Och så åkte jag för första gången med spårvagnen upp till Opicina, ja, det var första gången för Alex också, men det är ju mindre förvånande, eftersom hon inte som jag trampar runt på Triestes gator flera gånger varje år. Under några år gick det inga vagnar upp på berget, men nu är spåren och vagnarna är nyrenoverade, så allt lever igen.
Två av våra medpassagerare på färden upp var två synnerligen livliga och alerta äldre damer som hade synpunkter på allt som for förbi fönstret. Ja, jag tror inte att småbarn eller bebisar hade kunnat titta ut mer nyfiket eller peka ivrigare än dessa två gråhåriga. Och helt klart var de också djupt känslomässigt engagerade.
Då och då stannade vagnen och släppte av och på passagerare. Här är vi nästan uppe vid målet och ni kan se staden och havet i solskenet långt under oss.
Vi drog ett varv genom den lilla staden, Alex och jag, och tittade och tog lite bilder.
Två gånger stötte vi på vårt fantastiska medpassagerarpar. Ena gången stod de stilla i ett gathörn och undersökte någon detalj i gatumiljön. Andra gången inventerade de med stor energi ett skyltfönster och de nickade mot varandra och visste tillsammans hur det brukat vara förr. Och att ett och annat faktiskt saknas numera…