Natalia Ginzburg: Porträtt av en vän

”Le piccole virtù” (”De små dygderna”; så vitt jag förstår är novellsamlingen som helhet översatt till svenska) av den italiensk/judiska författaren Natalia Ginzburg har fångat mitt intresse igen. Under sin ungdom i Turin/Torino levde hon i nära kontakt med många senare berömda författare som till exempel Carlo Levi och Cesare Pavese. Den lilla novell som jag har läst nu heter ”Ritratto di un amico” (”Porträtt av en vän”) och det är vännen Cesare Pavese som beskrivs där. Ginzburg skriver texten som en återblick på sitt eget liv i Turin – kriget och förföljelserna hade tvingat henne att senare ta andra vägar – och som en återblick på Pavese som människa och vän.

I novellen tonar Turin fram som en nordlig plats höljd i grå dimmor, en melankolisk stad som vintertid luktar sot och station. Solen lyser ibland matt genom dimman och färgar snöhögarna rosa och lila. Ginzburg låter blicken svepa över floden Po som förlorar sig någonstans i fjärran. Vi ser Fiatfabrikernas silhuetter och kullarna som böljar bort mot horisonten. Hon upprepar orden om stadens melankoliska väsen och hennes tanke går som av sig själv till Pavese. Han och staden liknar varandra – de är båda lika dystert och sammanbitet arbetsamma, båda lika lätta att locka till drömmar och sysslolöshet.

Vi ser Pavese släntra fram där längs gatorna i sin mörka rock med uppfälld krage och med hatten långt ner i pannan och kring halsen har han ”den där fula ljusa halsduken”. Sedan ser vi honom fylla sida efter sida i ett litet häfte med sina dikter, och i dem skildrar han staden i dimman, floden och kullarna.

Ginzburg beskriver Pavese som en evig tonåring, hans dagar var så långa och fulla av tid som en ung mans också när han kommit upp i helt andra åldrar. Ibland var han djupt olycklig och då tänkte hon eller de – hon säger det i viform, kanske är det hon och hennes man eller hon och vännerna som är viet – att den här stora sorgsenheten skulle försvinna om han någon gång bestämde sig för att bli vuxen. För hon – de – tyckte att hans smärta och vemod var en pojkes och inte en vuxen mans, det vemod en pojke kan känna innan han har tagit mark och lämnat drömmarnas ensliga och karga värld.

Hon berättar om hur han ibland kom på besök och bara satt där med sin halsduk runt halsen och teg för att sedan plötsligt bryta upp och dra igen dörren efter sig. Ginzburg minns att hon – och hennes man – ibland hade känt sig sårade vid sådana tillfällen, men sedan tänker hon vidare att Pavese kanske bara hade velat tillbringa en kväll i tystnad under någon annans lampa än sig egen.

Ginzburg vandrar runt Paveses väsen och stannar upp vid än den ena detaljen än den andra liksom lite på måfå, men så småningom avtecknar han sig ganska tydligt framför oss. Vi får veta att han inte skrev några brev när de var långt ifrån varandra och inte heller svarade han på hennes brev, eftersom han inte kunde hålla av någon som var frånvarande, han ville inte känna saknaden, så han raderade ut dem som inte var där han var.

Under de sista åren var hans ansikte fårat och härjat av plågsamma tankar men vi kunde aldrig lära honom någonting om ett enklare liv som var lättare att andas, för han visste redan allt. Under dessa sista år blev han en berömd författare, men det ändrade ingenting i hans sätt att inte leva sitt liv.

Han dog på sommaren, han valde en augustidag vilken som helst och platsen för självmordet var ett hotell nära stationen i hemstaden.

Hans sista diktsamling heter ”Verrà la morte e avrà i tuoi occhi” – ”Döden kommer och den kommer att ha dina ögon”.