Klarblåa septemberdagar blir allting vackert, också det uppenbart fula som den här vittrande betongväggen med sina plastjalusier och sin argt gula syntetfärg eller de rostiga järnstolparna. Och se hur vågat de bländvita parabolantennerna leker på taket! Är de bollar från himlen?
Jag måste nog ändå medge också för mig själv att jag är hemma igen sedan ett tag och hemma betyder bland annat det här med katterna i parken under fönstret – inga hav här inte, inga blåa vidder utom himlen, ingen Piazza Cavana om hörnet. I alla fall vet de här katterna mycket om tiden och om människornas sätt att mäta den, för katter bryr sig knappast för egen del om när klockan är tre. Men här kan ni se tre katter som vet att klockan är tre i människornas värld. Det betyder strax mat vid bänken.
Och de här människorna, kattmödrarna, är pålitliga, ska ni veta. Varje dag händer detta. Varje dag.
Caffè Tommaseo är Triestes äldsta kafé och det är väl bara Caffè San Marco som kan tävla med det om atmosfär och centraleuropeiskhet. Här – ja, ni slipper inte mitt födelsedagsfirande än! – hade jag bestämt att Alex och jag skulle skåla i spumante för hennes studieframgångar och för min födelsedag.
Det var ganska tomt när vi kom in där i kvällens början efter vår eftermiddag uppe i Opicina, men de människor som befolkade lokalen var nog så exentriska till sitt yttre och antagligen till sitt dolda inre också. Vi satt bra i vår lilla plyschsoffa och vi klirrade med glasen, skrattade och åt de godaste oliver (ja, ovanligt goda faktiskt!) och så återupplevde vi spårvagnsfärden upp på berget och de fantastiska gamla damerna som förstod så väl hur man tittar ut genom ett spårvagnsfönster.
Efteråt gick vi förbi grannhuset, den grekisk-ortodoxa kyrkan och beundrade portens väderbitna lejonansikten innan vi korsade Riva Tre Novembre och gick ut på kajen.
Och så åkte jag för första gången med spårvagnen upp till Opicina, ja, det var första gången för Alex också, men det är ju mindre förvånande, eftersom hon inte som jag trampar runt på Triestes gator flera gånger varje år. Under några år gick det inga vagnar upp på berget, men nu är spåren och vagnarna är nyrenoverade, så allt lever igen.
Två av våra medpassagerare på färden upp var två synnerligen livliga och alerta äldre damer som hade synpunkter på allt som for förbi fönstret. Ja, jag tror inte att småbarn eller bebisar hade kunnat titta ut mer nyfiket eller peka ivrigare än dessa två gråhåriga. Och helt klart var de också djupt känslomässigt engagerade.
Då och då stannade vagnen och släppte av och på passagerare. Här är vi nästan uppe vid målet och ni kan se staden och havet i solskenet långt under oss.
Vi drog ett varv genom den lilla staden, Alex och jag, och tittade och tog lite bilder.
Två gånger stötte vi på vårt fantastiska medpassagerarpar. Ena gången stod de stilla i ett gathörn och undersökte någon detalj i gatumiljön. Andra gången inventerade de med stor energi ett skyltfönster och de nickade mot varandra och visste tillsammans hur det brukat vara förr. Och att ett och annat faktiskt saknas numera…
Med risk för tråka ut er – men den risken tar jag jämnmodigt – så vill jag visa några bilder av det triestinska havet. Detta har jag gjort många gånger förr, men jag vill och måste ändå på nytt.Vid sådana här tillfällen märks det kanske extra tydligt att min främsta mottagare av de här ”breven” är jag själv. Ja, det är lika bra att säga som det är. Pausträdet har blivit ett slags kompass. Jag navigerar bland mina minnen med dess hjälp. Sedan har jag förstås inget emot att ha läsare, men det är något vid sidan om. En glädje, men inte en nödvändighet för att kunna fortsätta. Men nu tillbaka till Triestes kajer och havet utanför och nedanför:
blick från den punkt där Molo Audace har sin början
från nästan samma plats men annan vinkel
och så en vinkel till, nu med nästan hela Molo Audace i blickfånget