Stalagmit?

Det här hände för länge sedan, i slutet av sjuttiotalet, tror jag det var.

Det är sommar och mitt på dagen och solen steker ner över oss och det förtorkade makedoniska låglandet. Lastbilen som tagit oss över gränsen från Grekland försvinner in på en smal sidoväg, bort mot grustaget. Jag luktar fortfarande fisk efter den grekiske fiskhandlarens grepp om min arm och nyp i mitt lår. Det var honom vi åkte med till Saloniki. På vägen hade han gjort en kort anhalt vid en liten havsvik. ”Thalassa”, sa han och pekade ut mot havet. När jag gick ner mot vattnet vände han sig till C. och frågade med en gest mot mig: ”How much?” C. och jag rådslog sedan hastigt, ska vi hoppa av eller ska vi fortsätta? Det kommer inte förbi någon här och han ser rätt klen ut, ja, vi klarar nog av honom, om det skulle behövas. Så vi fortsatte. Vi satt alla tre i framsätet, baktill var det fisk. C. satt i mitten nu och fiskhandlaren körde med sammanbiten min.

![stal](/wp-content/galleria1.jpg @alignleft)En liten blå bil stannar och en ung man, en kille i vår egen ålder bjuder oss att stiga in. Rizah är kosovoalban och han kan lite engelska, tjugo ord kanske, och han använder allihop om och om igen. Ibland försöker han med serbokroatiska, men det kan ju tyvärr varken C. eller jag. Och inte heller albanska. Men vi har trevligt ändå. Efter ett tag pekar Rizah ut genom vindrutan i en stor, svepande gest: ”Kosova”, säger han. Sedan frågar han: ”Stalagmit?” Vi nickar, yes, yes, det känner vi till. Han svänger in på en liten avtagsväg och så småningom kommer vi till en öppen plats där det står en buss och några bilar – och det där måste vara ingången till grottan. ![stala](/wp-content/galleria2.jpg @alignright)
Vi stiger av och Rizah pratar lite med en kvinna, som visar sig vara guiden. En visning ska just börja. Vi följer med in. Vi förs genom kalla, jättelika droppstenssalar. Guiden talar alltid först albanska, men sedan vänder hon sig till oss och sammanfattar på serbo-kroatiska: ”Stalagmit, stalaktit.” Och Rizah pekar entusiastiskt: ”Up, down”. På vägen ut prövar C. med: ”Very big.” Och, ja, very big, tycker Rizah också. Ute bränner solen lika hett som förut.

I utkanten av Pristina stiger vi av, Rizah pekar ut bushållplatsen, själv ska han vidare till sin by. Very small. Vi vinkar.

En tanke om “Stalagmit?

Kommentera