Husen i området där jag bor är sällan några under av skönhet, rätt ofta kanske till och med under av fulhet. Men här och där kan man ändå se något mycket vackert, något djupt människovänligt i sättet bygga till och lappa och laga. Bondstugorna mellan de höga hyreshusen får luta sig mot mer eller mindre tillfälliga ställningar, hålen i taken lagas med det som står till buds. Ibland bestämmer någon sig för att hänga på en ny balkong eller byta en lägenhetsvägg i ett hyreshus – och med stor envishet tvingar man in ett stycke av något nytt i det gamla. Hur länge det nya och det gamla kan hålla ihop går inte att veta.
I slutet av hösten som gick fick jag syn på något som väckte min nyfikenhet, något alldeles nytt. Plötsligt stod det en envåningshiss utanför ett av hyreshusen vid Paška ulica. Så här:
Det ska gå att leva här även om man inte kan gå eller i alla fall inte gå i trappor, sägs här med tydlig röst.
Jag vill bjuda på några andra vinklar, så att ni får en föreställning om helheten.
Ser ut som om även gången till hissen är anlagd just för att det den vägen ska gå att nå hissen via rullstol. Egen envåningahiss – det är rätt fantastiskt. I Sverige får nog de flesta flytta i liknande situation om det inte går att lösa med vanlig ramp. Kanske finns det någon sorts trappklättrare? Kollade nu och det finns faktiskt diverse hissar och plattformar och trappklättrare och liknande hjälpmedel även i Sverige – http://kalea.se/
Det speciella med den här hissen och allt runt omkring: den praktiska gången, parkeringsplatsen (som nog inte var handikapparkering tidigare), tycker jag är att detta är ganska fattigt eller i alla fall helt ”orikt” kvarter. Att det går ändå! Jag är imponerad av den här hissen som står där så ”uppnosigt” och självklart.
Fantastiskt! Någon (eller flera) får ett enklare vardagsliv, och behöver inte flytta från sin lägenhet i förtid. Någonstans ifrån kom pengarna till den omsorgen.
Jag minns från när jag bodde inneboende i Ukraina att ett hus med sliten fasad kunde ha välupprustade lägenheter. De boende ägde sina lägenheter, men ingen ägde själva huset, så skötseln av fasaden blev eftersatt.
Jag uppskattar slitna, ”lappade” hus där man ser att invånarna ändå lever ett drägligt liv. Allt behöver inte vara nyputsat och gräsklippt, det gör mig mer nervös än flagande färg.