstås.

4 tankar om “På andra sidan Vukovarska

  1. Tack, Gabrielle! Ja, det här är alltsammans saker som berör mig starkt – platserna, människorna, det som händer här.

  2. Jag fängslas av din och Londis promenad- och jag önskar att det där slitna röda huset kunde skriva sin historia. Det är så vackert trots bristerna i rappningen.

  3. Ja, detta röda hus, som är så rött, fastän nästan all den röda rappningen fallit av, har jag tittat på många gånger och undrat över livet där inne, för det är absolut bebott.

Kommentera