Sisaks fästning Stari Grad (så heter nästan alla fästningar här) som började byggas under 1200-talet, men fick sin triangulära form först på 1500-talet, befinner sig där Kupa mynnar ut i Sava. Runt om finns en lite lätt förvildad park och efter vårens översvämning är fortfarande mycket av marken lerig, så man blir lätt tung om fötterna om man strövar omkring där. Steph, Toma och jag försökte hålla oss till gångvägarna, men Londi gjorde ibland, driven av sin hundnyfikenhet, en avvikelse ut i det geggiga.
Blogg
Sisak – döende industrier
Så kom vi till Sisak och vi valde att börja med området med de nu till stora delar havererade tunga industrierna, mest stål och kemi har det varit. Något lever ännu men undan för undan läggs industrierna ner och just nu är det ett oljeraffinderi som verkar stå på tur. Arbetslösheten är hög och i stigande men luften blir väl så småningom bättre. Området vi åkte igenom består av stora sönderfallande och söndervittrande industribyggnader av olika slag och de bostadsområden som under jugoslavisk tid byggdes för industriarbetarna alldeles intill fabrikerna. Dessa hyreshus är ännu helt bebodda, men efter vad vi kunde se rör det sig idag om en åldrande befolkning. Mellan husen finns enkla barer och en och annan restaurang och lite affärer för det dagliga. Solen sken starkt denna dag och det var behagligt varmt i luften så allt kom i en försonande dager. Och klockan som för alltid stannat på halv tre verkade visa på att inget kunde vara bråttom längre.
Sisaks utseende präglas av de tre floder som flyter igenom staden: Sava, Kupa och Odra. Också utmed industriområdet flyter en av dem, kanske är det Kupa.
Bilden här är tagen en bit ifrån industriområdet, men floden där såg ut ungefär så här. Ännu är flodbankarna leriga efter vårens stora översvämningar.
Genom Turopolje
Igår gjorde Londi och jag en utflykt till Sisak med två av våra vänner. Vägen till Sisak förde på härligt slingriga småvägar genom den bördiga jordbruksbygden Turopolje. Trakten är berömd för en rad saker som exempelvis diverse kraftiga maträtter, en speciell variant av den kajkaviska dialekten och en kraftfull fläckig svinras. Men kanske är de vackra mörkbruna trähusen det som man tänker på allra först när man talar om Turopolje. Och namnet ska enligt uppgift härstamma från ordet ”tur” som betyder uroxe. Överallt känner man att jorden är det viktiga här, jorden och det den bär.
Ett herremanshus och en kyrka i Buševec i norra Turopolje. Ortens namn lär flimra förbi någonstans i James Bond-filmen From Russia with Love:
Kroatiskans sköna byggstenar
Idag vill jag tillsammans med er titta lite på några av det kroatiska språkets grundbyggstenar. Om någon undrar hur jag vågar, så kan jag säga att jag lugnt räknar med hjälp, ifall jag skulle snubbla. Jag vill visa det här som jag kallar ”byggstenarna” genom att rulla upp några vackra små kedjor. Se här:
kad nikad nekad/ponekad
Dessa ord betyder ”när?”, ”aldrig” och ”ibland”. Som ni ser är grundstenen kad. ”Ni” innebär vad jag förstår alltid en negation och ”ne” betyder här ”något”, men i andra situationer kan det också ha innebörden av en negation.
kamo tamo nekamo nikamo
Här ovan har vi betydelserna ”vart?”, ”dit”, ”någonstans”, ”ingenstans”, de två senare med en bibetydelse av riktning.
tko netko svatko
Den här raden betyder: ”vem?”, ”ingen” och ”var och en”.
što to nešto zašto + šta ništa
Och här har vi: ”vad”, ”det”, ”något” och ”varför?”. Šta är en variantform till što och det sista ordet betyder ”inget”.
Och här följer något som möjligen är en liten utsvävning, men en oemotståndlig sådan, för här rasslar det verkligen om de små stenarna eller kulorna:
ako kako tako svako ovako jako
Orden betyder ungefär: ”om”, ”hur?”, ”så”, ”varje”, så här” och ”mycket”.
Det finns förstås mer, men nu är det nog nördigt nog?
Gaudeck – Ein weites Land
I vimlet av de härliga gåvor som jag fick till denna mitt livs mest speciella födelsedag fanns en bok med avbildningar av akvareller av Hans-Jürgen Gaudeck, akvareller han målat till brev och andra texter av Theodor Fontane. Så här säger Gaudeck bland annat i sitt efterord:
Die Aquarelle sind ein Dialog zu Fontanes ”Sprach-Bildern” und ein Versuch, das geschriebene Wort durch meine Bildsprache noch zu vertiefen.
Ja, boken är alltså uppbyggd så att det till varje sida med text av Fontane finns en bild av Gaudeck, men det anade ni ju redan.
Här ser ni den första bilden som återger ett sådant där emblematiskt brandenburgskt landskap med sandjord och talldungar:
Dagen efter födelsedagsfesten bläddrade jag långsamt igenom hela boken, betraktade bilderna, läste lite bland texterna, kände igen och mindes saker som hängde ihop med det skrivna. Några bilder blev jag gripen av för att jag kände igen platserna så väl: Neuruppin, Leipzig, Spreewald… Andra bilder stannade jag upp vid för att jag tyckte att de fångat något särskilt ur Fontanes textvärld: Kloster Dobbertin, Thüringen (ja, jag tänkte på Thale i romanen Cécile). Någon bild fick jag tårar i ögonen av: Kloster Lehnin, vet inte riktigt varför, ja, det är en vacker målning… Men bilden av den mytiska sjön Stechlin gav mig en vag känsla av främlingskap – alltför ljus och öppen, Stechlin minns jag som mörkare och mera hemlighetsfull både från Fontane och från mina besök där. Men det är också min enda invändning och egentligen ingen riktig.
Tillbaka till Kloster Lehnin då. Detta kloster finns i landskapet Brandenburg lite sydväst om Berlin. Kanske har jag aldrig varit där, men när jag tittar på bilden, känner jag igen mig där.
Och jag har en hemlig hemlängtan till Brandenburgs landskap: tallskogarna, fälten, de sandiga vägarna, dess sjöar och dess städer och byar. Jag är mer hemma där än på många andra platser där jag sätter min fot.









