Främlingsskapets hemlikhet

Härom dagen tillbringade jag några timmar med ett europeiskt par. Medan jag tillsammans med R och S pratade om i vilka länder brödet är bra eller gjorde jämförelser mellan vitlök från Dalmatien och Zagorje, så halkade vi då och då över gränserna mellan språken och jag kände mig så där dubbelt hemma. Efteråt började jag fundera på detta med länder, tider och språk, ja, på mitt liv här i Zagreb. Hade jag varit ung när jag kom hit, så skulle jag vid det här laget ha trängt mycket djupare in i det kroatiska språket. Detta är ingen spekulation eller en beskrivning av en sannolikhet utan ett faktum, även om det inte har hänt. Ja. Eftersom jag aldrig kommer att lära mig språket här på riktigt eller på djupet – och jag dessutom inte kan blunda för något som heter språklig regression, som kanske kommer om tjugo år, men hur avlägset är det och kommer jag att leva så länge? – så måste eller vill jag söka min hemkänsla här i själva främlingsskapet. Kanske överdriver jag å andra sidan språkets betydelse för detta med tillhörighet, eftersom jag alltid sysslat med språk och åtminstone tidvis satt en ära i att lära mig så många som möjligt. Det märkliga – eller helt normala – är ju att jag ÄR hemma här bland männskorna, husen, spårvagnarna, skyltarna, parkerna, vindarna, floden och bergen här ovanför. Och om andra tycker att jag är en främling, vad gör det? Kanske måste jag en dag lämna Zagreb, men för det blir staden inte mindre hemma nu. Jag lär hela tiden känna nytt: gathörn, maträtter, ord, ansiktsuttryck, drycker, människor, gester. En av mina senaste upptäckter är att en spårvagnsfärd utmed Ilica verkligen känns som en flodfärd. Jag har kommit närmare stadens historia, möjligen på ett lite egensinnigt sätt, men ändå. Ilica har nämligen rötten i en medeltida väg utmed Sava, som nådde mycket högre upp i staden på den tiden. Vägen följde flodens slingrande lopp och sedan blev vägen en stadsgata som nu ringlar utmed en imaginär flod och de blåa spårvagnarna rullar glatt böljande både uppför och nerför den långa långa flodbacken. Ibland verkar det gå extra fort uppför.


tyvärr har jag inte fått med någon riktig krök på bilden, så ni får helt enkelt lita på mig

13 tankar om “Främlingsskapets hemlikhet

  1. ”Hemlikhet” – det är ju genialt! Kanske är det den likheten som efter en tid kan få en att känna sig ”hemma” i ett annat land. Det är likt hemma men ändå inte riktigt samma sak. Men så inträffar det att om man verkligen kommer tillbaka ”hem” upptäcker man att det är, eller har blivit, helt annorlunda – man kan inte känna sig hemma där heller.

    Man drabbas av det dubbla främlingsskapet. Men det första främlingsskapet är lättare att bära än det andra – ingen, allra minst en själv, kräver eller väntar sig en fullständig hemmakänsla. Man vill det inte heller, en viss känsla av ”exotism” piggar upp tillvaron.

    I boken Städernas svall liknar en av författarna den långvariga vistelsen i ett ”främmande” land vid en skådespelares rollprestation. ”Att gestalta erfarenhet, gå in i den, formas av den, men att sedan sminka av sig och gå hem – att ha ett annat jag bortom gestalten. Jag känner att jag lever ut olika sidor av mig själv [i Berlin, i Rom, Paris eller Wien].” Det är en fin bild. Men den kan kompletteras: där man bott en lång tid spelar man med en viss Narrenfreiheit inför en mestadels välvillig publik och får ibland t.o.m varma applåder. Kommer man av sig nu och då är det inte så allvarligt. Då är det lätt att acceptera att det bara är ett spel, att acceptera främlingsskapet. Man bara sminkar av sig och går hem. Men när man spelar i sitt ursprungsland blir reaktionen en annan: publiken tycker att rolltolkningen har uppenbara brister och tvekar inte att ge sitt missnöje till känna. Det är svårare att acceptera den situationen och man förfaller kanske i frustration och t.o.m. aggression eftersom man själv tycker att man spelar den andra rollen bättre än den första men att dom dumskallarna inte begriper det.

    Ursäkta längden.

  2. Tack Bengt, inte minst för längden eller långheten (vips ville stavningsprogrammet att jag skulle tala om ”långhelgen”)! Antagligen ser hemliken olika ut för olika människor, till exempel för dig och mig. På många sätt är jag mycket mera främmande här i Zagreb än du i Wien, men ändå är det så att jag tycker att detta är en plats för mig. Utifrån sett kan man säkert undra hur detta är möjligt – min kroatiska är en katastrof, jag är en kvinna i min ålder som lever ensam med en äldre hund, jag har inget körkort, ja, det finns mer att räkna upp, men som exempel räcker det nog. Och ändå känns alltsammans bra, jag saknar ingenting mer än enskilda människor och det skulle jag göra var jag än bodde. Ja, jag kan sakna vissa landskap och stadsmiljöer också, men de flesta av dem finns inte i Sverige, några ja, men inte de flesta. Sedan finns ju detta att jag inte vet hur länge jag får stanna här och det kan hända att detta förstärker Zagrebs lockelse ytterligare. Gräset ÄR grönare på ”andra sidan” även om man i stunden råkar befinna sig där.

    Dessutom trivs jag så väl med mitt arbete här. Jag har dessutom hittills sluppit alla de löjligheter som förföljde mig på svenska universitet och gymnasier.

    Två länkar till texter som kom till under den löjliga tiden:

    http://bodilzalesky.com/blog/2006/05/24/pa-vag-mot-kunskapssamhallet/

    http://bodilzalesky.com/blog/2006/01/03/tveksam/

  3. Narrenfreiheit – var ett underbart ord. Har du det någonstans ifrån, Bengt?

    Det får mig omedelbart att tänka på 1600-tal, Shakespeare, Calderon, och deras starka känsla för livet som teater. Jag tror Palme hade den också, och att det var därför han blev så skicklig och charmig. (Vilket långt ifrån betyder att jag alltid tyckte om hans stil). Politiken hade för honom en viss ”narrefreiheit” – och kanske var det bland annat därför han gjorde sig bättre utomlands (och – paradoxalt nog – ofta verkade mer ärlig i sina internationella engagemang).

    Någon utlandssvensk har jag ju aldrig varit, så där talar ni två bättre med varandra. Däremot har jag ju nästan alltid upplevt en bedårande frihetskänsla på mina resor, och i Danmark, där jag bott rätt ofta, kände jag mig mer hemma än i Sverige. Men inte som narr, utan som vän och ”freundin”.
    Jag tror att vi oftahar en dragning till främlingen varhelst ifrån -och gärna projicerar lite hemliga föreställningar på honom/henne. Tills det blir mer allvar.

    Håller med om att: ”en viss känsla av exotism piggar upp tillvaron”.

    Och till Bodil: Ditt Zagreb-liv verkar redan ha så starka rötter, som det väl med nödvändighet blir när man arbetar i ett annat land.

  4. ”Narrenfreiheit” ett uttryck som inte är alltför ovanligt här. Enligt allt tyskspråkigts källa, Duden, betyder det ”jemandem (den man nicht ganz ernst nimmt oder dem man eine gewisse Sonderstellung einräumt) zugestandene Freiheit, bestimmte Dinge zu tun oder zu sagen” dvs man tillåter vissa personer att säga obehagliga eller provocerande sanningar -eller göra fel- därför att man inte tar dem riktigt på allvar. Jmf hovnarr.

  5. Jag tittade i det tysk-svenska lexikon jag har i datorn (Norstedts) för att se vad man säger där om ”Narrenfreiheit”: er har (genießt) Narrenfreiheit = man har överseende med honom, man låter honom göra som han vill.

    Inget dumt ord, ”om man säger så”.

  6. Eftersom länken vägrar fungera skickar jag ett litet citat:

    Nur Narr! nur Dichter!
    Nur Buntes redend,
    aus Narrenlarven bunt herausredend,
    herumsteigend auf lügnerischen Wortbrücken,
    auf Lügen-Regenbogen
    zwischen falschen Himmeln
    herumschweifend, herumschleichend –
    nur Narr! nur Dichter!…

    Och hoppas du tar bort den odödliga länken.
    Dikten finns på Die Deutsche Gedichtenbibliothek.

  7. Narrenfreiheit:

    jemandem (den man nicht ganz ernst nimmt od. dem man eine gewisse Sonderstellung einräumt) zugestandene Freiheit, bestimmte Dinge zu tun oder zu sagen.

    enl Duden
    Härlig bok det där.. 😉

  8. Jag gillar verkligen den gatan, Ilica. Blandning av låga och högre hus. Gamla byggnader verkar vara kvar i hög grad. Det var ett tag sedan jag var inne på din blogg. Men det är alltid trevligt att återvända. Hemkänsla i ett främmande land är en härlig sak. Fast du är väl egentligen inte längre så främmande – du har en massa kroatiska möten och situationer bakom dig. Att kunna det lokala språket har väl endast en begränsad betydelse för om man känner sig hemma på en plats eller inte. Det är intressant att man kan känna en trakt mycket väl och ändå inte dela språket med dem som bor där. Kanske har denna kombination ett egenvärde. Man möter ständigt människor och kommer i kontakt med dem – men inte genom deras språk. Då utvecklas väl andra kommunikationssätt -kroppspråk, leende, mimik? (Folk som deltar i retreater brukar väl inte säga att det var en hemsk, ensam och kontaktlös upplevelse?)Jag är inne i en serbokroatisk period nu – har avslutat kursboken i serbiska och läser texter för fulla muggar. Nyhetsartiklar som jag skriver ut från serbiska utlandsradion, Oslobodjenje samt nu senast Hrvatska radiotelevizija (en artikel betitlad ”20 godina Saveza Slovaka” -härligt!). Läste förresten också att det inträffat en spårvagnsolycka i Zagreb. Och så kan jag berätta att Kroatiens mufti, Aziz ef. Hasanovic, är mycket nöjd med den lilla muslimska gruppens rättigheter i Kroatien (1.8 procent av Kroatiens befolkning är muslimer). Det blev långt, dugo…

  9. Hej Per,
    nej, jag är väl inte så främmande här längre, jag känner väl för många för det och jag har hört och sett för mycket. Och vissa saker ser och hör jag väl bättre genom att jag inte förstår språket så bra, det är nog sant.

    Vad har du egentligen för kursböcker? Kanske skulle jag försöka ta mig in den vägen.

    Jag såg en bild någonstans från den här spårvagnsolyckan, men jag har inte hört eller läst något. Det såg ut som korsningen Ilica – Frankopanska, men jag kan ha inbillat mig eller sett fel. Jag såg det på datorskärmen hos vår kopieringshjälp på Filozofski.

    Alla är inte så nöjda med vissa av muslimernas rättigheter här. Bland annat har man huggit ner en massa träd i en park för att bygga ett monument över de muslimska offren i kriget. Ärligt talat blev jag inte heller så glad åt de nedhuggna träden i parken, där Londi och jag ofta promenerar. Man hade kunnat göra detta på ett annat sätt. En del anser att monumentet byggdes för att borgmästaren (tror jag det var) fiskar efter muslimska röster. I Zagreb är det nog mer än 1.8 % muslimer, helt säkert i mitt område och strax söder om det.

    PS Har du vägarna förbi, så titta in!

Kommentera