Är tystnad en rikedom eller en brist? Sådant kan man fråga sig under dagar, när tiden är någorlunda rymlig. Och svara kan man förstås göra på olika sätt. Ibland verkar tystnad vara ett värde, en öppning, en befrielse från buller, tjat och innehållslöst babbel. Andra gånger ter sig tystnad som ödslighet och frånvaro av närhet.

Jag läser just i texten Silenzio (Tystnad) i Le piccole virtù (De små dygderna) av Natalia Ginzburg. Här följer ett citat ur den korta texten:
Di solito questo vizio del silenzio che avvelena la nostra epoca, lo si esprime con un luogo comune: “Si è perduto il gusto della conversazione”. È l’espressione futile, mondana, di una cosa vera e tragica. Dicendo “ il gusto della conversazione” noi non diciamo niente che ci aiuta a vivere: ma la possibilità di un libero e normale rapporto fra gli uomini, questo sì ci manca, e ci manca al punto che alcuni di noi si sono ammazzati per la coscienza di questa privazione. Il silenzio miete le sue vittime ogni giorno. Il silenzio è una malattia mortale.
Jag översätter stycket på prov:
Vanligen beskriver man den last som tystnaden är och som förgiftar vår epok med en banal fras: “Vi har tappat lusten att konversera”. Det är ett ytligt och mondänt uttryck för något som är sant och tragiskt. När vi säger “ lusten att konversera” säger vi ingenting som hjälper oss att leva: men möjligheten till fria och normala förbindelser människor emellan, den fattas oss och det till en sådan grad att några av oss har tagit sina liv på grund av vetskapen om den här förlusten. Tystnaden skördar sina offer varje dag. Tystnaden är en dödlig sjukdom.
Så kan tystnaden se ut från bristsidan, nästan som om den vore att likställa med ondskan. Och ändå är tystnaden stundtals något mycket värdefullt. När är tystnaden ett hot och när är den en lisa? Beror det på vilken möjlighet vi har att välja den? Och vilken plats har tystnaden i vårt samspel med andra?

PS Det kommer att vara “tyst” här under några dagar nu, men bara några dagar…
Ett svar på ”Natalia Ginzburg: Silenzio”