Blogg

Jag har börjat läsa en antologi med noveller från Schweiz, noveller från alla de fyra schweiziska språkområdena.

Nyss avslutade jag Eleonore Freys märkligt svävande text ”Inte ett sant ord” i Ulla Ekblad-Forsgrens översättning (det kan inte ha varit lätt att översätta alla de här glidande ordlekarna som Mond-Mohn [måne-vallmo] och ”liknande”). Så här börjar den: ”Jag säger, skogarna är blå, och man säger, gröna.” Och det är ännu helt gripbart förstås. Men det blir svårare att hålla fast stoffet i handen än så (om man nu vill det), fast ändå ofta mycket konkret och närmast vardagligt:

När Undine en gång gick iland därför att hon förälskade sig i en människa var hon så ledsen att hon alltid var gråtfärdig. Jag är van är att se världen genom vatten, sade hon när någon försökte trösta henne och hon fortsatte att lämna spår efter sig på de dammiga gatorna. Strömkarlar och sjöjungfrur känns igen på den blöta fållen på deras kåpor.

Jag går nu självsvåldigt vidare i texten och visar upp precis vad jag vill utan att fylla ut mellanrummen mer än lite nyckfullt:

Tittar man genom ett fönster ut på gatan när det ösregnar ser man hur ljusen rinner över rutan i rött eller vitt, faller ned i spegeln, bryts i den svarta blötan och slutligen faller isär likt ett dragspel som glider ur handen på en. Staden står på huvud och fötter på en och samma gång. Inte bara längs floden. Även på Domplatz, och inte en människa kastar en skugga i regnets glans.

Hon funderar över tidens gång på ett kanske ändå annorlunda sätt (alla sådana sätt är tydligen inte avverkade):

Allt det där står bara still ett ögonblick framför Aldrig och Alltid, gränsbergen för vår värld. Hur länge detta pågår innebär en skillnad endast för oss. Det som förflyter långsammare än vi själva kallar vi beständigt. Det som förgår snabbare är rök och blå dunst, och vi litar inte på det eller vi älskar det som blommorna och sörjer det.

Då och då återvänder hon till papegojorna som lever bland de sista ruinresterna i en av människor för länge sedan övergiven stad:

Kanske kunde papegojorna hjälpa till här, dem som de berättas om i historien om den begravda staden och om vilka man inte visste huruvida deras gälla skrik var språket på den tiden då staden fortfarande stod kvar.

Någonstans mot slutet av den lilla berättelsen kommer den här raden: ”Vad gör det för skillnad om man har mark under fötterna eller inte så länge man simmar.”

bokens utsida är som så ofta annars deformerad av mig – tro inte bilden!

Det är förlaget Tranan som har givit ut Schweiz berättar: Sensommarmöten.

Idag kommer vi att få veta vem som ska få årets Nobelpris i litteratur. Jag fortsätter på min inslagna väg och föreslår ännu en gång Adam Zagajewski, inte för att det är dags för en lyriker i år – det är det också – utan för att det är dags för just Zagajewski.

Jag väljer – jag hade kunnat välja nästan alla – den här dikten ur samlingen Törst i Anders Bodegårds översättning:

Försök att besjunga en lemlästad värld

Försök att besjunga en lemlästad värld.
Minns de långa junidagarna
och smultronen, rosévinsdropparna.
Minns nässlorna som metodiskt växte över
de fördrivnas kvarlämnade gårdar.
Du måste besjunga den lemlästade världen.
Du betraktade de flotta yachterna, fartygen;
ett av dem hade en långresa framför sig,
för de andra stundade ett salt ingenting.
Du såg flyktingarna som gick mot ingenstans,
du hörde bödlarnas upprymda visa.
Du borde besjunga en lemlästad värld.
Minns stunderna då vi var tillsammans
i ett vitt rum och gardinen fladdrade.
Tänk tillbaka på konserten när musiken brakade loss.
På hösten plockade du ekollon i parken
och löven virvlade över markens ärr.
Besjung den lemlästade världen
och den gråa fjädern som trasten har tappat
och det milda ljuset som irrar, försvinner
och kommer igen.

°°

För den som vill finns det många dikter av Zagajewski under pausträdet – skriv ”Zagajewski” i sökrutan, så får ni se.