Blogg

Skev infallsvinkel på Danilo Kiš

Årets Festival svjetske književnosti (Världslitteraturfestival) har inte lyckats ta tag i mig som förra årets, dels för att annat har kommit emellan, men också för att programmet inte riktigt når förra årets nivå. Detta är sagt helt subjektivt förstås, så kanske tycker andra annat. Nå, igår gick jag i alla fall för att lyssna på programpunkten ”Dvadeset pet godina od smrti Danila Kiša” (Tjugofem år efter Danilo Kišs död)(ursäkta det hemska genitivesset). Fyra män – en litteraturprofessor från Filozofski fakultet, Zvonko Kovač, som modererade och tre författare och kännare av Kiš, Igor Štiks, Miljenko Jergović och Aleš Debeljak – skulle samtala om Danilo Kiš i ungefär en och en halv timme.


Igor Štiks, Miljenko Jergović, Aleš Debeljak och Zvonko Kovač

Med tanke på att det är en världslitteraturfestival hade jag väntat mig att det skulle finnas någon form av översättning. Översättande och tolkning brukar ju dessutom ha framskjutna platser i kulturlivet i Zagreb. Men nej, det enda språket som talades var kroatiska eller något mycket närbesläktat. Jag hade satt mig någonstans i mitten, så det gick inte att smita ut utan att det hade varit störande. Dessutom tänkte jag – varför inte? Det kan ju vara roligt att se hur mycket jag fattar.

Hur blev det då? Det blev som så ofta annars i sådana här situationer en vägg med fönster som då och då öppnas och sedan smälls igen. De talade mycket om historia, Danilo Kiš föddes 1935 i Subotica som son till en ungersktalande jude och en montenegrinska, så historien grep in hårt i hans liv. Fadern dog i koncentrationsläger. Danilo Kiš betraktas som en jugoslavisk författare och han levde i Belgrad under sitt vuxna liv, men under sitt sista årtionde levde han mest i Paris. Han dog i cancer 1989. Detta visste jag alltså tidigare. Vad sa då männen i panelen? Förutom om tiden och historien talade det mycket om Jugoslavien, jugoslavisk litteratur och också om vad det postjuslaviska i litteraturen egentligen är. Här förlorade jag mig. Vägg alltså. Aleš Debeljak talade en stund om personen Danilo Kiš, hans karisma, hans otämjbarhet. Debeljaks röst blev punktvis mycket intensiv, men jag fick inte tag i vad som var kärnan i det han sa. Sedan bollades orden ”antikommunist” och ”antistalinist” fram och tillbaka en ganska lång stund. Jag förstod det som att Kiš inte bara var antikommunist rent generellt utan att han haft vissa kontroverser med den jugoslaviska staten. Vägg igen.

När det var dags för frågestund yttrade sig först en ung man som verkade upprörd. Som jag förstod det så tyckte han att den politiska, ideologiska delen av panelens samtal hade tagit för mycket plats, att annat borde ha fått mera fokus, men vägg igen. Kanske var det jag själv som tänkte detta och kanske varder jag som hade velat att de pratat mer om författarens texter, men jag vet ju egentligen inte särskilt mycket om vad som sas, så hur kan jag önska att de skulle ha pratat om något annat?

Nu, för att inte detta ska bli bara crazy och en bunt av mina experiment med min fattningsförmåga lägger jag in en länk från The Times Literary Supplement som heter Why we need Danilo Kiš.

Piadina-intermezzo

Kväll i Zagreb. (Sen kväll med lukt? Seg kväll med lugn?) Ljum kväll och jag är på väg till Daniela på en piadina-kväll. Att jag av misstag stiger av en hållplats för tidigt gör ingenting och jag tänker att det här är kanske den sista sommarkvällen, så jag vill gå i den.

När jag kommer är allt redan igång, vinet som inhandlats på en agriturismo strax norr om Zagreb flödar och Daniela och Gianni bär fram en ström av piadine och crescioni från Cesena i Romagna. Alla utom en chilenare och jag är italiani och stämningen är så där lätt, smidig och uppsluppen som den gärna blir när den italienska själen får spelrum och kan spira och frodas – på sitt väldigt kroppsliga sätt.

Från paradisen

Nu vill jag att vi vältrar oss lite i världens skönhet igen. Se här – ännu en gång – två av min sommars platser. Den första och för mig djupast kända är Vrboska på Hvar. Jag tror mer än en av er börjar bli rätt hemma vid de här vattenspeglarna och de skönt åldrade husen.

Här kan ni också betrakta den lilla, nästan cirkelrunda ön med den mäktiga palmen och de låga, välklippta häckarna. Londi och jag passerade genom detta panorama om och om igen under de nästan två veckor då vi vistades i byn. Längst ut till höger ser ni de vita parasollerna vid vårt kafé Dalmatino, som vi skänkte kanske en timme av varje vår förmiddag. Varför byta, när man hittat det bästa?

Den andra platsen snuddade vi bara vid under hemresan från Hvar och skönheten här är av ett helt annat slag; inlandshärlighet, marker i stället för byggnader och ett obestämt stråk av något mera nordligt. Landskapet vid den iskalla floden Gacka vid den lilla, genom kriget ganska avfolkade, staden Otočac i landskapet Lika utstrålar en tidlös stillhet som inbjuder till andakt och vilande blick.

Slösar jag kanske när jag placerar de här två vyerna så nära varandra? Stjäl de av varandras skönhet? Förstärker de varandra? Eller seglar de bara förbi varandra utmed parallella banor i hemlighet vinkande med himmelsblåa vimplar?

Landet där Miklós Radnótis böcker bränns

Jag läser Gabriel Byströms bok Tystnadens triumf, en bok som beskriver den politiska kartan i dagens Ungern utifrån bland annat ett stort antal invjuer och en vad jag kan se gedigen inläsning av historiskt material.

På sidan 191 står det om ett bokbål som nynazister genomförde i Miskolc den 15 november 2013, där bland annat böcker av poeten Miklós Radnótis brändes. Den ungerske pianisten András Schiff, som för övrigt lämnat Ungern för gott på grund av den hotfulla situationen i landet (om han återvänder får han händerna avskurna har han fått veta), skriver så här om händelsen i den brittiska tidningen The Guardian:

Radnóti var en underbar lyrisk poet, en av den ungerska litteraturens giganter. Under en tvångsmarsch mot ett nazistiskt dödsläger 1944 mördades han brutalt. Varför? För att han var jude. Och polisen står bredvid utan att göra någonting.

Jag har läst Radnóti, så jag an ana att det Schiff säger här om hans diktning är sant. Ja, jag har faktiskt skrivit om Radnóti en gång här under pausträdet och kopierat två av hans dikter. I stället för att nu sätta in en länk, som kanske bara en eller två läsare skulle följa, så kopierar jag in min text från mars 2010 här:

°°°°°°°°°°°°°°°°°°

Om kvällarna läser jag nu i den tunna lilla boken Krig, död, kärlek, dikter i urval av den ungerske författaren Miklós Radnóti (ursprunligen Glatter). Hans föräldrar var ungerska judar och Miklós föddes 1909 i Budapest. Modern och hans tvillingbror dog vid förlossningen. I flera av hans dikter finns spår av denna tidiga förlust.

1935 gifte han sig med sin tonårskärlek Fanni Gyarmati och i en av bokens pärmar finns den här lilla vackra bilden av dem båda i ett snölandskap:

Radnóti blev tidigt katolik och upplevde sig som en bärare av ett europeiskt kulutrarv. Sin judiska identitet försökte han komma ifrån. Han ville vara just ungrare, men tiden gav inte någon sådan valfrihet åt en som var av judiskt ursprung. Han kom i flera arbetsläger och avrättades 1944 och begravdes sedan i en massgrav.

Det är Ove Berglund som har tolkat dikterna och det är också han som skrivit introduktionen till författarskapet. Brända Böcker Förlag har givit ut boken.

Jag läser två dikter som jag tycker mycket om:

Natt på vår gård

På himlen nymånen är smal,
liknar en skåra svalan plöjt
i vattenytan med en vinge,
och genast glömt.

Trädgården bäddade för natt,
och viveln smög sin väg,
den morska tulpanen somnade
stående på post.

Jag rör mig lätt och tänker att
hårknuten i hennes nacke är
en punkt i guld, som nickar
efter en lustig dikt.

Jag läser, dikten tar sig fram
ifrån min mun, likt andedräkt
efter en kyss, likt gräs som spirar
under fallna löv.

Jag tar med dikten till vårt hus,
hon möter, nacken vit som snö.
hårknuten, om den löses, blir
ett gyllene baner.

Natt

Hjärtat sover, och i hjärtat sover rädslan,
på väggen nära spindelnätet sover flugan,
det är tyst, i huset hörs inte ens musen,
gården sover, och på grenen sover duvan,
i kupan sover bina, och i rosen viveln,
sommaren sover i vart vetekorn, och elden
gått till ro i månen, himlens kalla skiva.
I natten smyger hösten ut att stjäla.

Nostalgi?

Kanske beror det på de senaste dagarnas gråhet, kanske för att de höstliga plikterna hopar sig, men jag tänker nu allt oftare på tiden i Vrboska på Hvar och jag tittar på bilder jag tog då. Det är nog mer den höga himlen än det vida havet som är kärnan i den här nostalgin. Men är det verkligen nostalgi jag känner? Nostalgi är väl en vek och mjuk känsla som lutar sig in i det sentimentala. Ja, jag har alltså inget emot sentimentalitet för det är en glidande och sammansatt känsla, väl värd att uppleva, om och när man kan.

Men manar en himmel som denna till nostalgi? Nej. Den manar någon till underkastelse och någon annan till en balanserad extas.