Här i Sigečica börjar klarbärens tid gå mot sitt slut, men det gör alls ingenting för en ny fruktsäsong är redan i gång: ”Die Zeit der Mirabelle” kallar jag den och tänker på en bok som jag inte säger vad den heter och som jag aldrig läst, men som jag nog en gång ska läsa. Vi går under plommonträd, små mirabeller, tror jag att det är och då och då sträcker jag in en hand i bladverket och hämtar ner ett litet guldgult klot – de här plommonen är faktiskt nästan helt runda. Ibland ger jag Londi en halva, men om den inte är alldeles perfekt mogen spottar hon ut den igen.
De här plommonträden står nästan alla utanför trädgårdarna. Ut ur trädgårdarna tittar i stället en för mig okänd sort av blommande träd. Ja, jag har säkert sett dem förr, men jag känner inte deras namn. Så här kan de se ut:
I ena handen håller jag en käpp, för nu löper Londi igen och de lösgående hanhundarna följer Londi i hasorna. I morse fick jag fäktas ordentligt med två gråraggiga bestar i ett gathörn. Londi är naturligtvis inte nöjd med mitt vaktande, men hon finner sig i det. Vad ska hon göra? Som tröst får hon träffa den lille trebente för han når ju inte upp.
