Kategori: Resor

Det här hände för länge sedan, i slutet av sjuttiotalet, tror jag det var.

Det är sommar och mitt på dagen och solen steker ner över oss och det förtorkade makedoniska låglandet. Lastbilen som tagit oss över gränsen från Grekland försvinner in på en smal sidoväg, bort mot grustaget. Jag luktar fortfarande fisk efter den grekiske fiskhandlarens grepp om min arm och nyp i mitt lår. Det var honom vi åkte med till Saloniki. På vägen hade han gjort en kort anhalt vid en liten havsvik. ”Thalassa”, sa han och pekade ut mot havet. När jag gick ner mot vattnet vände han sig till C. och frågade med en gest mot mig: ”How much?” C. och jag rådslog sedan hastigt, ska vi hoppa av eller ska vi fortsätta? Det kommer inte förbi någon här och han ser rätt klen ut, ja, vi klarar nog av honom, om det skulle behövas. Så vi fortsatte. Vi satt alla tre i framsätet, baktill var det fisk. C. satt i mitten nu och fiskhandlaren körde med sammanbiten min.

En liten blå bil stannar och en ung man, en kille i vår egen ålder bjuder oss att stiga in. Rizah är kosovoalban och han kan lite engelska, tjugo ord kanske, och han använder allihop om och om igen. Ibland försöker han med serbokroatiska, men det kan ju tyvärr varken C. eller jag. Och inte heller albanska. Men vi har trevligt ändå. Efter ett tag pekar Rizah ut genom vindrutan i en stor, svepande gest: ”Kosova”, säger han. Sedan frågar han: ”Stalagmit?” Vi nickar, yes, yes, det känner vi till. Han svänger in på en liten avtagsväg och så småningom kommer vi till en öppen plats där det står en buss och några bilar – och det där måste vara ingången till grottan. 
Vi stiger av och Rizah pratar lite med en kvinna, som visar sig vara guiden. En visning ska just börja. Vi följer med in. Vi förs genom kalla, jättelika droppstenssalar. Guiden talar alltid först albanska, men sedan vänder hon sig till oss och sammanfattar på serbo-kroatiska: ”Stalagmit, stalaktit.” Och Rizah pekar entusiastiskt: ”Up, down”. På vägen ut prövar C. med: ”Very big.” Och, ja, very big, tycker Rizah också. Ute bränner solen lika hett som förut.

I utkanten av Pristina stiger vi av, Rizah pekar ut bushållplatsen, själv ska han vidare till sin by. Very small. Vi vinkar.

Agnes har skrivit en hel del i sin blogg om vår gemensamma lilla resa till Bautzen, Görlitz och gränslandet mellan Polen och Tyskland. Den här texten om en morgon i Zgorzelec är tänkt som ett litet tillägg till hennes texter:

Morgon. Oväsen. Ett gäng duvor gruffkuttrar högröstat alldeles utanför fönstret någonstans. Jag tittar ut och ser hur de knuffas och trängs på fönsterbrädan snett emot, de ser griniga och härsklystna ut. Solen lyser över bakgården med soptunnor och all möjlig bråte. Lika bra att gå upp. Tyst drar jag på mig kläderna – Jelena verkar sova ännu. Jag tar handduken och necessären, vrider om nyckeln och tassar ut i den fängelseaktiga gulmålade korridoren. Duscharna på vår våning i Dom Turysty fungerar inte, så jag går nerför trappan till nästa våning. Först går jag åt fel håll i korridoren, men sedan hittar jag tvättavdelningen. Jag vrider lite på en av duschkranarna och ja, det kommer vatten. Jag låser om mig i ett av duschrummen, klär av mig och kommer på att jag inte har någon tvål. Det slår mig att det finns sådana där behållare för flytande tvål vid handfaten. Hur ska jag göra? Jag klämmer fast handduken under armarna – egenligen onödigt detta med handduken, här finns inte en människa – låser upp och springer fram till en av tvålbehållarna. Jag trycker på den lilla knappen nertill, men inget händer. Jag kramar hela plastflaskan, men nej den är tom. Den andra över handfatet bredvid är också tom. Tillbaka in i duschrummet; man behöver inte alltid tvätta sig med tvål, det är ganska onödigt, det torkar bara ut huden. Jag sätter på vattnet och försöker vrida fram lite varmvatten, men nej, vattnet förblir iskallt. Det är uppiggande att duscha kallt, försöker jag tänka. Jag biter ihop tänderna och svänger duschslangen över mig så att vattnet kommer snett uppifrån. När isstrålen träffar mig rycker jag till och springer på pallen där kläderna ligger. Det är trångt och kläderna börjar hasa ner från pallen. Jag stänger av vattnet. Det räcker.

Lite senare går jag alla trapporna ner till frukostrummet som ligger i bottenvåningen. När jag kommer in där är det tomt, men TV:n är på. Jag ser påven, men vad ung han är, kanske sextio eller ännu yngre. En italiensk och en polsk röst lagras om och om igen på varandra. Jag förstår och jag förstår inte, fast efter en stund förstår jag också det jag inte förstår, tycker jag. Från köket kommer en flicka med långt brunt hår och ställer sig bakom ett slags bardisk. Vi kommer fram till att jag vill ha kaffe och inte te. ”Mleko”, tillägger jag på försök. ”Milch”, svarar hon vänligt. Jag går och sätter mig på en plats där jag kan se TV:n. Flickan kommer med min frukostbricka. Jag ser att hon har tårar i ögonen. Påven talar med en grupp människor i en trädgård. Vad ung han ser ut, tänker jag igen. Och vacker – eller är det karismatisk, man kallar det här?

Efter frukosten går jag ut. Mittemot hotellet ligger det stora pampiga kulturhuset. Jag går genom en park mot den tunga kompakta byggnaden. Ett alkispar står och grälar medan de plockar upp något ur en av papperkorgarna som är utplacerade längs parkvägen. Jag gör en båge runt dem och bestämmer mig sedan för att strunta i kulturhuset. I stället går jag tillbaka en liten bit och sedan uppför den breda gatan som jag nyss korsat. Det är fortfarande tidigt, men jag ser små grupper av folk här och där. Många verkar var på väg åt samma håll. Jag märker att jag också är på väg åt det hållet. Jag går förbi den lilla kantinen, där Jelena och jag åt allt möjligt gott igår bland alla tvåmetersynglingar från östeuropeiska basketlag. Förbi taxistationen – några taxichaufförer står i en klunga och röker och pratar. På backens krön ligger kyrkan. Genom en högtalaranläggning hör man prästens röst långt utanför byggnaden. Vad många det är som går till kyrkan så här tidigt. Är det söndag? Ja. Jag följer strömmen upp till kyrkan. Jag tvekar lite, men sedan går jag in jag också. Det är fullt. Gamla, unga, alla verkar vara här. Framför mig står en tonårskille med ring i örat och färgat hår. Vid min sida trängs en familj med flera småbarn, en liten flicka sover med huvudet mot pappans axel. Mellan huvudena försöker jag se in i kyrkan. En bild av påven skymtar fram några ögonblick och där uppe i ena hörnet av tavlan ser jag ett litet svart band. Alla omkring mig faller nästan samtidigt ner på knä. Vad gör jag nu, tänker jag. Två gamla tanter ligger ihopböjda snett framför mig på det kalla stengolvet, jag ser att det gör ont i knäna. Nej, jag kan inte stå här och titta på. Ner på knä jag också. Golvet är kallt, men människorna är mycket nära varandra. I den här stunden är detta världens centrum.

Denna morgon blir det en världsnyhet att en mycket gammal man dött under natten som gått.

Floden Lamone ringlar sig lojt genom landskapet. Tätt intill varandra på de leriga flodbankarna ligger små koloniträdgårdar. Här växer det tomater, auberginer, pumpor, zucchini och mycket annat. Fruktträd finns det också: aprikos, persika och fikon. Ännu är bara aprikoserna mogna.

Vi korsar floden och följer Via Cesarolo ut från Faenza in bland persikoodlingarna och når så småningom fram till gården La Curbastra. Det är hett och marken är torr och sprucken. Den nordiskt blonda Giulia kommer ut från ett av husen och möter oss på gårdsplanen. Vi visas till vårt rum som är mörkt och förhållandevis svalt – ett bra rum, tycker jag. Strax efteråt serveras vi en sallad som vi äter under ett litet soltak invid brunnen tillsammans med Alessandro, gårdens ägare, och hans bror Antonio. Vår labrador Londi bekantar sig under tiden med gårdshundarna Senior och Junior.

Här på gården lär den berömde matematikern och fysikern Gregorio Ricci-Curbastro ha tillbringat några år av sitt liv. Det är efter honom gården har sitt namn. Curbastros forskning var en av utgångspunkterna för Einsteins realtivitetsteori, får vi veta. Vi får också veta att Giulia är Alessandros flickvän och att hon kommer från Lettland och att de flesta av lantarbetarna på gården är från Rumänien och Moldavien – italienare är för dyra nu för tiden.

Dagen därpå åker vi in till Faenza. Det är en besynnerlig stad, både fascinerande och tråkig. Den lovar mer än den håller, kan man säga, men den lovar gång på gång. I centrum ligger de två avlånga torgen Piazza del Popolo och Piazza della Libertà på rad efter varandra. De ser först intressanta och lockande ut med sina ändlösa draperiförsedda portiker på båda sidor, men efter en stund tar de liksom musten ur oss. Och i juli är det hett här. Londi vet ibland inte var hon ska sätta ner tassarna. Vi tar vår tillflykt tlll en av de många keramikverkstäderna – därinne är det svalt och behagligt. En mystisk vadarfågel med graciöst böjd hals sneglar på oss från krus och fat. Den håller något litet och runt i näbben. Ett bär? En pärla?

Vi stannar några dagar på La Curbastra, det är så varmt att tiden liksom blir tjockflytande. Tidigt på morgnarna, innan hettan ännu slagit till, småspringer Londi och jag den dammiga lilla vägen uppför flodbanken och så ner på flodsidan. Sedan följer vi Lamone längs raden av koloniträdgårdar. Överallt ser vi gubbar och gummor som står böjda över sina täppor, de passar på att utföra sina sysslor i morgonsvalkan, efter klockan åtta går man hem. Landet intill floden är fritt, säger de, men blir det översvämning så förlorar man allt och detta hände så sent som förra året. Londi tar sig varje morgon ett dopp en bit uppåt floden, där vattnet är mindre grumligt och det finns några djupa ställen. På tillbakavägen träffar vi ofta Agostino och Carlo som har sina kolonilotter mitt för La Curbastra. En dag säger Carlo att han gläder sig över ”questa bella presenza al fiume”. Var det mig eller Londi han menade med denna förfinade komplimang?

Dags för lite tillbakablickar igen. Här kommer några glimtar från en tågresa någon gång i slutet av sjuttiotalet med bland annat en originell vidareutveckling av begreppet de sju dödssynderna:

Tåget gungade genom natten. Nya passagerare hade stigit på i Salerno och kupén var så full att vi därinne bildade en sammmanhängande massa. Och överallt resväskor, ryggsäckar, lådor och korgar, långt ut i korridoren vällde bagaget från oss. Luften var tät och kvav och full av röster; barnskrik, svordomar och ivriga samtal vävdes ihop med sången från några ungdomar som sjöng till ljudet av en ostämd gitarr. Mamman till en stor barnskara delade ut bröd och ostbitar till de sina och en vattenflaska gick runt. Luciana och jag satt på golvet, tätt ihopträngda i ett hörn. En belyst stationsskylt flimrade förbi framför fönstret – Battipaglia. Luciana skrattade till och viskade ”batti – paglia” så att att jag tydligt kunde förnimma ljudet från slagan över halmen.

Mamman i den stora familjen packade så småningom ner maten i korgarna igen och överallt försökte man hitta en bekväm sovställning. Vi dåsade i vårt hörn och klibbade svettiga emot varandra. En sträng gick av med ett litet ilsket ljud och den lockige gitarrspelaren stoppade in sitt instrument bland ryggsäckarna. I långsamma vågor sänkte sig tystnaden undan för undan över kupén. Och så var det tyst. Då reste sig plötsligt en liten flicka: – Mjölk! Jag vill ha mjölk! sa hon med ganska hög röst. Med allvarlig uppsyn såg mamman prövande på sin dotter, kastade sedan en kort blick upp mot himlen och sa sedan med prästerligt högtidlig och samtidigt lätt nasal röst: – Gommens synder är sju. Sju är de. Och du vill också ha den åttonde! Sedan böjde hon sig ner över en korg, tog fram en flaska mjölk och fyllde en liten röd mugg med mjölk och räckte sedan muggen till flickan.

Tåget gungade vidare genom natten.

Inte långt från infarten till Ratzeburg finns en vildsvinsfarm, där man också kan övernatta. Jag smet ut i gryningen igår morse och tittade till vildsvinen:

En del låg fortfarande och sov eller halvsov i sitt halmbo och någon grymtade lite småsurt åt mig när jag närmade mig med kameran.