Kategori: Politik

Dag för dag sedan krigets början har jag iakttagit vänsterns hållning till putin, till Ryssland, till folkmordet, till hur vi kan hjälpa Ukraina, till Nato, till Västvärlden. Egentligen kan man inte kalla det ”hållning” för det rör sig om ett ändlöst slingrande och krumbuktande. Jag har utan att göra någon egentlig statistik tittat på hur mina fb-vänner förhåller sig till skeendena, vad de säger, vad de förtiger. Jag lägger märke till att mycket få ur vänstern på allvar talar om de ryska krigsförbrytelserna, massakrerna, ödeläggelsen. Några gör de men de är mycket få, står inte så långt ut på vänsterkanten eller så är de ukrainare eller känner till Ukraina sedan förr. Också sådana som annars gärna skriver om politik håller sig borta från huvudfrågan: det helt oprovocerade anfallskriget och alla förbrytelserna från rysk sida. Så gott som all rapportering, all upprördhet över övergreppen, alla uttryck för vilja att stödja Ukraina med vapen och pengar kommer från andra håll än vänstern. Vänstern i Sverige talar gärna om hur putinstiskt SD är, vad jag kan se sker detta för att man vill undvika att rannsaka sig själv. Jag känner några få SD-gräsrötter, ingen av dem är putinist utan de vill beväpna Ukraina mot Ryssland. SD:s ledning vet jag inte var den står, kanske rör den sig lite. Vänstern har nu slutat tala – särskilt mycket – om russofobi, men man vill gärna attackera Azov (tills vidare i alla fall – allt rör sig ju), även om det till stor del är Azov som försvarar Mariupol. Inte är det väl någon från vänstern som rycker in i deras ställe för att visa hur man gör det bättre? Man pratar fortfarande om ”fred” med den dolda betydelsen pax putinaina, men det går allt sämre. Ja, och man pratar mycket och upphetsat om vad Ebba Busch sagt i samband med den brutala islamistiska stenkastningen mot svensk polis. Man talar om Jimmie Åkesson och om SD. Så ser det ut inom vänstern på den del av facebook jag ser.

I pressen skrivs lättsamt raljerande texter om putins kortväxthet. Eller så kan man läsa sådant som Daniel Suhonens besynnerliga kravlista till vem? om Sverige skulle gå med i Nato. Kanske är denna lista ett slags snabböversikt över vänsterns dilemma. Låt oss skärskåda den igen:

”Jag har fyra krav:

1. Inga NATO-baser eller kärnvapen i Sverige i fredstid.
2. Norden skall vara en kärnvapenfri zon.
3. NATO-medlemskap och stärkt försvar skall bäras av de rikaste i samhället, vars fastigheter och företag unga män och kvinnor kommer riskera sitt liv för att skydda.
4. Full solidaritet med vanliga människor i Ryssland. Fokus på att stödja oppositionen och demokratirörelsen. Ett framtida demokratiskt Ryssland ska erbjudas plats i EU.”

ett – Andra länder får sköta grovjobbet.
två – Suhonen bestämmer inte bara om Sverige.
tre – Märklig syn på vad det innebär att försvara ett land. Suhonen verkar tänka på ett företag eller liknande. Och han vill att andra ska betala.
fyra – Han pratar om ”vanliga människor i Ryssland” och glömmer strategiskt att många vanliga människor i Ryssland är för kriget och förstörelsen av Ukraina. ”Full solidaritet” minsann. Han drömmer eller låtsas drömma om ett Ryssland som inte finns. Och han tycker att ett ryskt EU-medlemsskap har med ett svenskt Nato-medlemsskap att göra. Hur då?

Egentligen är hela listan ett uttryck för förvirring, den förvirring man grips av när man är helt rådlös och märker att allt man nyss trodde på är byggt på myter och våld. Den tänkta mottagaren för Suhonens lista är sannolikt hans partikamrater. Den betyder ur det perspektivet ”ok, nu blev det så här och jag får väl finna mig i det, men jag vill ändå säga att jag inte vill vara med, för nu är det för jobbigt”.

Och medan vänstern kränger hit och dit och kränger skit, så pågår övergreppen, morden, förstörelsen, våldtäkterna, lemlästandet i Ukraina, men sådant har vänstern inte tid med i sin ödesstund.

Igår kunde man i Aftonbladet läsa hur Daniel Suhonen ställer sig – eller snarare slingrar sig – till ett svenskt Nato-medlemskap. Han har fyra krav. (Undrar till vem dessa är riktade?)

”Frågan då är inte om, utan hur och under vilka villkor Sverige ska gå med. Jag har fyra krav:

1. Inga NATO-baser eller kärnvapen i Sverige i fredstid.
2. Norden skall vara en kärnvapenfri zon.
3. NATO-medlemskap och stärkt försvar skall bäras av de rikaste i samhället, vars fastigheter och företag unga män och kvinnor kommer riskera sitt liv för att skydda.
4. Full solidaritet med vanliga människor i Ryssland. Fokus på att stödja oppositionen och demokratirörelsen. Ett framtida demokratiskt Ryssland ska erbjudas plats i EU.”

Jaha, andra får sköta grovjobbet. Jaha, han vill ställa krav även för andra länder. Jaha, ”de rikaste”, varför inte vara lite modigare och säga ”sådana som är lika rika som jag eller rikare”? Jaha, ”vanliga människor i Ryssland”. Vilka är det? Tycker Suhonen i samklang med den dolt putinistiska grenen av den ryska propagandan att det är ”putins krig, inte ryssarnas”? Vet han att Ryssland blir demokratiskt? Tror han det? Och varför medlem i EU? I så fall får väl Rysslands alla asiatiska kolonier befrias först?

Till sist kommer några halkiga meningar som ska verka vara ett smart försvar mot kritik från vänster, men som egentligen bara är fega krumbukter. Vilken tur att han kan skylla på världen. (Och ändå har det ryska mördandet i Ukraina pågått i åtta år.)

”Innan vi avslutar samtalet, jag och 68:an, frågar hen. ’Daniel. Varför har du ändrat dig?’
Efter en stund svarar jag: ’Världen gjorde just det.’”

Någon sa så här hos mig för ett par dagar sedan: ”Ibland behöver vi kanske en paus från krigsrubriker?” Inget unikat precis, sådant här hör man dagligen och stundligen från fåtöljer i Västvärlden: ”Vi behöver en paus från det här.” Alla kan tänka så i sin lilla slöa värld och det är inget särskilt med det, men om det proklameras som något tänkvärt eller som något andra ska höra, då faller det sönder i ynkedom.

I Mariupol finns förintelseläger eller förintelsekällare där människor svälter och törstar ihjäl varje dag, varje natt. På andra platser i Ukraina ligger döda civila på gatorna, avplockade allt som mördarna tycker om att äga. Och Väst hjälper ryssarnas offer lite med vapen och sanktioner. Tills vidare bara lite, tills det blir värre. Att säga ”slut himlen över Ukraina” har blivit tabu, för om Väst ingriper på allvar ”kan det bli värre”. Jag tror att ”värre” betyder att våldet och massakrerna drabbar också andra än ukrainarna.

Slut himlen över Ukraina så länge det finns något kvar under den ukrainska himlen.

Jag hade ju tänkt översätta åtminstone delar av FAZ:s kritiska artikel om Die Welts tilltag att anställa Marina Ovsiannikova som korrespondent, så nu tänker jag äntligen komma till skott. I kommentarsfältet placerar jag för den intresserade hela originaltexten:

”Es gibt in Deutschland eine ungute Tradition, sich mit komplett falschen Leuten in Russland zu verbünden. Und das wider besseres Wissen und absolut ohne Not. Das jüngste Beispiel liefert der Axel-Springer-Verlag. Er engagierte als freie Korrespondentin für die "Welt" Marina Owsjannikowa, jene Frau, die wenige Sekunden in einer russischen Nachrichtensendung mit einem Antikriegsplakat zu sehen war. Wenn die Chefredaktion der "Welt" auf diese Weise Solidarität zeigen wollte, hat sie sich eklatant verkalkuliert.”

”Det finns i Tyskland en trist tradition att alliera sig med helt fel människor i Ryssland. Och detta mot bättre vetande och utan att på något vis vara tvungen till det. Det senaste exemplet tillhandahåller Axel-Springer-förlaget. Detta anställde som fri korrespondent för Die Welt Marina Ovsiannikova, kvinnan som under ett par sekunder synts med ett antikrigsplakat under en rysk nyhetssändning. Om Die Welts huvudredaktion på detta sätt velat visa solidaritet, har den på ett flagrant vis misstagit sig.”

…

”Die ukrainische Öffentlichkeit empfand diese Personalentscheidung auf jeden Fall als Ohrfeige. Immerhin war Owsjannikowa seit 2003 Mitarbeiterin des „Ersten Kanals“, der wichtigsten russischen Propagandaanstalt.”

”Den ukrainska offentligheten upplevde i alla fall detta anställningsbeslut som en örfil. Ovsiannikova var trots allt medarbetare på ”Kanal Ett”, den viktigaste ryska propagandainrättningen.”

…

”Sie ’aus der Ukraine’ berichten zu lassen, wie es der Springer-Verlag in der Pressemitteilung angekündigt hat, ist ein Affront.”

”Att låta henne rapportera ”från Ukraina”, enligt vad Springer-förlaget tillkännagivit i pressmeddelandet, är en kränkning.”

…

”Wie Owsjannikowa mit Fakten umgeht, hätten die Springer-Leute spätestens am Sonntag erfahren können, einen Tag vor ihrer Kooperationsankündigung. Da veröffentlichte Owsjannikowa auf Facebook auf Russisch und Englisch einen „an die ukrainischen Flüchtlinge“ adressierten Post, in dem sie über ihre Kindheit in der tschetschenischen Hauptstadt Grosny erzählt. Sie habe als Kind dasselbe erlebt wie die Ukrainer jetzt, ihre Familie habe fliehen müssen, ihr Haus sei im ersten Tschetschenienkrieg zerstört worden, ein Geschoss sei in der Küche eingeschlagen. „Danach gab es Jahre des Leids, des Umherirrens in fremden Ecken, der Mittellosigkeit und Verzweiflung.“ Das Problem mit dieser Darstellung: Sie kann nicht stimmen. In einem ausführlichen Interview, das Owsjannikowa "Nowaja Gaseta" gab, erzählt sie, ihre Familie habe Grosny „1992 oder 1993“ verlassen, da sei sie zwölf Jahre alt gewesen. Dabei ist Owsjannikowa 1978 geboren und der erste Tschetschenienkrieg fing im Dezember 1994 an.”

”Hur Ovsiannikova umgås med fakta hade Springer-folket kunnat ta till sig senast under söndagen, dagen innan man tillkännagav beslutet om anställningen. Då publicera Ovsiannikova på Facebook på ryska och engelska ett inlägg som var riktat till ’de ukrainska flyktingarna’, där hon berättar om sin barndom i den tjetjenska huvudstaden Grozny. Hon skulle som barn ha upplevt detsamma som ukrainarna nu, hennes familj skulle ha tvingats fly, hemmet skulle ha förstörts under det första Tjetjenien-kriget, en projektil skulle ha slagit ner i köket. ’Efter det kom år av lidande, av kringirrande på främmande platser, knapphet och förtvivlan.’ Problemet med skildringen är att den inte kan stämma. I en utförlig intervju som Ovsiannikova gav i ’Novaja Gazeta’ berättar hon att hennes familj hade lämnat Grozny ’1992 eller 1993’, då hon var tolv år. Ovsiannikova är emellertid född 1978 och det första Tjetjenien-kriget började i december 1994.”

…

”Wie wenig Empathie Owsjannikowa tatsächlich mit den Ukrainern hat, machte sie bereits im März deutlich, als sie im italienischen Fernsehen gegen die westlichen Sanktionen warb und sie als Russophobie bezeichnete. Das ist einer der zentralen Begriffe der russischen Propaganda, nicht zuletzt im Kontext der prorussischen Mobilisierung im Ausland wie bei den jüngsten Demos in Deutschland, und an sich schon ein unmissverständliches Propaganda-Merkmal.”

”Hur lite empati Ovsiannikova faktiskt har för ukrainarna gjorde hon klart redan i mars då hon i italiensk tv propagerade mot de västliga sanktionerna och betecknade dem som russofobi. Det är ett av de centrala begreppen i den ryska propagandan, inte minst i samband med den proryska mobiliseringen i utlandet, något som nyligen kunde märkas vid demonstationer i Tyskland och det är i sig redan ett solklart kännetecken för propagandan.”

…

”Der Krieg gegen die Ukraine, so Owsjannikowa, sei ein Krieg Putins, nicht der Russen. Indes verstärken sich in der tatsächlichen Antikriegsbewegung ganz andere Stimmungen. Die Journalisten und Aktivisten setzen sich mit der gesellschaftlichen Verrohung auseinander, die zu den unfassbaren Verbrechen der russischen Armee in der Ukraine geführt hat. Immer öfter sprechen sie davon, Angriffskriege seien durch den imperialer Charakter Russlands vorprogrammiert, viele plädieren sogar offen dafür, Russland solle sich in mehrere unabhängigen Staaten auflösen. Die neue Korrespondentin der Welt schreibt unterdessen vom Patriotismus. Die Kooperation mit Owsjannikowa ist eine Verhöhnung der unabhängigen russischen Journalisten.”

”Kriget mot Ukraina är enligt Ovsiannikova Putins krig, inte ryssarnas. Samtidigt ser man helt andra föreställningar i den faktiska antikrigsrörelsen. Journalister och aktivister försöker utreda den ryska brutaliseringen som fört till ofattbara brott från den ryska arméns sida i Ukraina. Allt oftare talar de om att angreppskrig är förprogrammerade genom Rysslands imperialistiskt karaktär, många pläderar till och med öppet för att Rysslands borde lösas upp i ett flertal oberoende stater. Den nya korrespondenten i Die Welt skriver i stället om patriotism. Ovsiannikovas roll är ett hån mot de oberoende ryska journalisterna.”

…

”Mit der Entscheidung, Owsjannikowa zur Korrespondentin zu machen, untergräbt die Chefredaktion der Welt das Vertrauen in die eigene Berichterstattung. Kompetente Experten haben sie im eigenen Hause zu genüge, die sie vor dieser toxischen Verbindung hätten warnen können. Und das ist noch eine ungute deutsche Tradition: Wenn es um Russland, die Ukraine und generell um Osteuropa geht, verlässt man sich lieber auf das eigene Gefühl als auf Expertise. Wohin es führt, erlebt gerade unser Bundespräsident.”

”Med beslutet att göra Ovsiannikova till korrespondent undergräver huvudredaktionen på Die Welt förtroendet för den egna rapporteringen. Kompetenta experter har de många nog på tidningen och dessa borde ha kunnat varna för denna toxiska förbindelse. Och detta är ännu en trist tysk tradition: När det handlar om Ryssland, om Ukraina eller generellt om Östeuropa litar man hellre på sin egen känsla än på expertis. Vart det kan föra upplever just nu vår förbundspresident.”

…

Det blev inte allt för nu kroknar jag men något säger väl detta?

När ”befrielse” ser ut så här:

Och befriarnas ledare så här: