”En recensents baktankar”

![KJ](/wp-content/PICT0/PICT0862_1.jpg @alignleft)I slutet av ”K.J. själv” finns ett avsnitt som heter ”En recensents baktankar”. Här hoppar Klara Johanson från ämne till ämne, definerar, identifierar, skojar och talar djupaste allvar om vartannat. Jag har plockat ihop ett par smakprov till er som tittar in här under pausträdet ibland:

Om barn:

Nej, med barn skall man inte försöka umgås om man lägger an på att bevara ett sken av självaktning. De är för högtstående varelser, våra rika och förnäma släktingar, som vi inte bör tränga oss på. De är konstnärer och genier alla, de slänger omkring sig avgrundsdjupa ord som gör yrkesfilosofer förtvivlade, de vet allt vad vi har glömt och deras kritiska blick på vår vandel, våra inrättningar och förordningar kan helt enkelt inte uthärdas.

Till deras förkrossande överlägsenhet hör även det fulländade draget att de är förgängliga som äppelblom. De fyller sex år och faller till marken, och så kan de vuxna fraternisera med dem på sin egen låga nivå.

Om tidningar:

Jag slukar ibland en tidning till min lunch för att slippa äta ensam. Datum är jag inte noga med, bara det är minst en halv vecka gammalt. Ett sådant blad kan inte störa en, man vet redan dementi på alla meddelanden och åsikterna är övervunna ståndpunkter.

Om tystnad:

Gör tystnaden salongsmässig och den skall bli ett av de mest välgörande sällskapsnöjen. Man behöver inte frukta att världen slöar till eller blir trappistkloster. Det skall alltid finnas övernog av dem som gärna stöter konvenansen för huvudet bara de får ramla på och kallprata.

Om mannen:

En ny och stor världsepok skall inträffa den dag då mannen börjar upptäcka sig själv som diskussionsämne.

Om utveckling:

”Utveckling” är ett ypperligt, ett sinnrikt och tvetydigt ord. Det betecknar att man vecklar ut vad man har hoprullat i sig och vecklar sig loss ur det obehöriga man har på och kring sig. Processerna sker samtidigt och man kan knappt särskilja dem från varandra.

Om kärleksbrev:

Alla andra slags brev ligger till sig med åren, men ack, inte kärleksbrev. De kan lika lite som kockens och skådespelarens skapelser invänta eftervärldens bifall.

4 tankar om “”En recensents baktankar”

  1. Hej Bodil, efter att vår stora barn- och barnbarnsfest igår svept genom huset, läser jag det du citerar:
    Gör tystnaden salongsmässig och den skall bli ett av de mest välgörande sällskapsnöjen. Man behöver inte frukta att världen slöar till eller blir trappistkloster. Det skall alltid finnas övernog av dem som gärna stöter konvenansen för huvudet bara de får ramla på och kallprata.
    Och jag nickar instämmande. Minns att jag satt i natten med mitt sista glas vin och lyssnade till en man, tjugo år yngre än jag, vars enda intresse är bilar. Jag har suddiga minnen av hans redogörelser men vet att jag inte lyssnade: han ramlade på och kallpratade medan jag njöt av vinet och funderade på varför vissa människor aldrig tänker en enda ansträngande tanke, utan nöjer sig med att babbla på om det som bara flyter förbi: bilreparationer, sladder, slidder.

  2. Thomas,
    jag tycker egentligen bäst om den där om utveckling. Bilden att man har något hoprullat i sig tilltalar mig.

    Mannen med bilarna har säkert också något annat hoprullat i sig…

  3. Jag fastnade för strofen om barnen, hur deras överjordiska varande faller till marken som äppelblom när de börjar bli i sexårsåldern. Jag ser det på min sjuåring – världen börjar bli gripbar för honom och det är mycket mer sällan han kommer med sina fantastiska kommentarer. Tioåringen är mycket realistisk och kan därmed börja skämta.

    Min vän prästen (E) och jag pratade om fallande stjärnor och sa till Lilleman att man ska passa på och önska sig något om man ser ett stjärnfall. Han vände sig till E och sa ”Jag vet vad du skulle önska i så fall. Att Gud finns.”

  4. Jorun: Det gäller att ta vara på guldkornen medan de strös ut så nära…

    Fast det där med att skämta – jag minns att min son Rudolf (som nu snart är 17) började hitta på små, små skämt redan i tvåårsåldern, men kanske beror detta på att han i grunden är en mycket allvarlig person. Jag vet inte.

Kommentera