Ni som brukar komma hit vet att jag har en särskild svaghet för den lilla staden Omišalj på Krk. Liten, välskött utan något som helst pedanteri och liksom oantastlig för all grövre turism, vänd in mot sig själv sitter den där uppe på sin skogsklädda klippa och blickar ut över havet.
Här ville jag gärna leva…
Jag låter husväggarna tala till er i kvällssolen:
Och nu ser vi ner på havet med Omišaljs ögon, först under lugg och sedan med öppnare sikte:
Igår var en fantastisk dag av sol och hav. Tidigt (ganska tidigt i alla fall) lämnade vi Zagreb och styrde kosan mot Krk. Vårt mål var den vackra lilla ”staden” Omišalj, som jag har ett särskilt förhållande till, och stranden nedanför. Vi börjar med stranden – staden ska vi gå in i en annan dag här under pausträdet.
stigen ner till vattnet
ovanför det gröna sticker Omišaljs hustak upp
Buba klagar – Draženka har simmat långt långt ut – och Londi vill egentligen bara leka
Londi och Draženka simmar, Predi och Buba känner på vattnet
Och idag känner jag en lätt oktobersolbränna i skinnet och håret är ännu havssalt.
Kanske minns några av er ett blogginlägg här om den sanslöst höga skorstenen i Trbovlje. På vägen tillbaka hit från bokmässan i Göteborg lyckades jag ta en bild av den från luften. Det är helt klart, den är för hög också från luften:
För drygt fyra år sedan läste jag Artur Klinaus hisnande (”atemberaubendes” skulle jag vilja säga) bok om Minsk. Jag hade köpt den i dess tyska översättning Minsk – Sonnenstadt der Träume under bokmässan i Leipzig i mars 2007, detta var den enda version som fanns i bokform på den tiden. Originalet fanns inte som bok.
Nu har det hänt stora saker här i Sverige och Klinaus bok har kommit ut i svensk språkdräkt på förlaget Ersatz med titeln Minsk – Drömmarnas solstad. Det är Lars Erik Blomqvist som gjort översättningen från ryskan och boken innehåller en rad fantastiska fotografier av författaren själv. Det rör sig om en mycket mera storslagen och påkostad utgåva än den tyska, som ändå var en dröm.
I Salongen våren 2007 skrev jag en text om den som började så här:
Första gången jag mötte Minsk i litteraturen var i Wolfgang Büschers ”Berlin – Moskau Eine Reise zu Fuß”. Det är vandrarens eller den förbipasserandes Minsk man ser en skymt av här och ändå har bilden något gemensamt med den som Artur Klinau ger oss inifrån stadens djup, från stadens långa brutala historia, från Klinaus uppväxt i staden. Büscher skildrar den en gång så här: "Det var en skönhet och en ordning, som om den vore skapad av scenarbetare strax före premiären." Denna beskrivning motsvaras av ett av alla de skikt som Klinau ger oss i sin bok "Minsk – Sonnenstadt der Träume", "Minsk – drömmarnas solstad".
Både titeln, stilen och delar av innehållet anknyter till Tommaso Campanellas (1568-1639) "Solstaden". Stilen har också stråk av legend eller saga i sig. Klinau beskriver Minsk, dess människofrämmande dimensioner, dess stora tomma rum, ljusets obarmhärtighet över dessa ytor, de långa skuggorna (här associerar han bland annat till de Chiricos måleri). Han analyserar också kommunismens huvudlösa mastodontiska grymhet genom Minsks kalla palats och monstruöst överdimensionerade och folktomma avenyer. Men han går också långt tillbaka i Minsks historia. Staden har gång på gång under sin mer än tusenåriga historia skövlats och förötts. Dess herrar har varit slaviska furstar, lituaer, polacker, ryssar, fransmän, tyskar och sovjetryssar. Klinau beskriver Minsk som ett slags gravplats för alla de tidigare uppenbarelserna av staden här, men också som ett tomrum, ett tomrum som blev till den perfekta platsen för uppförande av den kommunistiska utopin, drömstaden.
Vid samma detta minskrusets tid skrev jag också två pausträdstexter om denna bok. Här är den ena och detta är den andra
Under bokmässan i Göteborg för några dagar sedan lyssnade jag på ett seminarium där Dmitri Plax samtalade med Artur Klinau om denna märkliga bok. Nej, jag kan inte återge samtalet för jag lyssnade bara helt egoistiskt för mitt eget nu. Men så här såg de i alla fall ut under några korta ögonblick av samtalet.
Bokförlaget perenn som leds av eldsjälen Per Nilson har sitt fokus i Centraleuropa, i många fall ett judiskt Centraleuropa. Per översätter själv från både tyska och tjeckiska, men allt emellanåt anlitar han också andra översättare. Här är en översikt över hans hittillsvarande utgivning:
Jiří Weil: Liv med en stjärna
Karel Pecka: Gallerien
Josef Čapek: Hundens och kattens äventyr
Jiří Weil: Mendelssohn på taket
Lenka Reinerová: Drömmarnas kafé
Karel Poláček: Judiska anekdoter
Wolfgang Borchert: Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama
Karl-Markus Gauss: De döende européerna
Annette Muller: Den lilla flickan i Vintervelodromen
Karl-Markus Gauss: Hundätarna i Svinia
Och följer ni den här länken så hittar ni upplysningar om var och en av böckerna.
Årets perennmonter på bokmässan i Göteborg var prydd med en serie bilder från en resa i Transsylvanien/Siebenbürgen, vilket gjorde den här platsen till en av de vackraste på hela mässan. Här är en av bilderna (lätt beskuren), en suggestiv vy som lockar åskådaren långt in i bilden:
Vid sidan av förlaget driver Per också det ideella projektet Kultur i öst, där han bland annat presenterar korta litterära texter i översättning från mellersta och östra Europa. En viktig del i projektet består i rikt illustrerade reseskildringar från Europas östra hälft.