Blogg

Vinter i Abruzzerna

För en liten tid sedan läste jag essäsamlingen Att bo i världen av Natalia Ginzburg i översättning av Vibeke Emond och Gunnel Mitelman (utgiven av förlaget Perla). Jag har tidigare läst ungefär hälften av texterna i original, närmare bestämt de texter som ingår i Le piccole virtù. Den andra halvan av texter är hämtad från samlingen Mai devi domandarmi och dem läste jag nu för första gången. Översättningarna känns övertygande och jag kände igen mig i de texter jag läst förut, inte minst i essän om Cesare Pavese ”Porträtt av en vän”, som jag en gång skrev lite om här.

Den text jag tycker bäst om är, förutom den om Pavese, ”Vinter i Abruzzerna”, som handlar om familjen Ginzburgs förvisning till en liten by i Abruzzerna under fascismen. Texten börjar med en klimatbeskrivning, som trots eller på grund av sin enkelhet trollbinder mig:

I Abruzzerna finns det bara två årstider: sommaren och vintern. Våren är snöig och blåsig som vintern och hösten är varm och klar som sommaren. Sommaren börjar i juni och slutar i november. De långa soliga dagarna på de låga, uttorkade kullarna, det gula dammet på vägen och barnens dysenteri tar slut och vintern börjar. Folk upphör med att leva på gatorna och barfotapojkarna försvinner från kyrktrapporna.

Jag föreställer mig att Ginzburg skriver om det här för att hon som stadsmänniska i den lantliga förvisningen plötsligt känner vädrets makter komma mycket närmare inpå sig än i staden, där vädret mycket oftare går att bortse ifrån.

Hon berättar sedan att hon till en början tyckte att alla ansiktena i byn såg likadana ut. De var präglade av knapphetens och fattigdomens villkor. Sedan vänder hennes blick tillbaka till vädret och via det kommer hon in på vad exilen berövar henne och familjen:

När den första snön började falla brukade vi långsamt bemäktigas av sorgsenhet. Vi var i exil: vår stad var långt borta och långt borta var böcker, vänner och ett riktigt livs alla omväxlande händelser. Vi tände vår gröna kamin med det långa röret som gick tvärs över taket. Vi brukade alla samlas i rummet där kaminen fanns och där lagade vi mat och åt, min man satt och skrev vid det stora ovala bordet och barnen spred sina leksaker över golvet. I taket fanns en målad örn. Jag betraktade örnen och tänkte att just detta var förvisningen. Exilen var örnen, den var den gröna kaminen som brummade, den var den vidsträckta och tysta landsbygden och den orörliga snön.

Sedan vilar hon blicken på människorna i byn igen, på deras svåra liv, deras vidskepelse och hon funderar över hur annorlunda de ser på världen, vilka främmande fåglar de själva är. Ibland blev hemlängtan så stark att hon och hennes man kände bitterhet och hat mot byborna, som inte kunde förstå att man kunde vilja något helt annat än de själva. Men paret Ginzburg skämdes över sitt hat, eftersom de ”insåg att det var orätt”. När Natalia tar ut barnen på promenad om vintern tycker byborna att hon gör dem illa. ”Vad ont har de gjort”, undrar de. Främlingsskapet skaver och irriterar och barnens syn på tillvaron förändras under tiden i byn, även om föräldrarna försöker hålla kvar bilden av staden och ursprunget hos dem:

Jag talade med barnen om vår stad. De var mycket små när vi lämnade den och hade inget minne av den. Jag sade till dem att där hade husen många våningar, där fanns så många hus och gator och så många vackra affärer.

Men barnen levde i sitt nu och förstod ofta inte vad det var de skulle sakna: ”Men här finns ju Girò”, protesterade de. Girò ägde byns handelsbod och där fanns ju allt, tyckte de.

Sedan tar Ginzburg ett kort men drastiskt steg framåt i tiden och berättar om det som kom efter exilen: ”Min man dog i Rom i Regina Coelifängelset några månader efter att vi hade lämnat byn.”

Och så här slutar den korta texten:

Jag trodde då på en lätt och lycklig framtid, rik på uppfyllda önskningar, på erfarenheter och gemensamma strävanden. Men det var den tiden som var den bästa i mitt liv och först nu, när den har glidit ifrån mig för alltid, först nu vet jag det.

°°

PS En text ur Le piccole virtù som inte är med i den här boken är ”Silenzio”. Här har jag översatt ett kort avsnitt ur den.

Sankt Nikolaus

Här i Zagreb har jag i dessa dagar haft nöjet att träffa på vad jag tolkar som en livs levande Sankt Nikolaus-gestalt (Sveti Nikola på kroatiska). Han håller till framför den pampiga Tomislavstatyn mitt emot centralstationen (Glavni kolodvor). Vid sin sida har Nikolaus en man som jag tror måste vara den kroatiska motsvarigheten till Knecht Ruprecht. På sin lilla vagn har han diverse märkvärdigheter, bland annan en TV från mediets barndom…

Adventspromenad i stan

Det har varit isande kallt några dagar nu men det finns nästan ingen snö och faktiskt knappast några minusgrader heller. Det är kallt för att det blåser från ett nordligt håll. Igår eftermiddag tog Londi och jag spårvagnen in till stan – inga otrevliga intermezzon, inget prat om förbud för hundar den här gången, alla var vänliga. Ja, det betyder faktiskt något när jag säger ”alla var vänliga”, för människor här visar mycket mer vad det tycker, både om det de ogillar och det de gillar.

Jag var lite nyfiken på hur julpynt, julskyltning och julmarknader skulle se ut här. Pynt och skyltning visade sig vara ganska återhållna (men mer är säkert på väg, kanske redan idag). Det vildaste var väl adventskransen runt fontänen på det stora torget, Trg bana Jelačića:

Uppe i Gradec var det förstås stramt och smakfullt: lite granris kring ingången till kugghjulsbanans ”stationsbyggnad”:

Och en silvergran med enhetlig och sparsam silversmyckning framför Markuskyrkan:

Vinden bet i ansiktet och fingarna blev allt stelare för varje bild jag tog. Vi gick ner mot livligare delarna av staden igen och jag tog mig en mugg ”kuhano vino”, som jag först värmde händerna på.

Vi strövade lite bland marknadsstånden:

Och Londi kastade långa nosblickar efter korvarna som låg uppradade:

°°
PS I Salongen har jag just satt in en text om ett samtal mellan Joachim Fest och Hannah Arendt.

halbes paar

Jag har på senare år läst mycket av poeten Elfriede Gerstl och och har jag skrivit om henne och hennes diktning här eller i Salongen. För ungefär ett och ett halvt år sedan dog Elfriede Gerstl i sin hemstad Wien och för någon vecka sedan fick jag en bok av hennes man Herbert J. Wimmer, också han författare. Det var diktsamlingen ganze teile (hela delar) utgiven av Klever Literatur som nådde mig här i Zagreb.

Genom diktsamlingen, som Herbert J. Wimmer skrivit under det senaste decenniet löper en tråd av sorgedikter över förlusten av livsledsagerskan. Ur samlingen väljer jag att visa er den här:

halbes paar

mich in dir
gibt es nicht mehr
aber von dir
ist noch einiges
in mir
damit muss ich
haushalten
ich halbes paar

°°

Försök till en svensk version:

halvt par

av mig i dig
finns inget mer
men av dig
finns ännu något
i mig
med det måste jag
hushålla
jag halva par

Rum

Innan jag somnade igår lät jag tankarna gå runt i rummen här. Hur bor jag egentligen? I beskrivningen av lägenheten hette det att den bestod av ett och ett halvt rum. När jag städar tycker jag att det är sex rum: hallen, badrummet, köket, sovrummet, vardagsrummet och balkongrummet. Att jag sover i sovrummet är inget att berätta och inte heller vad jag använder kök och badrum till, men att favoritplatsen under mina vakna timmar är balkongrummet kanske är något att säga. Det är här ljuset kommer in, den nordvästra (jag tror att det är nordväst) väggen består till mer än två tredjedelar av fönster. Här översätter jag, här förbereder jag lektioner, rättar uppsatser och skriver texter, här mailar och skypar jag och så äter jag här också och dricker te eller vin. Londi ligger ofta under bordet medan jag gör de här sakerna. Den vid första påseendet minst självklara rollen har det utan konkurrens största rummet – det enda som räknas som helt rum i beskrivningen – vardagsrummet. Det är nästan tomt, ena väggen täcks nästan helt av en bokhylla med några skåp längst ner. Och så finns det en soffa, en röd soffa, där en gäst kan sova eller där jag sover om jag har en gäst. Någon gång ibland lägger jag mig där och sover middag och då brukar Londi hoppa upp i fotändan, som kanske egentligen är huvudändan. Det viktigaste med det här stora rummet är tomrummet det inrymmer. Det är själens rum, en plats där tankarna fritt kan ströva utan att slå emot någonstans. Det har inga fönster utåt, fönstret och glasdörren vetter mot balkongrummet. Jag tänder mycket sällan någon lampa där (ja, det finns bara en, den i taket), så oftast är det mörkt eller halvmörkt, men det känns ändå som ett mycket viktigt rum och jag tror också att Londi vet dess värde.

En gång när jag var i de första tonåren läste jag en bok om den minoiska kulturen. På ett ställe stod det – så minns jag det i alla fall – att minoernas hus var byggda efter andra idéer och enligt andra mått än dem vi är vana vid. Deras hus var byggda efter kroppens mått och därför var de ofta mycket mindre och trängre än till och med de minsta av våra moderna lägenheter. Jag minns skräcken jag kände, när jag läste det där. Jag fick nästan andnöd av tanken på de här bostäderna som jag såg framför mig som ett slags hårda kroppsstrumpor. När jag i halvmörkret går genom mitt stora rum här, tänker jag ibland på min föreställnings minoiska hus och jag känner en stor lättnad och tacksamhet.