Om utbildning i Sverige – en fortsättning

I början av sommaren läste jag en artikel i SvD av Per Bauhn (professor i praktisk filosofi vid Högskolan i Kalmar) om det svenska utbildningssystemet. Jag tyckte att artikelinnehållet var intressant och att texten skulle kunna föra samtalet om utbildning och skola här vidare. Eftersom jag inte kunde hitta någon nätupplaga av artikeln, kontaktade jag Bauhn och fick efter några dagar texten. Nu när hösten närmar sig tänker jag mig att tiden kan vara inne för att ta upp saken på nytt. Under sommaren kändes frågan lite avlägsen, så jag har sparat den till nu, när skolor och universitet snart drar igång igen på allvar. Som ett appendix till Bauhns text har jag lagt in en kommentar till en tidigare diskussion (under rubriken ”Den nya lärarutbildningen”) här under pausträdet, som kom in i slutet av juli, långt efter själva diskussionen. Här redovisas alltså två ganska olika positioner i utbildningsfrågan – jag hoppas på en fruktbar debatt.

Här kommer nu först Per Bauhns artikel:

De problem som den svenska skolan brottas med – brist på ordning, sämre ämneskunskaper – handlar till en betydande del om effekterna av ett urspårat jämlikhetsperspektiv som handlar om allas rätt till lika utfall, oberoende av prestation och uppträdande. Att lyfta ut bråkstakarna ur klassrummet blir i detta sammanhang problematiskt eftersom det i handling markerar en skiljelinje mellan skötsamma och icke skötsamma. Samma jämlikhetsprincip vänder sig mot betygssystemet, eftersom detta också fungerar särskiljande.

Den statsideologi som i andra sammanhang säger sig värna om olikhet och mångfald är alltså påfallande ängslig inför tanken att denna olikhet och mångfald skulle uppstå som en konsekvens av individers handlingar. Medan välfärdssamhället och Sveriges modernisering vilade på en princip om jämlikhet i möjligheter, så är principen om jämlikhet i utfall en bromskloss för såväl individuell som samhällelig växt. Jämlikhet i möjligheter innebär att alla ska ges en chans och uppmuntras till att prestera, och att framgång ses som eftersträvansvärt. Jämlikhet i utfall innebär i stället att prestation saknar betydelse, och att förväntningarna flyttas från individen och hennes arbete till samhället som ska jämna ut alla skillnader mellan vinnare och förlorare.

Skol- och utbildningsdebattören Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, pekar i sin nya bok ”Trängd mellan politik och pedagogik. Svensk språkutbildning efter 1990” (Gidlunds förlag) på hur kvaliteten i såväl skolans språkundervisning som utbildningen av språklärare försämrats på senare år. Inte sällan är orsaken politiska beslut och ideologiska val. Propositionen ”Den öppna högskolan” (2001/02:15) slog fast målet att femtio procent av befolkningen ska ha påbörjat högskoleutbildning senast vid 25 års ålder. Som motiv angavs bland annat att ”kunskapssamhället” ska stå öppet för alla och att ojämlikhet i tillgång till utbildning är liktydigt med ojämlikhet i makt.

Högskolan är i denna vision inte i första hand en garant för oberoende och avancerat kunskapssökande, utan ett redskap till ett mål om jämlikhet i utfall. Följaktligen ses det som opassande att nämna något om vilka krav och förväntningar högskolan kan ställa på sina studenter. Studenterna ska ”ges” kunskap – underförstått: det åligger högskolan att anpassa sig till studenterna, inte tvärtom. Detta avtecknar sig också i de intervjuer som Enkvist gjort med kollegor inom universitetsvärlden. Om studenter blivit bättre på något, så är det att ställa krav. Lärarstudenterna vill gärna utvärdera den utbildning de får, men deras egna förslag går vanligen bara ut på att göra kursmomenten lättare, noterar Enkvist. Blivande lärare i engelska vill slippa grammatikmoment, med hänvisning till att de bara tänker undervisa åttaåringar. Intresset för ämneskunskaper är ofta snävt och instrumentellt: ”Måste jag kunna det här för att vara lärare?” För högskolor som samtidigt ska leva av de pengar de får för att utbilda studenter kan det vara frestande att tona ned eller avskaffa kursinslag som uppfattas som svåra av lärarstudenterna.

Visst kan högskolan öppnas för alla och ett jämlikhetsmål därmed förverkligas. Men vad är denna jämlikhet värd om dess förutsättning är sänkta krav? Utbildningsminister Pagrotsky talar om en samverkan mellan gymnasium och högskola som syftar till att ”minska avståndet och respekten för högre utbildning” (Sydsvenskan 15.6). Men är det verkligen respekt för högre utbildning som är vårt stora problem idag? Problemet är kanske snarare den brist på respekt för kvalitet som följer av strävan efter jämlikhet i utfall, och som riskerar att reducera oss alla till medelmåttighet.

Den andra texten är skriven av Peter Nilsson och den kommenterar inlägget om (och förmodligen de övriga kommentarerna till) den nya lärarutbildningen. Kommentaren börjar med dessa ord: ”Sakupplysning till ovanstående inlägg”. Här följer Nilssons text i dess helhet:

Sakupplysning till ovanstående inlägg.

Lärarförbundet har inte varit starkt kritiska till obehöriga då dessa kan bli medlemmar i det förbundet. Dock har en åsiktsändring skett under senare tid.

Det är Lärarnas Riksförbund som har stått för en klar syn i obehörighetsfrågan!

När det gäller statistik och obehöriga resp behörigas elevers kunskapsresultat finns det färsk sådan från USA där det klart visar sig att elever med behörig skolpersonal klarar sig betydligt bättre än en pedagogiskt snabbutbildad ämneskompetent personal. Det tyder, enligt mig, på att behörig personal faktiskt innebär en kvalitetshöjning även i den svenska skolan. För vidare information angående undersökningen rekommenderas att kontakt tas med professor Jan-Eric Gustafsson, Göteborg.

Den nya lärarutbildningens kvalitet: I högskoleverkets utvärdering, som är på ca 700 sidor, framkommer det att dagens lärarutbildning trots allt är bättre än den gamla!

Jag har läst den…har ni?

Vidare vill jag anmärka på det där med okunniga lärarstudenter som läser sina ämnen på universitet. På historiska institutionen i Lund läste 14 lärarstudenter 1-40 poäng förra läsåret och var genomgående bra eller bäst. Enligt uppgift “misslyckades” enbart en att ta sig vidare till C-nivå och detta var pga borelia som orskade en förlamning i huvudet…

Att generellt såga lärarstudenter jämsmed knölarna verkar tyvärr vara en trend i dagens samhälle. Höjdaren var den folkpartist som i Kristianstads radio hasplade ur sig följande:
“Det är pga den nya lärarutbildningen som det ser ut som det gör idag i Sveriges skola!”

Uttalandet gjordes i mars och de första studenterna gick ut i januari (om man undantar de som redan läst ett ämne och gick ut i juni 2005). Att dessa nyexaminerade lärare ställt till det på två månader under deras eventuella vikariat är häpnadsväckande, det måste medges…

Det finns 26 olika lärarutbildningar i Sverige och inom dessa en stor variation, både när det gäller kunskapskontroll och ämnesdjup och bredd. Detta är av ondo och visst finns det brister; det saknas obligatoriska moment såsom konflikthantering och kunskap att arbete i en mångkulturell skola.

Kunskapskontrollen är bitvis horribelt dålig och det finns studenter som ej får göra sin VFT/VFU i rätt ämne och på rätt åldersstadium.
Att generellt påstå att studenten inte får ämnesdjup när denne läser 200 poäng är dock lite väl magstarkt.

“[…] eftersom alla lärare ska ha tre terminers gemensam utblidning oberoende av om de sedan ska undervisa på gymnasiet eller i förskolan” och på det svarar jag att visserligen finns det gemensamma klasser men det betyder inte att gymnasieläraren proppas full med förskolepedagogik eller tvärtom. Inom kursen riktas arbetena mot det åldersstadium som man skall undervisa i samtidigt som man får en inblick i andra lärarkategoriers möjligheter och begärnsningar. I teorin stämer detta men t ex i Kristianstad har de blivande gymnasielärarna fått lite väl mycket förskolepedagogik i deras AUO medan jag är väldigt nöjd.

Avslutningsvis måste jag erinra alla om att när exempelvis grundskollärarutbildningen kom till 1988 hördes exakt samma negativa kritik som nu! Men studenterna från den utbildningen, de som nu är yrkesverksamma, verkar ha glömt vad de en gång kritiserade i sin egen utbildning!

Oj, vad allt var bättre förr….

Kunskap och lärande – funderingar

Tillbaka till allvaret; hoppas jag inte har förbrukat mitt eventuella förtroendekapital genom gårdagens "experimentinlägg":

Varje dag lär sig en människa något nytt. Ofta lär vi oss något på ett mycket medvetet sätt för att vi vill uppnå något särskilt och det vi lär oss här och nu är ett steg på vägen mot ett mål. Vid andra tillfällen gör vi inte något direkt val utan det kan vara så att vi genom en händelse eller en erfarenhet tvingas att tänka om, att se något på ett nytt sätt. Kanske gör en krävande eller hård erfarenhet att vi förbereder oss inför möjliga kommande svårigheter så att vi kan övervinna dem lättare när vi står inför dem.

Nästan allt vi kan och vet bygger på något som någon annan har tänkt, sagt eller gjort före oss. Vi behöver inte börja från början och upptäcka världen helt på egen hand, eftersom vi har denna möjlighet att hämta vetande och inspiration ur en kulturell gemenskap som inte är begränsad av vare sig tid eller rum. Det vi lär känna om världen och människan kan vi sedan överföra till andra som i sin tur omvandlar detta till sin kunskap och bygger vidare. Skulle däremot var och en vara tvungen att helt ensam skapa sin idévärld och sitt vetande kommer redan människans bundenhet vid tiden att hindra att detta vetande blir mer än en ansats – ars longa, vita brevis.

Vad är då värt att veta och lära sig? En hel del saker som rör förmågan att handskas med det dagliga livet är kanske självklara, åtminstone för de flesta. Annat kan fordra mer medvetna och genomtänkta ställningstaganden av oss. Vetande som når bortom stunden, som inte förbrukas inom en överskådlig tid och som det går att bygga nytt vetande på har mer att ge oss än ett sådant som är bundet till en bestämd tid eller plats.

Vad ska skolan ge den unga människan? Nyckelfärdigheterna läsa, skriva och räkna kan vi aldrig komma förbi, de utgör grunden för fortsatt lärande. Att arbeta för att utveckla ett rikt och nyanserat språk hos den unga människan är också en grundpelare bland skolans uppgifter. Skolan ska ge insikter och vetande som det går att bygga vidare på både för den enskilda individen och för kommande generationer. Vi behöver kunskaper om vår historia för att förstå vår egen tid och för att veta vad vi ska sträva efter eller undvika i framtiden. Skolan bör tidigt introducera skönlitteraturen i den unga människans liv och tankevärld. Litteraturen med sina genom tiderna skiftande former och uttryckssätt erbjuder oss tolkningar av det som var och det som är och av människolivet som sådant.

Kunskap och vetande är förutsättningar för all seriös åsiktsbildning. Ett ytterligare steg består i att man lär sig att på ett klart och åskådligt sätt argumentera för de idéer man har om tillvaron och att sätta sig in i hur andra betraktar världen och livets villkor.

I den enskilda människans mikrokosmos företer kunskap och vetande en liknande utveckling som i mänskligheten som helhet. Byggsten fogas till byggsten, av lite blir mera, vetande bildar grogrund för nytt vetande.

Slutligen och väl så viktigt som mycket annat – kunskap är en källa till glädje och tillfredsställelse – kunskap och vetande ger oss ett rikare liv.