Blogg

Under bokmässan i Göteborg fick jag på den tyskspråkiga scenen på ett bokomslag händelsevis syn på ett ansikte jag kände igen. Det var Theodor Fontanes ansikte jag såg och det var författaren och översättaren Klaus-Jürgen Liedtke som höll i boken. Från scenen talade han om det stora litterära projektet Östersjöbiblioteket, där Fontanes Effi Briest ingår.

Nå, vad är det då som har hänt? Det nya är att det just kommit ut en bok om Theodor Fontane och hans författarskap på svenska. Det är Henrik Sjögren som har skrivit boken och jag visste mycket väl om att han höll på med detta arbete, eftersom vi gång på gång varit i kontakt kring det, men jag visste inte att boken redan var född! Titeln är Theodor Fontane – förnuft och fantasi och boken inleds med några kapitel om Fontane och hans samtid. Dessa kapitel är för en svensk läsekrets mycket viktiga dels för att man i Sverige idag vet ganska lite om tysk och preussisk historia, dels för att en sådan rundmålning ger nycklar till Fontanes romanvärld, nycklar som många svenska läsare annars inte skulle ha. Sedan följer en rad presentationer av eller snarare inblickar i Fontanes romaner och andra litterära verk, det hela gjort både med lätt hand och djupa insikter. Som läsare får man egentligen bara veta precis så mycket att man vet att man vill läsa det verk som Sjögren just gläntar på, man får aldrig veta så mycket att man redan tycker sig ha läst romanen i fråga. Sjögrens bok är förutom en introduktion till Fontanes värld en dörröppnare för översättningar av Fontanes verk, främst hans romaner, till svenskan, för märkligt nog finns bara Effi Briest i svensk översättning – hittills. Fast under pausträdet finns i alla fall de fyra första kapitlen av Irrungen, Wirrungen på svenska. Kanske får dessa kapitel tillsammans med bokens övriga någon gång framöver träda in mellan två pärmar. Jag väntar nu på ”Sjögren-effekten”.

Här i lövverket finns rätt många texter om Fontane, till exempel den här. Och den intresserade är det bara att skriva ”Theodor Fontane” i sökrutan, så dyker det upp en hel del annat.

Och nu kan jag inte låta bli att klippa in det här Thomas Mann-citatet om romanen Effi Briest:

Ett romanbibliotek med det strängaste tänkbara urval, begränsat till, låt oss säga, dussinet böcker eller tio eller sex – får inte sakna ’Effi Briest’.

Igår kväll var jag på en poesiuppläsning på det fina biblioteket ”Knjižnica Bogdan Ogrizović” i centrala Zagreb. Det var Boel Schenlaer som läste ur sin senaste diktsamling Nomad i exil och sida vid sida med originalen lästes Željka Černoks översättningar upp av Ana Brnardić Oproiu. Själv var jag vid sidan av Ana någon sorts moderator och eftersom jag var så koncentrerad på denna min uppgift glömde jag kameran, så det blir inga bilder från evenemanget. Publiken bestod av medlemmar ur det kroatiska författarförbundet och ”en intresserad allmänhet”.

häftet, vars röda ram jag skurit ur bilden, innehåller 18 dikter i original och i kroatisk översättning

Jag läser ”Vinden” för att jag gillar de där gröna stickade kortbyxorna och säkerhetsnålen i håret:

Vinden

Det knackade hårt på dörren.
Det var Vinden med en korg på armen,
barbent med gröna stickade kortbyxor,
en vit skjorta och säkerhetsnål i håret.
Han klev in med sina leriga kängor
som om han aldrig gjort annat, plockade
för sig av vad som helst tills korgen var full
och gick sedan utan att lämna spår, ner till
Saltsjöns hamninlopp. Där kastade han i
alltihop och satte sig ner och grät vid kajkanten.

Och så här ser översättningen ut:

Vjetar

Snažno kucanje na vratima.
Bio je to Vjetar s košarom u ruci
u zelenim vezenim kratkim hlačama,
bijeloj košulji i zihericom u kosi.
Ušao je unutra u svojim blatnim cipelama
kao da je to najnormalnija stvar na svijetu, pokupio
sve na što je naišao dok nije napunio košaru
a onda se spustio, ne ostavljajući tragove, dolje
do ulaza u luku Saltsjön. Tamo je sve bacio
u vodu, sjeo na rub mola i zaplakao.

Och så vill jag läsa en liten kort:

Ett äpple

Det fanns ett äpple.
Så plötsligt låg det i magen på henne.
Och sedan.

Han?
Jag vet inte.
Jag närmar mig ormen.

°°

Jabuka

Postojala je jabuka.
A onda je odjednom bila u njenom trbuhu.
A zatim.

On?
Ne znam.
Približavam se zmiji.

Jag har börjat läsa en antologi med noveller från Schweiz, noveller från alla de fyra schweiziska språkområdena.

Nyss avslutade jag Eleonore Freys märkligt svävande text ”Inte ett sant ord” i Ulla Ekblad-Forsgrens översättning (det kan inte ha varit lätt att översätta alla de här glidande ordlekarna som Mond-Mohn [måne-vallmo] och ”liknande”). Så här börjar den: ”Jag säger, skogarna är blå, och man säger, gröna.” Och det är ännu helt gripbart förstås. Men det blir svårare att hålla fast stoffet i handen än så (om man nu vill det), fast ändå ofta mycket konkret och närmast vardagligt:

När Undine en gång gick iland därför att hon förälskade sig i en människa var hon så ledsen att hon alltid var gråtfärdig. Jag är van är att se världen genom vatten, sade hon när någon försökte trösta henne och hon fortsatte att lämna spår efter sig på de dammiga gatorna. Strömkarlar och sjöjungfrur känns igen på den blöta fållen på deras kåpor.

Jag går nu självsvåldigt vidare i texten och visar upp precis vad jag vill utan att fylla ut mellanrummen mer än lite nyckfullt:

Tittar man genom ett fönster ut på gatan när det ösregnar ser man hur ljusen rinner över rutan i rött eller vitt, faller ned i spegeln, bryts i den svarta blötan och slutligen faller isär likt ett dragspel som glider ur handen på en. Staden står på huvud och fötter på en och samma gång. Inte bara längs floden. Även på Domplatz, och inte en människa kastar en skugga i regnets glans.

Hon funderar över tidens gång på ett kanske ändå annorlunda sätt (alla sådana sätt är tydligen inte avverkade):

Allt det där står bara still ett ögonblick framför Aldrig och Alltid, gränsbergen för vår värld. Hur länge detta pågår innebär en skillnad endast för oss. Det som förflyter långsammare än vi själva kallar vi beständigt. Det som förgår snabbare är rök och blå dunst, och vi litar inte på det eller vi älskar det som blommorna och sörjer det.

Då och då återvänder hon till papegojorna som lever bland de sista ruinresterna i en av människor för länge sedan övergiven stad:

Kanske kunde papegojorna hjälpa till här, dem som de berättas om i historien om den begravda staden och om vilka man inte visste huruvida deras gälla skrik var språket på den tiden då staden fortfarande stod kvar.

Någonstans mot slutet av den lilla berättelsen kommer den här raden: ”Vad gör det för skillnad om man har mark under fötterna eller inte så länge man simmar.”

bokens utsida är som så ofta annars deformerad av mig – tro inte bilden!

Det är förlaget Tranan som har givit ut Schweiz berättar: Sensommarmöten.