Eftermiddag vid Vänern

På sträckan mellan Timmervik och Sikhall stupar gråberget på sina ställen nästan lodrätt ner i Vänerns böljor. Londi och jag vill inte följa stigen som löper ett stycke från sjön, så därför får vi kravla oss upp och ner för stensluttningarna, hoppa över klippsprickor och klänga oss fast i ungekarna och tallarna. Vår gång är koncentrerad, det gäller att inte ramla ner. Plötsligt skjuter en råbock som ett guldbrunt spjut upp ur buskarna framför oss och så är han borta. Vi flämtar till men strax kämpar vi vidare.

Allt emellanåt får vi ge upp vårt företag och kava oss upp till stigen för att följa den en bit, tills vi liksom sugs tillbaka närmare vattnet igen:

Vänern

Londi på höjden

Londi och sjön

mossan och sjön

Bologna

Bologna är en trind – redan namnet är behagligt runt – välmående stad i rostrött och tegel. Många italienare från helt andra delar av landet riktar ett välvilligt öga mot den här staden. Här äter man gott och rikligt, folk är vänliga och osnorkiga, här kan man leva. Bologna är just så stort som en stad kan vara utan att bryta med människans mått. Vad mer? Till exempel: Här fanns en stad, Felsina, redan under etruskisk tid. Och i Bologna finns Europas äldsta universitet.

1

2

3

4

5

Francesco Guccini: Bologna
…Bologna la grassa e l’ umana…

Francesco De Gregori: Viaggi e miraggi
…Bologna con i suoi orchestrali…

Neuruppin och Tempelgarten

Neuruppin hör till de städer jag återvänder till lite då och då, ofta utan att ha något egentligt ärende där. Under min intensivaste Fontane-tid, då jag skrev min avhandling om hans berättarkonst och året efter det hade jag alltid någon precis anledning att resa dit, men nu reser jag dit för att jag har något slags luftrötter där. Staden ligger ungefär en timme norr om Berlin, med tåg eller bil och runt omkring är landet skogigt och sjörikt, ja, Neuruppin självt ligger vid en sjö, Ruppiner See.

RS
Neuruppin med den bekanta klosterkyrkan St. Trinitatis, vars äldsta delar är från 1200-talet

Här kan bli ganska hett om somrarna och ofta fylls luften av getingar då. Vid uteserveringarna brukar det stå sockervattenshinkar för att locka dem ifrån matgästernas tallrikar. Stadens två stora söner är författaren Theodor Fontane (1819-1898) och arkitekten och målaren Karl Friedrich Schinkel (1781- 1841).

Schinkel
”Predigerwitwenhaus”, Schinkelsällskapets hus, där Schinkel bodde under en del av sin uppväxt

Fontane
Fontanemonumentet; Fontane kommer kanske lite väl i skuggan på den här bilden

Runt innerstaden löper med några få luckor den gamla stadsmuren från 1400-talet.

stadsmur

Påfallande i stadsbilden är de breda, raka gatorna och de stora vidsträckta torgen. Staden har sin grundform från återuppbyggnaden efter den stora branden 1787. Här ser vi ett stycke av Fischbänkenstraße, som i och för sig inte hör till de bredaste, med Ruppiner See i fonden:

Fischbänkenstraße

Men idag ville jag egentligen föra er till Tempelgarten, den märkliga park som ligger vid den norra stadsmuren.

ingång

Parken anlades 1732 av kronprins Friedrich (senare Fredrik den Store) och något år senare uppförde arkitekten von Knobelsdorff där ett litet öppet trätempel "för muserna". 1794 byggdes templet om i sten och man fyllde igen mellanrummen mellan kolonnerna:

tempel

1853 kom parken i köpmansfamiljen Gentz ägo och kort därefter gjordes stora förändringar, bland annat uppfördes en villa och en ringmur i morisk stil och ett litet ”trädgårdsmästarhus” med minaret. En exotisk trädgård med träd från avlägsna trakter anlades och mellan träden placerades mängder av statyer, som avbildar berömda män och varelser ur mytens värld.

villan
villan som nu används som café och restaurang

interör
interör

muren
blick genom muren in i parken

huvud
ansiktet i muren

(För eventuella nytillkomna läsare så finns det en längre text om Fontane att läsa här.)

Gemona del Friuli

Gemona är med sina drygt 11 000 invånare den största staden i norra Friuli. Under den svåra jordbävningen 1976 var staden en av de hårdast drabbade. (Här finns en länk till tidningsartiklar och bilder från jordbävningen.) Idag finns inga spår kvar som påminner om katastrofen förutom minnestavlorna som finns uppsatta på flera ställen.

Vi följer en av stadens huvudgator ner mot domkyrkan. Gatubeläggningen är som ett underbart blankt golv och det skimrar mjukt om stenplattorna i seneftermiddagens ljus.

gata

Domkyrkan eller torget framför den är ett slags självklart centrum i staden. Samtidigt utgör det höga branta klocktornet en förbindelselänk mellan Gemona och bergen. Och den märkliga jättefiguren, San Cristoforo, till höger på kyrkans front verkar ha lånat sina dimensioner från klippformationerna strax bakom kyrkan. Allting här strävar uppåt.

dom

Högt ovanför domkyrkoporten ser vi la Galleria dell’Epifania. I mitten sitter jungfru Maria med Jesusbarnet. På ena sidan om dem ser vi de tre vise männen och deras följe på vägen mot Betlehem och på andra sidan de tre vise männens drömmar. De flesta av gestalterna kring Maria och Jesus liknar varandra med sina guldkronor, fotsida dräkter och värdiga ansikten, men titta på figuren längst till vänster! Har inte en bergsbonde med hatten nerdragen nästan till ögonen smugit sig in här, tryggt sittande på sin åsna?

fris

Vi går genom porten och tittar in i det halvskumma kyrkorummet. Gungar inte mittskeppet? Böljar inte kolonnerna?

interiör

Herrmanstorp eller Tuten

I Onsjöskogarna finns det här och där spår av det torparliv som en gång levdes här. Alla torpen var på något sätt knutna till Onsjö herrgård, där torparna hade att göra sina dagsverken. Jag kan namnen på ganska många av de här små torpen: Brudarebacken, Hagatorpet, Kasen, Vrån, Norget, Kaserna, Hovmanstorpet, Sandbäck, Överby haga och Herrmanstorp. Och jag vet också var lämningarna efter dem finns. Det här är Herrmanstorp, som också kallades Tuten, för att de var så glada i att dricka här, säger Lennart som vet allt om den här bygden.

På varsin sida om den lilla vägen som för till kanalen, Karls grav, finns det som ännu är kvar av huset och ladugården:

stugan
Huset

lagårn
Ena ändan av ladugården