Det finns ett litet ytterst intressant österrikiskt förlag som heter Droschl – jag har talat om det här förut. De verkar bara ge ut sådant som är av allra högsta kvalitet och originalitet. Ska jag vara ärlig så tror jag inte de har särskilt många läsare, men de läsare de har är säkert trogna… och hängivna. Jag ansluter mig nu till deras rad. Idag har jag börjat läsa Elfriede Gerstls ”mein papierener garten” (”min pappersträdgård”). Någon av er minns kanske att jag har nämnt den tidigare, för det har jag, men det var innan diktsamlingen kom ut och då hade jag bara läst en eller två exempeldikter som fått dyka upp i förväg.
Elfriede Gerstls röst är lågmäld med små krumbukter av ironi insprängda än här än där. Hon arbetar med oerhört små medel, ibland är de som obetydliga krusningar på en vattenyta eller lite löst omkringflygande fjun och småstrån. Ofta skojar hon lite med sig själv, med sina svagheter, människans tillkortakommanden. Hon gör det med lätt hand, utan hårdhet. Ofta möter hon livets stora frågor lite ”ur ögonvrån” eller ”på snedden”.
Idag läser jag den här lilla dikten om omfamningens hemligheter eller sanningar:
jemanden umarmen
jemanden umarmen
weil er sich fürchtet
weil ich mich fürchte
weil er traurig ist
weil ich traurig bin
weil wir uns wiedersehen
weil wir abschiednehmen
jemanden umarmen
…………weil man es kann
jemanden umarmen
…………solange man es kann
Apropå Umarmungen…
so viele tränen – so viel elend und so viel leid
so viele opfer – und so viel bitterkeit
es muss einen weg geben – ohne gewalt zu leben…
(Stefan Gwildis, tysk sångare, härlig röst och väldigt laid back – från hans CD ”Neues Spiel”)
Kanske en aning överdrivet att applicera detta på en liten flicka på 14 månader, Juliette.
Roar mig för tillfället med att arbeta med bäbisar. Nu är det inskolningtider på förskolor. J har ratat kontaktpersonen som barnskötaren berättade att småbarn brukar göra. Denna vecka var det så gott som bara min famn som dög, och jag fick så många stenhårda kramar och det kändes som om de var på liv och död. Så mycket smärta, men så mycket trygghet… i min famn.
Pippi,
först – tack för de här orden – från Stefan Gwildis och om Juliette.
Och: ”es muss einen weg geben – ohne gewalt zu leben” ja, so was müsste es doch geben…
Och – tillbaka till Elfriede Gerstl: ”jemanden umarmen
…………solange man es kann”…