Kategori: Ord och språk

Nyss hörde jag den där absurda användningen av uttrycket ”komma överens” igen, nej, det var inte just det svenska uttrycket men det som uttrycket betyder. Någon sa att ryssar och ukrainare ännu inte lyckats ”komma överens” om humanitära korridorer för att kunna evakuera människorna från Mariupol. Komma överens? Ordens lögnaktighet skriker mot himmelen. Den som lemlästats, skändats, berövats allt ska alltså ”komma överens” med mördaren, skändaren, slaktaren? Hur är det möjligt att utan att sjunka genom jorden av skam säga något sådant?

Uttryck som ”komma överens”, ”kompromiss”, ”fred” har ingen verklighet att beskriva i det helvete som ryssarna har gjort Ukraina till.

Ja, hej eller goddag kanske, vi gör det vanliga igen, jag bara varnar. Solig dag men ganska kall, säkert mer än en minusgrad, men i solen… Så Miki och jag gick dit vi oftast går när det är sol – till Branimirova tržnica. Jag behövde surkål för den går åt överraskande snabbt. Det är svårt att låta bli den särskilt när man närmar sig dess mjälla ”hjärta”. Och så ville jag ha en ny mildrökt ost och den jag vill ha finns just på tisdagar för då är den speciella ostdamen där. Jag har två speciella ostdamer, den ena för den ena osten och den andra för den andra. Innan vi gick in på torget tog vi oss en titt på de båda torgkatterna som låg på en utvald bil och solade. När jag närmade mig – Miki band jag för ett ögonblick vid en stolpe – satte de sig upp båda två och bligade åt mitt håll. Fina.

Sedan gick jag in i den stora grå saluhallen medan Miki fick vänta på avsatsen utanför. Min ostdam vinkade till hälsning och jag gick fram och valde min ost. Sedan ville hon att jag skulle köpa ägg och jag frågade lite om hönorna, men jag hade ju ägg hemma så det fick vara till nästa gång. Då pekade hon i stället på en påse med lökar som var från hennes trädgård. De var av den där trevliga lite platta sorten som jag gillar och jag sa att jag ville ha fyra och hon plockade fram fyra. Jag tyckte att den ena inte såg helt bra ut och hon skrapade då lite på den för att motbevisa mig, men jag höll emot. Då sa hon med löken i den höjda handen: ”Ovaj luk ja Vam šenkam!” Jag skrattade och studsade till lite vid det sista ordet. Oj, tänkte jag, finns det ordet också bland de här roliga Zagrebgermanismerna! Šenkati! (schenken). Jag tog emot skänken och lät tanken liksom skutta från tuva till tuva mellan de här germanismerna: vicmaher-Witzmacher, fajrunt-Feierabend… Ja, jag ska inte trötta er med fler även om det är frestande.

När jag kom ut ur saluhallen stod en äldre man och pratade med Miki och det var ju bra för Miki träffar gärna folk. Och så gick vi till min surkålsdam och köpte ett litet surkålshuvud som hennes son hämtat i källaren medan jag var och köpte ost. Till sist gjorde vi en anhalt vid baren på hörnan och den perfekte barägaren kom strax ut med en uppvärmd stol. Jag satte mig och fick mitt kaffe och Miki fick det han behövde och så försjönk vi i ett slags soldvala. För omväxlings skull tog jag en bild inåt marknaden och jag ser att min surkålsdam syns på bilden.

Sedan hände ingen utom att jag köpte ett par vantar och att Miki hälsade på en äldre dam som kom ut från baren.

Vi har ett slags försommardagar nu och allting blommar, ja, en del har redan blommat över, men klarbärsträdet på hörnan är denna dag på sin höjdpunkt.

Och Miki och jag vi går i solljuset och ibland sätter vi oss i gräset och vilar en stund och betraktar världen eller låter tankarna flyga hit och dit.

Vad Miki tänker vet jag inte men jag tänkte nyss på det här med språken och hur det har ändrat sig sedan förra våren. Jag talar ju sällan med människor i verkligheten, så nu talar jag faktiskt mest av allt kroatiska, även om min kroatiska fortfarande är knackig – jag kom ju hit för sent i livet. Engelska talar jag någon gång med vänner jag haft länge här och kanske lite tyska. Italienska talar jag nästan aldrig för mina italienska vänner här bor i andra kvarter och jag rör mig ju inte från mitt hemmahörn. Och inte blir det någon svenska heller mer än på skype eller liknande. Tyska läser jag mest och just nu handlar det om översättningar: Theodor Storm och Else Lasker-Schüler. Svenska använder jag till den andra änden av översättningen och så läser jag för mitt arbete och skriver ett och annat, recensioner och liknande. Italienskan lever – förutom i mail och sådant – i min nöjesläsning. De tre senaste böckerna är skrivna av författare från det östligaste Italien ett Italien som inte är Italien mer än delvis. Claudio Magris är ju från Trieste, men Enzo Bettiza föddes i Spalato/Split och Fulvio Tomizza i byn Materada i Istrien.

”Danubio” av Claudio Magris känner de flesta till och boken är ett slags resa från Donaus källor till mynningen i Svarta Havet med ganska egensinnigt valda anhalter, men det är väl en del av charmen. Det är Magris’ resa och hans associationer.

”Esilio” av Enzo Bettiza är självbiografisk och handlar om uppväxten i Spalato /Split och skolgången i Zara/Zadar, om fördrivningen och återbesöken fulla av främlingsskap. Men han talar också mycket om sin dubbla venetiansk-montenegrinska identitet och allt vad den inneburet för hans förhållande till det yttre ödet.

”La miglior vita” av Fulvio Tomizza har jag hittills bara läst början av. Handlingen utspelar sig i författarens första hembygd i en fattig by där det kroatiska och det italienska möts nästan överallt och ibland sliter på varandra, men ofta säger någon att det bara är språket som skiljer dem åt. Jag har läst flera böcker av Tomizza tidigare så jag vet att försoningstanken är stor för honom. Han vill inte stå på någon ”sida” och ännu mindre mot någon ”sida”.

De här tre böckerna är för mig ett annat slags närmande till min nya hemtrakt än mitt liv här. Jag ser på den med en väldigt nära utifrånblick, ja, en blick som väl egentligen inte någon riktig ”utifrånblick”.

Mitt favoritord på kroatiska är ”lopta”, fast egentligen har jag många favoritord, men kanske är ”lopta” ändå allra bäst. På andra språk jag brukar använda finns det också bra ord för det här, men inte lika bra: boll, Ball, palla, ball. Alla de här fyra orden markerar med vokalen plus l:et bollens rundhet och det svenska ordet har dessutom rent grafiskt en boll i sig.

Mikis och mitt liv cirkulerar mycket kring detta runda föremål. Jag kastar och han hämtar – men lämnar bara när han har lust och det har jag inga invändningar emot. Vi bollar ju inte för att följa några regler.

Men vad är det som gör ”lopta” så speciellt? Ja, kanske hör ni det. ”Lopta” är inte bara en statisk beskrivning av en form, ”lopta” är dynamiskt och visar bollen i rörelse. Ordet illustrerar studsen: Lopta, lopta, lopta… Ni hör att den far upp från marken om och om igen. Tills Miki fångar den:

En av orsakerna till att konstgjorda språk känns så otillräckliga och själlösa är att de saknar magiska element och magiska tomrum. Alex läser, som jag säkert har sagt mer än en gång, lingvistik i Padova och den här terminen har hon fått möjligheten att välja några extrakurser och hon har valt introduktioner i rumänska och ungerska. Just nu är det mest ungerska som hon berättar om för mig. Mycket handlar om de finsk-ugriska språkens historia, som är så okänd för mig och därför speciellt spännande. Igår skickade hon mig en bit av en sida i ett kapitel som handlar om räkneord.

Jag översätter stycket i mitten, det som vi pratade om. Ordet ”preariani” har jag översatt med ”fornarier” och det är kanske inte rätt. I alla fall ska det, så vitt jag förstår, beteckna ett slags föregångare till indoeuropéerna.

Det är ett utbrett fenomen att de primitiva folken tillskriver vissa räkneord magiska krafter. Det är till exempel vanligt att förbinda talet 7 med magi. Av den anledningen tabubeläggs detta räkneord ofta, vilket kan få till följd att det försvinner. Detta förklarar antagligen det faktum att ugrerna har lånat räkneordet 7 från fornarierna: ungerska ”hét”, voguliska ”sāt", ostjakiska ”tapət”<fornariska ”septä”. Det ungerska räkneordet ”tíz” (10) och det syrjänska och votiska ”das” är relativt sena iranska lån, som ersatt det ursprungliga ordet.

Kanske får man inte säga ”primitiva folk” på svenska idag, men det här är en översättning, så det får bli så. Jag tycker om alla de här namnen på folkslag jag inte känner till mer än just som namn. Och jag fascineras av hur de ursprungliga orden för talet ”sju” fått försvinna i dunklet. Och det är förstås de orden jag skulle vilja veta. Jag ser vägen in i det magiska, en väg som aldrig kan bli något annat än sin början.