Igår eftermiddag promenerade Londi och jag in till stan i det upplivande solskenet:
Här går vi utmed Račkoga och till höger om oss har vi kroatiska nationalbankens byggnad som ritats av Viktor Kovačić och ovanför hustaken mitt framför oss ser vi domkyrkans två torn, det ena klätt och det andra oklätt.
Vid Manduševac-fontänen träffar vi Daniela som har köpt rostade kastanjer ”på rätt ställe”, så de är stora, smakrika och saftiga. Vi stannar en stund vid fontänen och tuggar ivrigt alla tre. Sedan går vi uppåt mot Kaptol, där det pågår något som vi inte begriper; massor med poliser är utposterade kring platsen framför domkyrkan. Men vi skjuter vår undran åt sidan och fortsätter över Dolac och sedan upp till Gradec och vidare till den stora parken Tuškanac, som sträcker sig upp mot Medvednica. Daniela har massor att berätta och strax byts min vanliga synvinkel mot en italiensk – eller snarare emiliansk sådan – på livet i Zagreb och kroaternas göranden och låtanden: ”Qui a Zagabria…”, ”I croati, sai…”. Ibland drämmer hon till riktigt hårt i sin kritik, men samtidigt är hon vänlig och välvillig, ja, närmast kärleksfull, så det går inte att bli upprörd. Det känns bara uppfriskande. Och strax hittar hon något att beundra i stället. Sedan säger hon ett och annat om ”noi emiliani”, hon talar om det emilianska sinnet för samarbete och det icke-hierarkiska och om det viktiga med generositet. Och jag vet ju att hon själv har alla dessa goda egenskaper, hennes födelsedagsfest för några veckor sedan avslutades till exempel med julklappsutdelning till alla gästerna. Så hon har all rätt att vara stolt över sin emilianskhet. Nu ska ni inte tro att vårt samtal blev till något slags monolog; jag är bara lite selektiv i mitt berättande och mig har ni ju hört förr.
Vi skiljs åt vid Ilica och Londi och jag strosar ner genom parken Zrinjevac. Jag tittar upp mot den blå himlen och hör i mitt inre rum plötsligt psalmen Morgon mellan fjällen:
Morgon mellan fjällen,
hör hur bäck och flod,
sorlande mot hällen,
sjunger: Gud är god,
Gud är god!
Och framför mig ser jag Fröken vid tramporgeln. Jag går i fjärde klass i Rosenfredsskolan i Varberg, det är en klar vintermorgon och solen skiner in i klassrummet genom de många små rutorna och lyser på bänkarna och ansiktena.
Bodil, en lite pil sköt in i mitt hjärta när du nämnde den psalmen… Exakt samma tramporgel, förmodligen också exakt samma fröken, exakt samma fjärdeklass… fast vi sjöng gammalplural: ”sjunga Gud är god…”.
Det här måste då matematiskt ha varit, mmmm, 1962…
Ärligt talat sjöng vi nog också ”sjunga”, det är jag som har förfalskat det när jag var för lat för att skriva psalmversen själv. Bra att du rättade till detta. 1964.
Kollade lite i de psalmböcker som finns i våra hyllor. I den psalmbok min man fick i skolan finns inte denna psalm med. Han började sin skolgång 1936. Min första psalmbok fick jag vid skolstarten 1948, den är tryckt 1941 (stadfäst 1937) och psalm 521 »Morgon mellan fjällen« är bearbetad 1937. En av sönernas skolpsalmböcker finns kvar i våra hyllor och den fick han tydligen i andra klass 1974 (tryckt 1971 och det är också stadfäst 1937). Både dessa senare har verbformen »sjunga«. Senare psalmbok har jag aldrig skaffat. Men tydligen kom det en ny bearbetning 1986 och där är verbformen för denna psalm »sjunger«.
Att »Morgon mellan fjällen« skulle tas in i psalmboken 1937 var det tydligen debatt om.
Nederst på denna sida finns ett inlägg från 1938 därom.
Tack Agneta, för denna genomgång. Då vet jag att vi sjöng ”sjunga”.
Jag minns att jag tyckte om att dalen svarade…