I början av sommaren läste jag en artikel i SvD av Per Bauhn (professor i praktisk filosofi vid Högskolan i Kalmar) om det svenska utbildningssystemet. Jag tyckte att artikelinnehållet var intressant och att texten skulle kunna föra samtalet om utbildning och skola här vidare. Eftersom jag inte kunde hitta någon nätupplaga av artikeln, kontaktade jag Bauhn och fick efter några dagar texten. Nu när hösten närmar sig tänker jag mig att tiden kan vara inne för att ta upp saken på nytt. Under sommaren kändes frågan lite avlägsen, så jag har sparat den till nu, när skolor och universitet snart drar igång igen på allvar. Som ett appendix till Bauhns text har jag lagt in en kommentar till en tidigare diskussion (under rubriken ”Den nya lärarutbildningen”) här under pausträdet, som kom in i slutet av juli, långt efter själva diskussionen. Här redovisas alltså två ganska olika positioner i utbildningsfrågan – jag hoppas på en fruktbar debatt.
Här kommer nu först Per Bauhns artikel:
De problem som den svenska skolan brottas med – brist på ordning, sämre ämneskunskaper – handlar till en betydande del om effekterna av ett urspårat jämlikhetsperspektiv som handlar om allas rätt till lika utfall, oberoende av prestation och uppträdande. Att lyfta ut bråkstakarna ur klassrummet blir i detta sammanhang problematiskt eftersom det i handling markerar en skiljelinje mellan skötsamma och icke skötsamma. Samma jämlikhetsprincip vänder sig mot betygssystemet, eftersom detta också fungerar särskiljande.
Den statsideologi som i andra sammanhang säger sig värna om olikhet och mångfald är alltså påfallande ängslig inför tanken att denna olikhet och mångfald skulle uppstå som en konsekvens av individers handlingar. Medan välfärdssamhället och Sveriges modernisering vilade på en princip om jämlikhet i möjligheter, så är principen om jämlikhet i utfall en bromskloss för såväl individuell som samhällelig växt. Jämlikhet i möjligheter innebär att alla ska ges en chans och uppmuntras till att prestera, och att framgång ses som eftersträvansvärt. Jämlikhet i utfall innebär i stället att prestation saknar betydelse, och att förväntningarna flyttas från individen och hennes arbete till samhället som ska jämna ut alla skillnader mellan vinnare och förlorare.
Skol- och utbildningsdebattören Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, pekar i sin nya bok ”Trängd mellan politik och pedagogik. Svensk språkutbildning efter 1990” (Gidlunds förlag) på hur kvaliteten i såväl skolans språkundervisning som utbildningen av språklärare försämrats på senare år. Inte sällan är orsaken politiska beslut och ideologiska val. Propositionen ”Den öppna högskolan” (2001/02:15) slog fast målet att femtio procent av befolkningen ska ha påbörjat högskoleutbildning senast vid 25 års ålder. Som motiv angavs bland annat att ”kunskapssamhället” ska stå öppet för alla och att ojämlikhet i tillgång till utbildning är liktydigt med ojämlikhet i makt.
Högskolan är i denna vision inte i första hand en garant för oberoende och avancerat kunskapssökande, utan ett redskap till ett mål om jämlikhet i utfall. Följaktligen ses det som opassande att nämna något om vilka krav och förväntningar högskolan kan ställa på sina studenter. Studenterna ska ”ges” kunskap – underförstått: det åligger högskolan att anpassa sig till studenterna, inte tvärtom. Detta avtecknar sig också i de intervjuer som Enkvist gjort med kollegor inom universitetsvärlden. Om studenter blivit bättre på något, så är det att ställa krav. Lärarstudenterna vill gärna utvärdera den utbildning de får, men deras egna förslag går vanligen bara ut på att göra kursmomenten lättare, noterar Enkvist. Blivande lärare i engelska vill slippa grammatikmoment, med hänvisning till att de bara tänker undervisa åttaåringar. Intresset för ämneskunskaper är ofta snävt och instrumentellt: ”Måste jag kunna det här för att vara lärare?” För högskolor som samtidigt ska leva av de pengar de får för att utbilda studenter kan det vara frestande att tona ned eller avskaffa kursinslag som uppfattas som svåra av lärarstudenterna.
Visst kan högskolan öppnas för alla och ett jämlikhetsmål därmed förverkligas. Men vad är denna jämlikhet värd om dess förutsättning är sänkta krav? Utbildningsminister Pagrotsky talar om en samverkan mellan gymnasium och högskola som syftar till att ”minska avståndet och respekten för högre utbildning” (Sydsvenskan 15.6). Men är det verkligen respekt för högre utbildning som är vårt stora problem idag? Problemet är kanske snarare den brist på respekt för kvalitet som följer av strävan efter jämlikhet i utfall, och som riskerar att reducera oss alla till medelmåttighet.
Den andra texten är skriven av Peter Nilsson och den kommenterar inlägget om (och förmodligen de övriga kommentarerna till) den nya lärarutbildningen. Kommentaren börjar med dessa ord: ”Sakupplysning till ovanstående inlägg”. Här följer Nilssons text i dess helhet:
Sakupplysning till ovanstående inlägg.
Lärarförbundet har inte varit starkt kritiska till obehöriga då dessa kan bli medlemmar i det förbundet. Dock har en åsiktsändring skett under senare tid.
Det är Lärarnas Riksförbund som har stått för en klar syn i obehörighetsfrågan!
När det gäller statistik och obehöriga resp behörigas elevers kunskapsresultat finns det färsk sådan från USA där det klart visar sig att elever med behörig skolpersonal klarar sig betydligt bättre än en pedagogiskt snabbutbildad ämneskompetent personal. Det tyder, enligt mig, på att behörig personal faktiskt innebär en kvalitetshöjning även i den svenska skolan. För vidare information angående undersökningen rekommenderas att kontakt tas med professor Jan-Eric Gustafsson, Göteborg.
Den nya lärarutbildningens kvalitet: I högskoleverkets utvärdering, som är på ca 700 sidor, framkommer det att dagens lärarutbildning trots allt är bättre än den gamla!
Jag har läst den…har ni?
Vidare vill jag anmärka på det där med okunniga lärarstudenter som läser sina ämnen på universitet. På historiska institutionen i Lund läste 14 lärarstudenter 1-40 poäng förra läsåret och var genomgående bra eller bäst. Enligt uppgift “misslyckades” enbart en att ta sig vidare till C-nivå och detta var pga borelia som orskade en förlamning i huvudet…
Att generellt såga lärarstudenter jämsmed knölarna verkar tyvärr vara en trend i dagens samhälle. Höjdaren var den folkpartist som i Kristianstads radio hasplade ur sig följande:
“Det är pga den nya lärarutbildningen som det ser ut som det gör idag i Sveriges skola!”
Uttalandet gjordes i mars och de första studenterna gick ut i januari (om man undantar de som redan läst ett ämne och gick ut i juni 2005). Att dessa nyexaminerade lärare ställt till det på två månader under deras eventuella vikariat är häpnadsväckande, det måste medges…
Det finns 26 olika lärarutbildningar i Sverige och inom dessa en stor variation, både när det gäller kunskapskontroll och ämnesdjup och bredd. Detta är av ondo och visst finns det brister; det saknas obligatoriska moment såsom konflikthantering och kunskap att arbete i en mångkulturell skola.
Kunskapskontrollen är bitvis horribelt dålig och det finns studenter som ej får göra sin VFT/VFU i rätt ämne och på rätt åldersstadium.
Att generellt påstå att studenten inte får ämnesdjup när denne läser 200 poäng är dock lite väl magstarkt.
“[…] eftersom alla lärare ska ha tre terminers gemensam utblidning oberoende av om de sedan ska undervisa på gymnasiet eller i förskolan” och på det svarar jag att visserligen finns det gemensamma klasser men det betyder inte att gymnasieläraren proppas full med förskolepedagogik eller tvärtom. Inom kursen riktas arbetena mot det åldersstadium som man skall undervisa i samtidigt som man får en inblick i andra lärarkategoriers möjligheter och begärnsningar. I teorin stämer detta men t ex i Kristianstad har de blivande gymnasielärarna fått lite väl mycket förskolepedagogik i deras AUO medan jag är väldigt nöjd.
Avslutningsvis måste jag erinra alla om att när exempelvis grundskollärarutbildningen kom till 1988 hördes exakt samma negativa kritik som nu! Men studenterna från den utbildningen, de som nu är yrkesverksamma, verkar ha glömt vad de en gång kritiserade i sin egen utbildning!
Oj, vad allt var bättre förr….
Peter Nilsson: Jag väljer att svara på din kommentar här på en lite mer ”markerad plats”, inte mist för att du väl riktar dig till alla som deltog i debatten om den nya lärarutbildningen före sommaren:
Att du kallar din kommentar som sådan för ”sakupplysning”, fastän den innehåller en hel del personliga åsiktsyttringar, väljer jag att förbigå (på detta sätt).
I din text kan man bland annat läsa följande passus: ”Den nya lärarutbildningens kvalitet: I högskoleverkets utvärdering, som är på ca 700 sidor, framkommer det att dagens lärarutbildning trots allt är bättre än den gamla! Jag har läst den…har ni?” För det första anser jag inte att högskoleverkets utvärdering är samma sak som Sanningen. För det andra anser jag mig kunna bygga mina uttalanden på egna iakttagelser och på det jag i samtal fått reda på om andras iakttagelser, samt naturligtvis på sådant jag läst i tidningar, tidskrifter och böcker. Jag tror inte att det vore någon större vinst (eller någon vinst alls) om alla som vill yttra sig seriöst om skolan, hade läst högskoleverkets 700 sidor i frågan (snart har det för övrigt säkert skrivits ytterligare 700 sidor från det hållet i ämnet).
Sedan fortsätter du så här: ”Vidare vill jag anmärka på det där med okunniga lärarstudenter som läser sina ämnen på universitet. På historiska institutionen i Lund läste 14 lärarstudenter 1-40 poäng förra läsåret och var genomgående bra eller bäst. Enligt uppgift “misslyckades” enbart en att ta sig vidare till C-nivå”. Utmärkt, men detta är knappast en sakupplysning om hur det förhåller sig i allmänhet. Jag är den sista att säga att alla lärarstudenter är svaga studenter. Jag har till exempel själv haft flera utmärkta lärarstudenter. Men, och det är här problemet ligger, dessa till en viss del mycket duktiga studenter får ofta inte den undervisning de förtjänar. Det beror på systemet som sådant, där tid stjäls från ämnesstudierna och läggs på diverse annat. En student som på pappret har 60p på lärarprogrammmet i tex tyska, har idag i praktiken endast 45p i ämnet, eftersom 5p per termin används till pedagogiska inslag. Samtidigt läser studenten tre terminer någont som kallas ”allmänt utbildningområde” – hit skulle man med fördel kunna förlägga de didaktiska delarna av utbildningen, tycker jag. Man kan nämligen aldrig ge någon god undervisning i ett ämne man inte verkligen behärskar, därför är det så oerhört viktigt och absolut grundläggande med goda ämneskunskaper för den blivande läraren.
Vidare skriver du: ”Att generellt såga lärarstudenter jämsmed knölarna verkar tyvärr vara en trend i dagens samhälle.” Om det verkligen förhåller sig så ”i dagens samhälle”, vågar jag inte yttra mig om. Däremot kan jag med säkerhet påstå att så inte var fallet i debatten om den nya lärarutbildningen på denna plats. För övrigt fanns även lärarstudenter representerade bland debattdeltagarna.
För att inte bli alltför långrandig väljer jag att sluta med en kommentar till din slutkläm: ”Avslutningsvis måste jag erinra alla om att när exempelvis grundskollärarutbildningen kom till 1988 hördes exakt samma negativa kritik som nu! Men studenterna från den utbildningen, de som nu är yrkesverksamma, verkar ha glömt vad de en gång kritiserade i sin egen utbildning! Oj, vad allt var bättre förr….” Jag har inte påstått att den förra lärarutbildiningen var bra, däremot önskar jag mig något bättre än båda dessa. Kärnan i en bättre lärarutbildning är djupa ämneskunskaper och intensiv praktik under minst en hel termin på det stadium där man kommer att undervisa.
Bauhns artikel finns på nätet.
http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_9992893.asp
Peter Nilsson: Jag kan inte vara mer enig än jag är med Bodil, i hennes kommentar. Föredrar att inte utveckla detta ytterligare.
Per Bauhn: Mycket insiktsfullt! Din artikel sätter fokus på själva politiken och belyser problematiken ända vid roten. Hur många gånger har jag inte själv, i olika debatter och möten med kommunalpolitiker, rektorer och andra ”tyckare” försökt förklara, att lika värde INTE betyder LIKADANA? Att det är vanvettigt att sänka kraven, för att några elever tycker att det är svårt att klara kursen!? Jag har talat mig blå i ansiktet för att kunskap, insikt och utveckling ska få vara ledstjärnor för utbildningssystemet.
När jag läser din teori i artikeln förstår jag, att man i så fall på ett socialdemokratiskt, politiskt plan inte bryr sig om jämlikhet i fråga om allas lika möjligheter, utan propsar på jämlikhet i utfall. Jämlikhet i utfall – vilken idiotisk plan! Hur ska det någonsin kunna lyckas? Är det ens önskvärt? Inser att skoldebatten måste föras på en högre nivå. Också!
Varifrån kommer vilda idéer om att 50% av ungdomarna ska vara inskrivna vid högskolan? Utreder an annan grupp konsekvenserna av en sådan reform eller utreds de inte alls? Varför är det så viktigt att vara inskriven vid högskolan, om det inte är viktigt alls vilka kunskaper man får med sig? Är det så, att man på allvar inte förstår vilka konsekvenser det får för samhället i framtiden, om alla får en ”medelutbildning”? Lagom kunskap… Det blir något att konkurrera med i en global värld!
Skrev en debattartikel om skolan en gång som hette ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Kanske kan nästa heta ”Medelmåttornas tyranni”. Om kraven sänks i alla universitetsutbildningar, rör det samtliga akademiska yrkesgrupper och därmed hela samhället.
Även om det kanske inte är hela svaret, är dina tankar och ditt resonemang om ”jämlikhet i utfall” oerhört intressant.
Tack för upplysningen, Oskar, det var ju ett fånigt förbiseende…
Trevligt att få ett klart såväl som klokt svar!
Jag uttryckte mig lite slarvigt. Som sakupplysning menade jag enbart obehörighetsfrågan dvs detta:
”Lärarförbundet har inte varit starkt kritiska till obehöriga då dessa kan bli medlemmar i det förbundet. Dock har en åsiktsändring skett under senare tid.
Det är Lärarnas Riksförbund som har stått för en klar syn i obehörighetsfrågan!”
Sedan kommer det mycket riktigt både den ena och den andra personliga åsikten!
och här kommer några till:
Ett av problemen idag ligger i att vi inte har en likvärdig lärarutbildning; olika antagningskrav, olika upplägg etc. Jag önskar mig en högkvalitativ och likvärdig utbildning. Jag håller definitivt med att ämnesdjup är fundamentalt viktigt för läraryrket. Att kombinera ämnesdjup och ämnesbredd med ämnesdidaktik är inte helt lätt, men att enbart lägga didaktiken i ett AUO kan innebära att man kanske inte alls får ämnesdidaktik då det och nu generaliserar jag lite, blir lite väl flummigt och allmänna teorier med Dysthe, Vygotskij, Freire och allt vad de nu heter.
När man har speciella AUO-terminer finns även faran att gymnasielärare får lära sig för mycket förskolepedagogik som i Kristianstad exempelvis!
Jag förordar både ämnesdjup och ämnesdidaktik. Jag håller med Bodil Z när hon önskar en bättre utbildning än de två förra. Det gör även jag. Jag är dock ingen anhängare av att starta en ny lärarutbildning. Dagens lärarutbildare hade nog med kaos 1988/89 och 2001/02. Låt utbildningen ”sätta sig” och istället rätta till de brister som finns.
Sedan är det tyvärr så att skulle alla få in sina käpphästar i utbildningen så skulle jag få läsa i 12 år…minst…
Sedan menar jag att om man läst HSV:s rapport så skulle man upptäcka vilka skillnader det tyvärr är mellan högskoleorterna.
Den borde dock tydligare tagit upp de skillnader som även finns inom de olika lärosätena. Vissa ämnen har både djup och bredd medan andra är sämre, betydligt sämre.
Fokus på den här sidan verkar vara tysklärarutbildningen och jag hoppas att inte fler lärosäten gör som Malmö – lägger ner den!
Ha en trevlig och underbar höst!
Vilken mesig och intetsägande kommentar från Peter Nilsson.
Till Ragnar:
Men icke desto mindre sann!
Peter: Vad är det som är sant? Vad är ämnesbredd? Varför skulle det vara omöjligt att kombinera ämnesdjup med ämnesdidaktik, om didaktiken läggs i slutet? Vad är det för käpphästar som skulle förorsaka 12 års studier? Hur kan man låta en utbildning ”sätta sig” och samtidigt ”rätta till” bristerna? Innebär inte själva tillrättandet att man inte låter utbildningen ”sätta sig”? Vad i himmelens namn är en ”likvärdig lärarutbildning”. Likvärdig med vad? Varför är detta ett problem?
Jag förstår tyvärr inte alls vad det är du försöker få sagt. Är detta den typ av argumentationsteknik som ”lärs ut” på lärarhögskolan numera? Jag tog min examen 1987 och besparades alla dessa obegripligt fördummande reformer. Varför skulle man inte kunna gå tillbaka till ämnesstudier på universitetet och ett år på lärarhögskola? Då kan man ju dessutom använda sina poäng till något annat, om man senare skulle vilja byta inriktning i yrkeslivet, eftersomn kurserna då inte är tillrättalagda för lärarstudenter.
Varför i hela friden går dagens lärarstudenter med på att bli behandlade som mindre vetande? Varför protesterar de inte och kräver rejäla ämneskunskaper? Varför skriker man inte högt och ljudligt, att man inte accepterar att bli behandlad som mindre vetande, som inte klarar av en vanlig universitetskurs? Lärarstudenter är rimligen minst lika begåvade som andra studenter.
Efter att ha läst detta, är jag ännu mer övertygad om att Per Bauhn har sett problemet på ett övergripande, revolutionerande sätt. Vi kan inte – FÅR INTE – sträva efter jämlikt utfall.
Jag tror som Marita att det är lämpligare för lärarstudenter att genomföra ämnesstudierna först (om denna idé är ny eller gammal saknar betydelse, det viktiga är att den är bra – vad är för övrigt verkligen nytt?) tillsammans med studenter som inte har som mål att bli lärare. Detta gör att idéer om att man ”som lärare på ett visst stadium inte behöver” den ena eller andra kursen, försvinner och därmed det alltför instrumentella tänkandet över huvud taget. Efter detta är det dags för en utbildning i hur man lär ut det man nu själv har goda kunskaper om.
Det är viktigt att frigöra ämnesstudierna från den didaktiska delen av lärarutbildningen, eftersom det idag på många ställen är så att fackpedagogerna har inflytande över ämnenas kursplaner. Låt mig ta ett exempel: När jag undervisade i tyska på lärarprogrammet vid en svensk högskola försökte fritidsledare och andra fackpedagoger från lärarprogammets pedagogisk-didaktiska sida att tvinga mig att göra ändringar i innehållet i litteraturkurserna på B- och C-nivån i ämnet. De hade inga eller mycket små kunskaper i och om tysk litteratur och litteraturhistoria, men såg sig av detta inte hindrade att ställa upp regler för vad dessa kursplaner skulle innehålla: Äldre och ”svårare” litteratur skulle bort, det räckte med en orientering, ungdomsböcker skulle läsas och popmusik borde vara en del av kursen (”Hur får man annars elever att tycka att tyska är roligt?”). Att jag vägrade och att ämnet någon termin senare kom att strykas, hör inte till den här historien. Även om detta skulle vara det enda exemplet i Sverige på inblandning i ämnesundervisningen från fackpedagogiskt håll så vore det redan mycket illa, men dessvärre finns det gott om andra exempel i denna riktning. Av detta skäl är det viktigt att ämnesstudierna är fristående.
En annan fråga är hur den didaktiska delen av utbildningen ska genomföras. Lärarhögskolorna är sedan gammalt kraftigt statsideologiskt färgade, samma sak gäller för den fackpedagogiska delen av de nya ”integrerade” lärarutbildningarna. Ett exempel från lärarutbildningen på den högskola där jag arbetade: Eftersom jag vägrade att anpassa min kursplan i litteratur efter fackpedagogernas krav fick jag i uppgift att läsa ”Regeringens proposition för en förnyad lärarutbildning”. Jag läste den och fann bland floskler och fraser också rena propagandastycken i texten: ”Efter det tidiga 1990-talets kris med över en halv miljon förlorade arbetstillfällen växer sysselsättningen snabbt tack vare den framgångsrika politiken. […] Över en halv miljon personer har deltagit i det internationellt uppmärksammade och framgångsrika Kunskapslyftet, den största vuxenutbildningssatsningen någonsin.” Det uppsatta målet för min läsning av denna proposition var att jag skulle lära mig ”vad ett ämne är idag” det vill säga att ämneskunskaper för en blivande lärare är underordnade sådant som att kunna ”visa vägen” eller ”förmågan att skapa personliga möten” och att, som det står ordagrant i propositionen: ”Kunskap finns inte förpackad i överförbar form.” Allt detta får mig att se att det skulle behövas genomgripande reformer av lärarhögskolorna – man skulle behöva börja från början. Första steget bör vara att frigöra dem från alla statsideologiska ledband.
Som alltid genomtänkta kommentarer om lärarutbildningen. Jag håller med Bodil och Marita. Genomför ämnesstudierna först och gör som i England – lägg till pedagogik och didaktik efter ämnesexamen.
Ett bloggtips: http://skoldebatt.blogdrive.com/ en blogg skriven av en lärarstuderande.
Vilket trassel kan det bli så småningom med den här debatten…fast jag måste erkänna att trasslet i just sådana här debatter kan ses som oundvikligt. Allt det här med en ny eller gammal lärarutbildning är ju ändå ganska svårt genomskådligt..uppfattningar och åsikter skiljer sig förstås inte minst bland våra lärarstuderande, och det kommer de att göra i all evighet…det är som med de där byborna som planterade sina träd..de ena blev stora och vackra (tyckte en del) och de andra fula och små…alla innehåll de både stora och friska men också små och torra grenar..en del byborna tyckte om de ena, en del om de andra…men inte alla fick stå där de var..de skulle fällas…men inte alla byborna fick bestämma vilka som skulle fällas..det gjorde de som hade makten att bestämma…många fick fällas för att de bara stod i vägen och störde vissa av de ansvariga..andra som kanske var fula och små fick stanna kvar…na ja, jag går nog inte djupare i denna berättelse, den kan ändå förstås på många olika sätt…det jag vill säga är att mångfalden av åsikter inom detta område är väldigt stor och kommer nog att förbli stor i framtiden hur man än gör. Jag har många gånger tidigare haft samtal och olika debatter angående lärarutbildningen som jag är mitt i just nu, och ärligt talat kan man ofta bara få huvudvärk. Jag kan inte säga mycket, eller rättare sagt kan jag inte säga något om den gamla formen som jag inte varit med om, men den nya har förstås sina för-och nackdelar (men notera, bara enligt hur jag själv som en människa upplever det)…De för-och nackdelarna ska jag inte heller gå in på så väldigt mycket…hjärnan har nog gjort sitt,hmm) men vad jag kan säga är att jag verkligen ibland känner mig hindrad på något sätt i mina ämnesstudier….för att fördjupa mig i de ämnen jag älskar måste jag läsa och forska oerhört mycket vid sidan av skolan (det kanske är meningen att man gör)…visst kan en lärare aldrig bli ”hel” bara genom att läsa på högskolan..det krävs att man ständigt utvecklas och forskar vid sidan av…men i Sverige har jag (som inte är svensk, eller rättare sagt jag är en sydlänning med svenskt medborgarskap) upplevt att (när det gäller ämnesstudierna) det är oerhört lätt och enkelt att klara av de krav som ställs och bli godkänd utan att man behöver anstränga sig för mycket (det är nu en annan sak att jag själv läser vid sidan av, ibland också mer än vad jag gör i samband med skolans krav)…men det måste jag ju, eller?…det vill jag ju, eller?..jag ska ju bli lärare och då måste jag och vill jag veta lite om det jag undervisar i…eller?…jag är nog själv en anhängare av de som vill ha bredare ämnesstudier först och sen resten..eller att man gör någon annan kombination…men ingen av dem borde hindra mig från att fördjupa mig i vad jag älskar..för det är ju också det som gör att en människa både mentalt och på många andra sätt utvecklas….med mindre stress förstås….och stressen är ju dagens största problem bland både våra lärarsuderande och våra lärare….och en sak till…ta antingen bort de obehöriga lärare eller utbilda dem…varför ska jag överhuvudtaget studera när jag kan få jobb utan det…jag bara har mer och mer skulder till staten genom mina studielån…men det kanske är meningen..avsluta dina studier med knappt 300 000 kr i skulder och sedan ska vi jaga dig för att betala av dem..men hur ska jag göra det, jag har ju inget jobb med min diplom, det är den där obehörige som sitter på min arbetsplats, och han har inte ens skulder…na ja… Hälsningar till alla debattdeltagare, det är verkligen trevligt att läsa allas inlägg
Och till Peter Nilsson :
Det var en gång en man, han hade stora förhoppningar och åsikter. Han bodde i en koja, ensam. Och genom att bo i sin beskedliga koja hade han stora förhoppningar och åsikter. Han satt där i sin koja och hade stora förhoppningar och åsikter…och de hade han livet ut. En dag dog han, och medan han flög genom tunneln hade han stora förhoppningar och åsikter….. hälsningar
Samtidigt kan jag som var med under den senaste omgörningen hålla med om att en ny OCH NÖDVÄNDIG omgörning kan vänta ett par år.
Vi får inte stressa ihjäl lärarutbildarna heller!
Peter: Eftersom utformningen av den nuvarande lärarutbildningen är så illa hopkommen som den är, så tror jag att det är bråttom med förändringar – första steget, att frigöra ämnesutbildningen från didaktik och pedagogik, bör genomföras redan nästa höst.
Till alla diskussionsdeltagare och ”tysta” läsare: Jag återkommer med ett nytt inlägg i frågan inom kort.
Ett litet inlägg i debatten om lärarutbildning m.m.
”Den pedagogiska färdigheten är nära förbunden med ämneskunskapen och det finns helt enkelt ingen pedagogisk färdighet som inte bygger på fackkunskap” . Detta citat hämtat från Inger Enkvists senaste bok Trängd mellan politik och pedagogik (2005) ger utryck för något som jag och många gymnasielärare med mig är övertygade om:
Gedigna ämneskunskaper är viktiga, gedigna ämneskunskaper behövs men de gedigna ämneskunskaperna fuskas tyvärr bort i den nya lärarutbildningen som fokuserar alltför mycket på pedagogiska/didaktiska inslag istället för att betona de rena ämnesstudierna.
Jag är sedan många år gymnasielärare i svenska och är även verksamhetsdidaktiker för en grupp blivande språklärare på en högskola. Jag har även varit handledare för ett antal blivande svensklärare. Min erfarenhet är följande:
Språkstudenterna (alltså blivande språklärare på högstadiet eller gymnasiet) på högskolan kritiserar i sina utvärderingar och vid samtal det faktum att de i nästan all teoretisk undervisning på högskolan blandas med studenter som har som mål att bli lärare på lägre stadier, t.ex. förskolelärare. Detta innebär nämligen att de lägre stadiernas pedagogik genomsyrar en stor del av verksamheten. Pedagodiska/didaktiska exempel tas sällan eller aldrig från gymnasiesfären och presenteras för blivande förskolelärare t.ex utan det förefaller som om det nästan alltid är tvärtom – man utgår från de lägre skolstadiernas pedagogik. Detta tror jag på sikt kommer att vara förödande för de studenter som tänker sig en framtid som lärare på högre stadier i skolan.
Något som också ofta kommer fram när man talar med blivande lärarstudenter är deras syn på ämneskunskaperna: Många upplever att de känner sig mycket osäkra när de skall ut på VFU-perioder utan att besitta goda ämneskunskaper. De känner sig frustrerade över sin okunskap. Personligen anser jag att den nya lärarutbildningen förefaller vara helt bakvänd – man börjar med det som borde komma sist- nämligen de pedagogiska och didaktiska teorierna. Varför skall man börja med dem? Det är, anser jag, helt befängt. Det måste väl vara mycket lättare att diskutera tillämpningen av olika teorier och spörsmål när man behärskar ämnesområdet som teorierna skall tillämpas på än om man inte gör det.
Gedigna ämneskunskaper ger en solid bas att stå på för läraren – har man en sådan att stå på är förutsättningarna mycket goda för att man skall kunna ge eleverna god undervisning. Gedigna ämneskunskaper ger också trygghet. Eleverna respekterar lärare som är säkra i sin kunskap. Det är därför tragiskt att tid stjäls från ämnesstudierna när man på lärarutbildningarna låter lärarstudenterna läsa ämnen med didaktisk inriktning istället för icke-didaktisk sådan.
Ämneskunskapen först- didaktiken/pedagogiken efteråt – det tror jag på.
Jag väljer att avsluta med ännu ett citat från Inger Enkvists utmärkta bok, som jag f.ö. rekommenderar till läsning:
”Att vara expert är att ha en bred och djup ämneskunskap och en långvarig förtrogenhet med området. Inte alla med den här kunskapen är utmärkta pedagoger men ingen torde vara god pedagog utan att ha den”
Hej!
Här var det otroligt läsvärt och intressant. Jag avstår dock från att delta i diskussionen just nu (eftersom skolan just börjat och jag har böcker att läsa), men är säker på att jag kan hitta mycket matnyttigt här även i framtiden.
P.S. Tack till Annika, som länkade till min blogg! 🙂
Hej!
Jag läser för närvarande mitt tredje år på LHS, och jag kom tydligen in i den här debatten ganska sent (senaste inlägget var för snart två månader sen). Som jag ser det så finns det två aspekter på problemet som är värda att framhålla: Den nuvarande lärarutbildningen är i sig märkligt upplagd, men det stora problemet är inte hur den är upplagd, utan hur den är genomförd. Det är för lätt att klara didaktiken, och de kunskaper man undfås är alltför personligt färgade. Det tycks helt enkelt lite för mycket på LHS, och det finns lite för lite vetande.
Den andra aspekten är egoistisk: Jag och mina klasskamrater började på LHS för att vi ville bli lärare, och av respekt för läraryrket. Det enda vi hör om den utbildning vi går är att den är usel. När vi står där med vår tvättade hals, som nyexaminerade lärare, och skall argumentera för att få en anställning, för att få en lön som vi har råd att betala av det nya studielånet med och så vidare, så är vår förhandlingsposition ungefär lika usel som lärarutbildningen påstås vara. Vi skulle lika gärna kunna ha struntat i att läsa på högskolan. Och om denna syn på lärarbehörighet sprids, då tror jag nog att alla civilingenjörer och andra högt kvalificerade men obehöriga lärare också kan börja se sig om efter bättre anställningar. Då tror jag att den svenska skolan till slut når botten. Då är det bara mer eller mindre kompetenta rektorers godtycklighet som avgör vad som är en rimlig kunskapsnivå hos lärarkollegiet. Eller, vi är kanske redan där. Jag hälsade på i ett gymnasium i Stockholm nyss där en av lärarna i spanska hade sex månader som reseledare i Spanien som enda egentliga merit när hon sökte sin vikariatstjänst.
Hursomhelst. Långt inlägg, och skrivet lite i affekt. Jag vill som avslutning säga att de lärare jag har haft i ämnesdidaktik, det vill säga de redan omtalade 15 poängen didaktik som man läser under engelskstudierna, har varit minst lika bra som universitetslärarna. Dessutom så har de talat på målspråket under varenda seminarium, vilket någon felunderrättad person här ovan anmärkte på. Lärarutbildningens brist är åtminstone inte i Stockholm ämnesstudierna, det är AUO, det allmänna utbildningsområdet, som är problemet. och att vi läser samma saker som förskollelärarna och tvärtom, det är så dumt så man blir stôllig.
Pär: Det här du säger om att de negativa omdömena om den nuvarande lärarutbildningen (oberoende av hur välgrundade de är) på ett orättvist sätt drabbar dem som efter att ha genomgått denna utbildning söker arbete på grundskolor och gymnasier, är naturligtvis ett stort problem. Lösningen på detta är dock inte att vi tiger om missförhållandena – det skulle på lång sikt få ännu mycket värre följder. Det gäller att skapa förändring så snart som någonsin är möjligt och ett viktigt steg är att ta bort fackpedagogernas inflytande över ämnesundervisningen. Du säger att Stockholms universitet hittills varit förskonat från detta skadliga inflytande. Utmärkt, förutsatt att det verkligen stämmer, men på många ställen är läget ett helt annat. Jag har själv – för att ta ett exempel bland många – mycket påtagliga och obehagliga personliga erfarenheter av detta. En annan förändring som bör och kan genomföras snabbt är att man återgår till att först studera ämnena för att sedan ta itu med didaktiseringen av dessa. Man måste först behärska ett ämne innan man kan undervisa i det.
På några ställen är du lite oklar och dessa ställen lämnar jag okommenterade för att inte eventuellt göra mig skyldig till missförstånd.
På ett ställe skriver du: ”Dessutom så har de talat på målspråket under varenda seminarium, vilket någon felunderrättad person här ovan anmärkte på.” Här kan jag inte följa din tankegång. Var snäll och förtydliga detta, annars når budskapet inte fram.
Hej,
Vad kul att du svarade så snabbt, jag trodde att denna thread var övergiven. Vad jag menade med att mina didaktiklärare pratar på målspråket, är att någon i ett tidigare inlägg anmärkte på att de fem poäng i didaktik som ingår i varje tjugopoängskurs ofta hölls av dåliga lärare som ibland inte ens talade på målspråket under seminarierna, och detta har åtminstone inte jag någon erfarenhet av. Tvärtom så har lärarna i ämnesdidaktik varit väldigt bra. Vad jag ville säga var att jag tror att ämnesdidaktiken är något som faktiskt fungerar. Det stora problemet är AUO. Sen kan jag hålla med om att man absolut skulle kunna få in språkdidaktiken i AUO, och gå exakt samma kurser som ”vanliga” språkstudenter. Faktum är att jag, personligen, skulle föredra detta. Samtidigt förstår jag invändningen att det är svårt att säga vilka språkkunskaper som är väsentliga för en lärare. Vi har gått en kurs där det huvudsakliga temat varit the great vowel shift, och där vi läst Chaucer och andra för att studera hur engelskan lät innan den diftongerades. Dessa kurser har varit intressanta och bra, men en del i klassen har påtalat att värdet av en sån kurs är ganska begränsat i ett skolsammanhang, om man inte råkar arbeta med väldigt duktiga elever i någon av de senare årskurserna. I jämförelse, så får jag ändå säga att en kurs med didaktisk inriktning framstår som mer relevant.
Mvh
Pär
Förresten, jag kan tänka mig att det bl.a. var den sista meningen i mitt första inlägg som du fann oklar, vilket jag kan förstå. Vad jag ville säga var att vi (blivande gymnasie- och förskollärare) faktiskt läser den största delen av AUO tillsammans, och att detta är befängt. Den kanske tyngsta kritiken som riktats mot den nya lärarutbildningen är att blivande senareårs- och gymnasielärare får för lite utbildning i bedömning och betygssättning, samt att blivande tidigareårslärare kan för lite om läs- och skrivinlärning när de går ut lärarhögskolan. Vad kan man vänta sig? Jag ser inte poängen med att lära mig lära ut läsning och skrivning, eftersom jag ska bli lärare i moderna språk vid gymnasiet, och jag förstår om en f-lärare ser det som poänglöst att lära sig om betygssättning. Konsekvensen av detta är att innehållet späds ut för att passa alla, men i själva verket passar det ingen.
“Dessutom så har de talat på målspråket under varenda seminarium, vilket någon felunderrättad person här ovan anmärkte på.”
”Vad jag menade med att mina didaktiklärare pratar på målspråket, är att någon i ett tidigare inlägg anmärkte på att de fem poäng i didaktik som ingår i varje tjugopoängskurs ofta hölls av dåliga lärare som ibland inte ens talade på målspråket under seminarierna, och detta har åtminstone inte jag någon erfarenhet av.”
Först måste jag, även om det är lite obehagligt, kommentera ovanstående båda citat. Jag är nämligen väldigt mån om samtalskulturen här. Din förklaring av uttalandet om ”någon felunderättad person” tycker jag har brister. Vem är det du anklagar? Och på vilka grunder? Man är väl inte ”felunderättad” för att man har gjort andra erfarenheter än du?
Nåväl, vad vi kanske kan enas om apropå didaktikkurserna är att de är av olika kvalitet vid olika lärosäten.
Rent allmänt beträffande tidsanvändningen i lärarutbildningen så tycker jag, som jag väl sagt, att AUO borde kunna användas för didaktikundervisning. Men tyvärr tror jag att AOU är en politisk käpphäst (som de som har makten svårligen lär släppa), vars mål är att skapa en ny lärartyp som inte i första hand är kunnig i sitt ämne och förmedlandet av detta, utan i stället en som går att använda till att hålla reda på och underhålla unga människor i någon form av ”stadielöst långtidsdagis”. Det är inte undervisning som är huvudmålet utan något slags vagt omhändertagande. I det långa perspektivet kommer detta otvivelaktigt att föra till degeneration…