Eftersom jag själv egentligen inte mer än snuddat vid Benedetto Croces tankevärld, så är det verkligen bara Klara Johanson som talar här – jag kan inte lägga till något eller nyansera något mer än i så fall helt på känn. I ”Det rika stärbhuset” ägnar hon ett relativt långt kapitel åt Croce (för övrigt är han generationskamrat till Klara Johanson) – ”Benedetto Croce – en ovetenskaplig introduktion” (1930). Efter ett kort bakgrundsmålande av filosofiska riktningar i Sverige under olika tider låter hon Croce stiga in på scenen:
Det ljuder osannolikt: för trettio år sedan begyntes i en av svenskar mycket frekventerad ända av Europa en stor tankerevolution, om vilken inget rykte nådde våra breddgrader, och den gav upphov till en vittspridd filosofisk renässans, av vilken vi lever så oberörda som om vi vore en förolyckad expedition på ett isflak vid polen. Landet heter Italien och revolutionsledaren heter Benedetto Croce.
Jag försöker här vaska fram en kärna av Klara Johansons presentation och fortsätter med att citera ett textställe ett par sidor längre fram i kapitlet som tar upp något om Croces förhållande till Hegel:
Han besatt redan i grundlinjerna sin egen filosofi och hade offentliggjort såväl sin stora ”Estetica” som sitt första utkast till logik när han försänkte sig i det intima Hegelstudium som närmast resulterade i uppgörelsen ”Ciò che è vivo e ciò che è morto della filosofia di Hegel”. Tvärs genom trassligt komponerade böcker och bisarra formler och ohållbar systemarkitektur letade han fram ”den siste store tänkarens” grundproblem och egentliga upptäckargärning: bemödandet att utarbeta en filosofisk logik, det vill säga att klargöra den väsensegna metod genom vilken filosofin särskiljer sig från andra verksamhets former och består som självförsörjande vetenskap.
Johanson inleder ett avsnitt om Croces diskussion kring ”det rena begreppet” så här:
Hos Croce rättfärdigas tanken av tanken med strängaste metod, under segrande polemik på alla fronter och ej utan dramatiska överraskningar.
Och fortsätter ett stycke längre fram så här:
Här lämnas inget rum för metafysiken, inte ens tomrum. Liksom det rena begreppet, begreppet om universum, lever endast i perceptionen eller individualomdömet, så äger det universella ingen tillvaro utanför det individuella. Och var skulle det annars hålla hus? Än idag spökar hos filosofer såväl som bland den övriga mänskligheten de urgamla föreställningarna om en urgrund som spyr ut fenomen, om en otänkbar verklighet, om en ovetbar sanning. Dessa mytologiska hägringar vid tankens synrand har Croce effektivare än någon före honom sopat bort. Hans filosofi kunde bära ett motto ur Goethes uppläxning av ”filistrar” som resignerade inför omöjligheten att nå in till naturens förmenta kärna:
Natur har weder Kern
Noch Schale,
Alles ist sie mit einem Male
Men diktaren-forskarens visionärt skådade ”natur” får hos tänkaren en otvetydigare benämning: ande. ”Filosofia dello spirito” betitlar Croce – utan anspråk på patent för firmamärket – sin tankeprocess. Och det har ännu aldrig uppfunnits ett suggestivare namn för verklighetens väsen än detta gängse metaforiska uttryck som innebär liv, rörelse, skapande.
Jag fortsätter nu med att citera tre korta johansonska formuleringar kring Croces idéer som jag tycker känns alldeles speciellt klara (!) och träffsäkra och därför lätta att ta till sig:
Intuition, tanke, vilja, samvete – idel vardagsglosor och vardagsföreställningar. Men ingen har som Croce medelst fina och skarpa distinktioner hyfat dem till klara begrepp, ingen har som han undersökt deras inbördes relationer och växelverkan.
Hegels mäktiga halvgångna ansats till en ny och högre heraklitism har sålunda Croce, med övervinnande av metafysiska störningar och grundkorrigering av föregångarens metod, lyckats fullfölja till konsekvenser som än så länge synes de yttersta.
Sanning, om det så bara vore den att två gånger två gör fyra, låter sig inte meddelas utom åt den som frivilligt reproducerar den i sig.
Och så här något om Croces ”oakademiska uppfattning av tänkaryrket”:
De verkliga problemen känner man igen på att de låter sig lösas: de uppstår och formuleras i samma mån som tanken arbetar med att besvara dem. Inga ”yttersta” frågor utan tvärtom de närmaste, de ur nuet-historien uppsprungna, sätter filosoferandet i gång. Endast i sin behandling av brännande specialproblem har de filosofiska mästarna frambragt något beståndande eller rättare sagt något fruktbart.
Jag slutar den här lilla titten in i Klara Johansons Croceintroduktion med några rader om Croces tidskrift ”La Critica”:
Det är djupt karakteristiskt att Croce i gryningen av sin filosofkarriär grundade en tidskrift ”för litteratur, historia och filosofi”. Det unika organet ”La Critica”, som nu upplever sin tjugoåttonde årgång, rymmer lejonparten av hans författarskap, vilket på detta forum rör sig obesvärat allt eftersom anden och stunden bjuder, från avhandlingen och essän till entrefilén och aforismen. Det är där man träffar honom intimast; flertalet av hans böcker utgör helt eller delvis omtryck av dessa tidskriftsartiklar, och själva ”systemet” inordnar sig som ett led i det fortlöpande tankeverket. I ”La Critica” har Croce skapat sig sin kateder: tack vare ärvd förmögenhet har han aldrig behövt söka ämbete eller ens förspilla sin ungdom på akademiska examina.
