Att flytta, att bo

Vad har ändrat sig sedan jag flyttade hit till detta sydslaviska land och började bo här i denna stad ”ensam” med en hund? Nej, jag är förstås inte ensam när jag lever med Londi, men det är ändå en skillnad mellan att leva med människor och att leva med en hund. Tiden blir till exempel annorlunda. Jag är på något vis ensam bärare av tiden, för Londi bär tiden på ett annat sätt eller har den placerad i en annan dimension. Jag kan inte kommentera tidens gång med någon i de här rummen, för tillfälliga besökare kan inte betrakta tiden inifrån detta rum. Tiden här inne är ett rep tvinnat av ögonblick och evighet. Intervaller, skillnader mellan förr och nu eller då och då är sådant man kan tala med människor man delar någorlunda mycket med om.

Andra saker har naturligtvis också förändrats, men de var mer förutsägbara: Jag har nya människor omkring mig, jag har ett nytt arbete, jag har börjat treva mig in i ett nytt språk, jag har lärt mig hitta bland gatorna i en ny stad, luften är varmare, sommaren längre, Sverige ser annorlunda ut och svenskan låter på ett annat sätt, min vardag har blivit fler- eller mångspråkig: under en vanlig dag använder jag fyra eller fem språk och det är lustigt hur självklart detta tillstånd nu ter sig.

Och just för att jag lever som ensam människa med en hund och därför inte rör mig så där modernt hit och dit genom luften, så har avståndet till det gamla landet blivit ganska långt både i tid och rum. Det ligger långt bort och det tar lång tid att ta sig dit. Andra länder ligger närmare på ett mycket påtagligt sätt. Slovenien ligger bara två timmar med tåg härifrån, eller egentligen bara en, men då kommer jag bara till Dobova, gränsstationen. Italien eller Trieste kan jag nå på fem-sex timmar, har jag nyligen förstått, och detta trots att tågen slutat korsa den slovensk-italienska gränsen. Ja, för till mina övriga omoderniteter hör också detta att jag inte har något körkort och med hund i ett land, där hundar inte får åka inrikeståg eller landsvägsbussar och bara nätt och jämt – och ibland inte det heller – spårvagn eller buss inom stadens gränser, är detta något av ett inverterat men nog så äventyrligt äventyr. Ja, också det här att inte kunna röra sig riktigt fritt kan vara intressant och ge oväntade öppningar för möten. Under mina tågresor (till andra länder) måste jag ofta be om hjälp, eftersom Londi har svårt för att gå ner för branta tågtrappor. Fast jag har i och för sig lärt mig ett sätt att hasa nerför trappstegen på ändan med henne i famnen, men det är ett akrobatnummer som både Londi och jag gärna undviker.

Genom allt detta nya har mitt liv förstås blivit längre, längre på bredden om man så vill.

Och ja, jag trivs här. Det är bara mitt arbetes tidsbegränsning som stör mig. Det är svårt att sätta ner foten helt om man vet att foten kanske snart (om något eller några år) inte får vara på just denna plätt på jorden. (Jag talar alltså inte om döden – det hade jag kunnat, men det är inte det jag gör just nu.)

5 tankar om “Att flytta, att bo

  1. Stillsamt och väl skrivet, Bodil. Jag ser dig liksom. Halvt om halvt i alla fall, mellan hus och gränser och språk. Jag tycker det är ett – som vi brukade säga – rikt liv! Och bristen på körkort delar vi; man hade väl andra intressen…då det begav sig. (Motorer har alltid varit mig främmande, klarar ungefär en aktersnurra och en hårtork, plus dammsugarn och laptopen då…)

  2. Din vackra formulering ”Jag är på något vis ensam bärare av tiden, för Londi bär tiden på ett annat sätt eller har den placerad i en annan dimension” får mig att associera till en extrem och dyster tanke om människan och tiden som finns i den bok om pessimismen som jag just nu läser, den att det som gör människan olycklig är att vi lever med en tidsuppfattning, med ett då, ett nu och ett sedan och till slut ett aldrig mer. Och att djuren inte har denna tidsuppfattning och därför är lyckligare än vi. Hur det är med den saken kan man förstås tvista om. Men det tål att tänkas på.

  3. Gabrielle,
    aktersnurra vet jag inte om jag klarar men hårtork kan jag sköta, fast nu gör jag inte det, för den jag hade gick sönder för snart ett år sedan och jag har märkt att jag klarar mig fint utan hårtork (trots att jag har långt hår).

    Lennart,
    jag säger nog det där utan någon egentlig dysterhet. Mitt perspektiv på tiden har förskjutits en aning, tror jag att man skulle kunna säga.

  4. Bodil,
    det var inte en association till dysterhet och pessimism; två egenskaper som jag inte förknippar med dig.
    Det var det här att människan lever i tiden, med tiden, medan djuren inte gör det, i alla fall inte på samma sätt. Fråga Londi, hur är det med hennes agenda? Hinner hon med det hon ska? Tycker hon att tiden rusar på fortare ju äldre hon blir?

  5. Lennart,
    ja, jag skulle förstås gärna vilja veta lite mer om Londis agenda och om ordet ”hinna” kan betyda något annat än ”hinna ifatt” för henne.

    När vi pratar om detta kommer jag att tänka på en gång för länge sedan, när min dotter Alexandra var kanske fyra eller fem. Vi stod och tittade på Fridaloppet som går genom gatorna i Vänersborg. Flicka efter flicka flämtade förbi oss med svetten lackande över pannan. ”Hinner de inte?”, undrade Alex försiktigt.

Kommentera