Tillsammans med Draženka och Buba genomvandrade Londi och jag en dag förra helgen ett område nere vid Sava eller snarare vid korvsjön Savica som rymmer både kraftverksbyggnader, ett förfallet industriområde, en järnvägssträcka för transporter till och från kraftverket(?), ett naturreservat, en zigensk ”by” och ett rekreationsområde för krigsveteraner (vissa av dem är enligt vad jag har hört beväpnade).
Så snart vi kommit in i sjöområdet förstod eller anade vi att det är så gott som helt befolkat av män i en viss ålder, 45 till 65 ungefär, under helger vid den här vackra tiden av året (Londi och jag har ju tidigare bara varit här under senhöst och tidig vår). De flesta av dem är eller anser sig vara krigsveteraner och de sitter vid vattnet i små klungor med metspön eller flaskor i händerna och stirrar mörkt framför sig. Och åt sidan, om någon som inte hör till deras kategori kommer förbi. Vi fyra hastade förbi så omärkligt som möjligt, fast Londi passade ändå på att ta sig både ett och två dopp, trots att det fanns en skylt som förbjuder hundbad (och medförande av mat ut i vattnet?). Snart var vi vid järnvägen och vi bestämde oss för att följa den ett stycke.
foto Draženka
Buba kom på ett sätt att skydda sina tassar mot de kantiga stenarna. Han tog långa kliv mellan betongplattorna under spåren och snart följde Londi hans exempel.
foto Draženka
Vandringen utmed spåren fick mig att tänka på en film, kanske anar ni vilken. Vi gick och gick. Efter ett tag svängde vi av från järnvägen för att undersöka ett område med moderna ruiner och något som såg ut att vara rester av fruktodlingar:
På tillbakavägen längs spåren frågade Draženka en ung man, som kom cyklande mellan spåren ifrån den zigenska bosättningen, om det här ruinområdet. Han sa att det ännu för kanske 10-15 år sedan hade funnits ett slags restaurang där och det tidigare hade odlats frukt och tomater. Kanske förstördes en del i anslutning till kriget och annat förföll eller förstördes sedan undan för undan.
På ett ställe vid järnvägsspåren hittade vi en vackert slingrande liten stig som förde in i grönskan och sjöområdet. Den tog vi:
Nu var vi inne bland sjöarna igen och till en början såg vi inga andra människor (eller hundar), bara vilda djur, mest fåglar. Det här tror jag är en häger:
Och vi tittade ut över ganska vida vatten:
Näckrosor och liljor blommade i sjökanten och hundarna drack och Londi badade.
Men så hörde vi skrålande röster och vi förstod att vi kommit in i ”rekreationsområdet” igen. Vi slog en vid båge runt platsen som rösterna kom ifrån, men snart dök det upp fler fiskande och drickande veterangruppen och vi travade på med hundarna kopplade för att inte reta någon och efter en stund var vi lyckligen ute ur området. Vi klättrade upp på vallen mot Sava och började gå hemåt. Då fick jag plötsligt syn på en ganska stor sköldpadda alldeles invid stigen:
Vi stannade och tittade på den och Buba försökte sig på att nosa lite. Vad är det för sköldpadda? Är det en inhemsk europeisk kärrsköldpadda eller är det en exotisk sköldpadda som sluppit ut från sitt ”hem”?
°°
PS Salongen bjuder på en ny text ur serien om romanen Arnes kiosk i Zagreb.
Såvitt jag vet är Emys orbicularis den enda återstående inhemska europeiska sköldpaddan. Men de är ju som regel mindre än den på bilden (även om storleken är svårbedömbar.) Å andra sidan har jag själv sett en mycket stor sköldpadda i Montenegro och det långt uppe på land.
Den europeiska sumpsköldpaddan finns i begränsad omfattning i Österrike. Lättats att se den är det i sumpmarkerna kring floden March (Morava) men även i de s.k. Donauauen lär de finnas. Nu prövar jag att sätta in en link till besvärliga Flickr där jag satt upp tre bilder från min sköldpaddsskådning.
Sumpsköldpaddor vid March.
Sumpsköldpaddan är givetvis utrotningshotad, nuförtiden av bebyggelse, vägar, trafik o.dyl men även förr i världen levde den riskabelt då den var ett av de få djur som var tillåtna att ätas under den katolska fastetiden.
Sköldpaddan här är väl ungefär så stor som en bred herrsko storlek 46, om jag minns rätt. Jag försökte jämföra med dina (sköldpaddor), men det gick inte så bra, fast sköldteckningen och det där gula partiet verkar rätt lika. Som område verkar Savica inte vara helt olikt March och breddgraden är väl en liknande, men detta lösa resonerande bevisar naturligtvis ingenting.
Din text är en trevlig meander. Hägern är en häger, det hade vi många i Östergötland, men nu ser man dem ofta i Norra Djurgårdsområdet, och vid vårt skärgårdshus. Den har en comeback, liksom havsörnen. Det är ejdrarna som vi vojar oss för nu.
Sköldpaddan känner jag inte igen, men jag såg ett mycket stort (minst två herrskor) uppe i Konstantins trädgård, i bergen ovanför Aten, för några år sedan. Blev häpen. Hade ingen aning om att det fanns ”vilda” sköldpaddor i Europa. Den här var tam. Min grekiska ledsagare gick fram och klappade på den. Sen vände den och tog sig inåt skogen.
Bra att Londi tar det coolt med vildmännen, och badar som hon vill.
”ett mycket stort exemplar” skulle det va. Sa pedanten.
Hur mycket är en herrsko storlek 46 omräknat till tändsticksaskar? 😉
Och till tändstickor? Ingen aning faktiskt. Men det finns säkert någon, i en novell av Borges, som vet.
Vilken njutning att, om än bara virtuellt, få följa med på denna delvis farofyllda utflykt. Och så har jag väldigt roligt åt de lustiga kommentarerna.. förstås. -;)
Gabrielle,
tack för upplysningen om/bekräftelsen av hägern! Ja, Londi är cool (zaakon).
Bengt,
herrskon var bara ett försök till ett närmande till sköldpaddan. Tändsticksaskarna blir närmast till ett fjärmande från den och tändstickorna sedan – kanske något att mäta igelkottar i?
Marlena,
tack för ditt besök här idag!
Tack för en spännande utflykt, Bodil.
Möjligen användbart angående sköldpaddsmätning: En damsko av modell promenadsko storlek 44 mäter 29 centimeter. En vanlig Solsticke-tändsticksask mäter 5,6 cm på längden. Jag gissar att herrsko- och damskocentimetrar är lika långa.
På tal om hägrar så hände det sig en rejält regnig dag på landet, för ett antal år sedan, att en häger ställde sig under ett bord på vår brygga. Den stod kvar i flera timmar tills regnet upphörde.
Ännu ett hägerrelaterat minne som inträffade i min barndom i samband med att vi i första klass fick göra morsdagskort till våra mammor. Jag ritade lite blommor och blader, samt skrev en dikt som avslutades med så här tjusigt nödrim:
Och Mor hon tackar och säger,
Du är som en liten häger.
Tack Agneta,
för bidraget till sköldpaddsmätningen, för den vackra bilden av hägern under bordet och för det nödvändiga hägerrimmet!
Fantastisk vandring. Jag inser att det här utspelar sig på en konkret (och noga beskriven) plats, ändå blir det ju emblematiskt. Man tänker sig ju att den här zonen, krigsveteranernas revir, upptar ganska stort utrymme på kartan. Inte halva Europa, men nästan. Där sitter de och metar, omgivna av sina buteljer, medan ogräset bemäktigar sig ruinerna av byggnader som är yngre än dem själva. Du borde återvända till hösten. Och till vintern. Protokollera hägerns uppbrott och vad som händer med sköldpaddan. Sen kan den här texten växa till en hel bok.
Tack Jens Christian,
ja, återvända tänker jag ju och då snarare till hösten och vintern än till sommaren. Krigsveteranerna är för många under de vackra månaderna. En sommartur bort till Domovinski most, en bro över Sava som befinner sig öster om Savica-området, kunde jag däremot tänka mig, kanske till platsen där zigenarna nyligen firade Đurđevdan.