Enckell – det psykoanalytiska greppet

p10407031111Jag ska nu försöka att inte smyga mig förbi själva det psykoanalytiska innehållet i Mikael Enckells Hölderlinbok. På sidan 116 har jag läst följande som stämt mig fundersam:

Psykoanalytikern Helm Stierlin framhåller i en synpunktsrik essä “Hölderlins dichterisches Schaffen” att avbrottet i i relationen till Susette Gontard inte enbart innebar en tragisk förlust, utan även en frigörelse som kommer till uttryck bl.a. i triumfkänslan i de sista avsnitten av “Menons Klagen um Diotima”. Stierlin menar att Hölderlin profiterat på brytningen genom att den försåg hans tillvaro med inslag av betydelsefullt och självupplevt lidande, frigjorde honom från en situation som tvingade till en viss självuppgivelse, men också drev delar av diktarpersonligheten till mognad via förlusten av ett viktigt objekt. (Härvid hänvisar Stierlin till Freuds uppfattning om jaget som ett kondensat av uppgivna objektrelationer.)

I början har jag inte svårt att följa tankegången, alltså det som gäller att avbrottet i relationen till Susette Gontard inte bara innebar att Hölderlin berövades något värdefullt utan också att han fick ett slags ny frihet. Det jag brottas med är det som står i parentesen: Jaget är “ett kondensat av uppgivna objektrelationer”. Är “uppgivna objektrelationer” verkligen en så viktig beståndsdel av jaget? Och menar Freud – eller andra psykoanalytiker – verkligen att jaget bara är detta?

Det skulle vara intressant om någon insatt person ville reda ut det här för mig…

2 tankar om “Enckell – det psykoanalytiska greppet

  1. Med all respekt för Freud och hans banbrytande arbete, har jag ändå svårt för hans tolkning av personligheten. Är inte helt säker på att jag ens förstår den helt och hållet. Id – det – jag anses vara uppdelningen, där jaget uppvisar den personlighet omvärlden uppfattar. Om man t.ex. röker, biter på naglarna, dricker överdrivet, äter för mycket, etc. anser han att man inte framgångsrikt övergett ”objektrelationen” med mamman och ammandet, utan man har blivit kvar i det stadiet beteendemässigt oralt. :) Däremot har jag aldrig hört att personligheten enbart skulle vara ett resultat av uppgivna objektrelationer, fast det är viktigt. Jaget växer i mognad, när man lär sig hantera förlust och kanske t.o.m. frivilligt ge upp en älskad leksak, en lyx- eller statuspryl… Om man aldrig lär sig hantera förlust av objektrelationer, aldrig frivilligt avstår, förtvinar eller förblir jaget statiskt. Detta har ju Freud gemensamt med stora filosofier, livsåskådningar och religioner.

    Hm – nu krånglade jag till det igen i huvudet… Alltså skulle personligheten inte enbart, men till stor del bestå av uppgivna och icke uppgivna objektrelationer. Eller? :) Enligt ”generell” psykologi – och i viss mån även Freud – formas dock personligheten av mycket annat, som erfarenheter, genetiskt arv, socialt sammanhang, o.s.v. Freud höll ju hårt fast vid upplevelser i barndomen som danande för personligheten, där ibland förlust eller ohälsosamt fasthållande av objektrelationer. Tror jag…

  2. Tack Marita,
    jag märker nu att jag också har lite svårt att ta till mig själva begreppet eller kategorin ”objektrelation”. Kanske missförstår jag det/den, men jag saknar i det/den något som har med ömsesidighet att göra eller åtminstone med hoppet om en ömsesidighet.

Kommentera