Faust igen

Jag tänker uppehålla mig ännu en dag i Goethes Faustdrama. I förra kapitlet rörde vi lite vid häxans kunskapssyn, så nu tycker jag kanske det kan vara dags att låta Faust berätta om sina tankar och tvivel kring denna fråga. I dramats första scen – om man bortser från de tre inledningarna – sitter Faust i sin högvälvda, trånga gotiska kammare och suckar och förtvivlar:

Faust

Habe nun, ach! Philosophie,
Juristerei und Medizin,
Und leider auch Theologie!
Durchaus studiert, mit heißem Bemühn.
Da steh ich nun, ich armer Tor!
Und bin so klug als wie zuvor;
Heiße Magister, heiße Doktor gar
Und ziehe schon an die zehen Jahr,
Herauf, herab und quer und krumm,
Meine Schüler an der Nase herum –
Und sehe, daß wir nichts wissen können!
Das will mir schier das Herz verbrennen.

(Ack, nu har jag läst filosofi
och medicin och juristeri
och dessvärre också teologi
från början till slut, med frenesi.
Och ändå är jag lika klok
som jag var förut, stackars tok!
Magister kallar man mig dock,
ja, rent av doktor – min lärjungeflock
drar jag vid näsan sedan tio år,
i krokar och i krumbukter det går.
Att vi intet kan veta förstår jag och märker,
och jag förtvivlar, mitt hjärta värker.)

Vi har gjort en kringgående rörelse och först fått oss till livs vad den unge studenten, vad Mefisto och vad häxan tänker om vetandet (se föregående två inlägg) och nu har vi hamnat hos Faust i början av dramat. Faust ser att allt det vetande han samlat genom långa arbetsfyllda år inte har fört honom en tum närmare verklig kunskap. För Faust är kunskap Upplysning eller Språnget – för att nå kunskap (om man alls kan nå den) måste man på liv och död bryta igenom en barriär, man måste byta dimension, man måste lämna sitt gamla jag. Kunskap är något absolut – antingen har man den eller så saknar den. Det finns ingen väg dit. Man är där eller man är inte där. Ack!

Kunskap och vetande i Häxköket

Jag stannar upp lite i Faust och funderar lite mer över kunskap och vetande. Jag går till Häxköket för att få en ny vinkel. Häxan räknar här på häxvis hit och dit och hur som helst och sedan säger hon:

Hexenküche

Die hohe Kraft
Der Wissenschaft,
Der ganzen Welt verborgen!
Und wer nicht denkt,
Dem wird geschenkt,
Er har sie ohne Sorgen.

*(Fördold, förglömd,
för världen gömd
är den hemliga, höga förmåga
som ödet skänker
åt den som ej tänker

  • han får den utan plåga.)*

Aha, ödet skänker en hög förmåga åt den som inte tänker. Tja… det kan nog vara så att tänkandet ibland är ett hinder för förståendet och förståndet.

Mefisto säger klokt:

Denn ein vollkommner Widerspruch
Bleibt gleich geheimnisvoll für Kluge wie für Toren.

(ty varken dåre eller klok
kan fatta det som går emot logikens lagar.)

Och sedan tar han Människan i örat eller nyper henne lite lätt i förståndet:

Gewöhnlich glaubt der Mensch, wenn er nur Worte hört,
Es müsse sich dabei doch auch was denken lassen.

(Och vanligtvis vill mänskan gärna tro
att det finns mening i de ord som hon får höra.)

Wildschweine

Faustfunderingar

FaustI

I Faust I strax efter att vadet mellan Faust och Mefisto slagits, dyker en ung student upp i hallen utanför studiekammaren. Han vill tala med Faust, men Faust är för upprörd efter det som nyss skett, så han vill skicka bort honom. Då ber Mefisto att han ska få sköta saken. Han klär sig i Fausts långa kappa och bjuder studenten att stiga in. Den unge mannen är full av iver och börjar berätta om sig själv och sitt ärende. Han beskriver sina höga mål och sina förväntningar på studierna:

Ich wünsche recht gelehrt zu werden
Und möchte gern, was auf der Erden
Und in dem Himmel ist, erfassen,
Die Wissenschaft und die Natur.

(Jag vill bli höglärd och förstå
allt, allt på jorden och i himmelen,
naturen, vetenskapen likaså.)

Mefisto tittar roat på honom, skojar lite och säger sedan något riktigt invecklat och tillkrånglat. Studenten svarar:

Kann Euch nicht eben ganz verstehen.

(Jag kan inte följa er tankegång mera.)

Då ger Mefisto honom sitt recept på vad studier och forskning är:

Das wird nächstens schon besser gehen,
Wenn Ihr lernt alles reduzieren
Und gehörig klassifizieren.

(Det går när ni lärt er att reducera
alltihop, och klassificera.)

Är det Mefisto säger då lögn? Nej, det han säger är väl hur tråkigt sant som helst, men det är bara den ena sidan. Den unge mannens tankar är den andra sidan. Mefisto talar om systematik och metod och studenten om själva glöden och längtan efter vetandet.

Mycket i Faustdramat är uppbyggt på ett liknande sätt. På sätt och vis kan man säga att Faustfiguren och Mefistofiguren också kompletterar varandra eller går in i varandra. Faust vill väl snarast det goda, men han gör mycket ont. Och Mefisto vill det onda, men av och till blir utfallet ändå gott. Kanske kan man tala om en enhet mellan motsatserna.

Fast vad betyder egentligen Mefistos svar på Fausts fråga om vem han är?

Ein Teil von jener Kraft,
Die stets das Böse will und stets das Gute schafft.

(Del av den kraft vars lott
är: alltid vilja ont och alltid verka gott.)

PS Översättningen är gjord av Britt G. Hallquist.

Faust

Historien om en överläpp

Jag säger inte att ”Buddenbrooks” är en roman om en överläpp, men romanen innehåller allt en berättelse om en överläpp, en berättelse som sträcker sig genom hundratals sidor av romanen.

Buddenbrooks

I ”Buddenbrooks”(1901) finns en kvinnlig romanfigur som Thomas Mann behandlar med en särskild ömhet: Tony Buddenbrook. Hon dyker som liten flicka redan upp på första sidan och hon finns med ända till slutkapitlets sista rader. Tony är något av ”det verkliga livets” röst i romanen. Hon är så äkta (också när hon hycklar och gör sig till), så okonstlad, så helt sig själv genom alla strider och tillkortakommanden. Det går inte att ta miste på att Thomas Mann på ett särskilt sätt känner för denna romangestalt.

Många har funnit likheter mellan Tony och Fontanes Effi i ”Effi Briest”(1895). Och visst finns det mycket som förbinder dem, inte minst deras skapares varma känslor för dem. Och nog kan det vara så att Thomas Mann låtit sig inspireras av Fontane här. ”Han är vår far”, skriver han 1910 i en essä apropå förhållandet mellan Theodor Fontane och sin egen generations författare. (För övrigt heter en av romanfigurerna i ”Effi Briest” Buddenbrook.) Fast de varma känslorna är ganska olika om man ser lite närmare på dem. Fontane är förälskad i Effi, det går knappast att betvivla, Thomas Mann håller av Tony som en syster eller en nära vän. Han är fascinerad av hennes förmåga att verkligen leva och glädja sig och sörja, utan alla de tvivel han själv brottas med.

Under romanens gång dyker Tony upp om och om igen ständigt sig lik och ständigt stadd i människolivets naturliga förändring. I början av romanen är hon en liten flicka och i slutet en åldrad kvinna. Thomas Mann kommer på sitt speciella thomasmannvis gång på gång tillbaka till vissa detaljer i Tonys utseende och sätt att vara och tala. Ett sådant tema är Tonys överläpp, som skjuter ut en aning på ett charmfullt och karakteristiskt sätt. Detta överläppsmotiv spelas genom romanen upp i en lång serier variationer. Jag ska inte bjuda på någon ändlös serie här utan jag nöjer mig med tre citat, som vi kan titta på. Först här en liten scen från början av romanen:

Unter dem Strohhut quoll ihr starkes Haar, dessen Blond mit den Jahren dunkler wurde, natürlich gelockt hervor, und die ein wenig hervorstehende Oberlippe gab dem frischen Gesichtchen mit den graublauen, munteren Augen, einen Ausdruck von Keckheit, der sich auch in ihrer graziösen kleinen Gestalt wiederfand; sie setzte ihre schmalen Beinchen in den schneeweißen Strümpfen mit einer wiegenden und elastischen Zuversichtlichkeit.

Alla detaljer i den här bilden av den lilla flickan Tony utstrålar charm och en glad, naiv livsvilja, som författaren liksom verkar njuta av att frammana.

Drygt hundra sidor senare målar Thomas Mann den här bilden av Tony. Ett antal år har gått och lite syns det, men det mesta är sig likt, inte minst själva uttrycket:

Ihr starkes aschblondes Haar, mit einer dunkelroten Sammetschleife geschmückt, war über der Strirn gelockt. Obgleich, wie sie selbst wohl wußte, ihr Äußeres seinen Höhepunkt bereits erreicht hatte, war der kindliche, naive und kecke Ausdruck ihrer etwas hervorstehenden Oberlippe derselbe geblieben, wie ehemals.

Och vid nästa citat befinner vi oss ungefär tvåhundra sidor senare eller strax efter mitten av romanen. Tony har i hastigt mod brutit upp från München, där hon bor med sin andre man Herr Permaneder. Hon har överraskat honom tillsammans med en tjänsteflicka och nu vill hon lämna honom:

Sie sah bleich und angegriffen aus, ihre Augen waren gerötet, und ihre Oberlippe bebte wie früher, wenn Tony als Kind geweint hatte.

![läpp](/wp-content/PICT0/PICT0621_1.jpg @alignleft)Där är den kära överläppen igen. Tony har hunnit bli ytterligare lite äldre och hon har råkat ut för ännu en rad besvikelser, men hon är fortfarande fylld av kraft och hon är fortfarande författarens favorit. Hennes överläpp är som ett slags symbol för hennes väsen, en bild av livsvilja och livsaptit med ett stråk naivitet och lite fåfänga. Och kanske framför allt – i den här beskrivningen av överläppen ser vi ännu en gång hur fäst Thomas Mann är vid denna romangestalt.

Första delen av en historia som lär att den som inte vill se framåt och inte kan se bakåt bör se upp

Brändövägen

Detta är en gruvlig berättelse om bråd död, ofärd, hor och brännvin. Den handlar om en familjs olycka och om kampen mot olyckan som livets mening och omöjlighet.

I Finland är historien som en vinterdag. Kort och dunkel och det är svårt att se det som är lite längre borta. Jag börjar berättelsen inom mitt synfält, men var början finns vet jag inte. Lika lite som jag vet hurudan den är. Självfallet anklagar jag fel personer, jag förvrider och förvränger allt. Jag slingrar mig som en mask gör för att vrida sig av kroken.

Bäst vore att skylla på ödet som lät mig födas till ett omöjligt land där det bor lite över tre miljoner människor som talar ett språk som ingen annan i hela världen begriper. Och inte nog med det. I detta land talar mina föräldrar ett annat språk, som bara en tiondedel av befolkningen begriper. Mina föräldrars sätt att uttrycka sig är dessutom sånt att bara en hundradedel av tiondedelen förstår det. I själva verket bryr de sig inte ett dugg om resten av folket. Däremot är de storsinta nog att hata hela det ryska folket som är deras granne. Självfallet har de aldrig försökt lära sig ryska så de begriper inte ett ord av vad tvåhundra miljoner människor säger och tänker och det är de stolta över.

I detta land såg jag dagens ljus sex år efter ett segerrikt krig där den ena hälften av folket hade besegrat den andra hälften.

Så här börjar Henrik Tikkanens ”Brändövägen 8”, första delen i en självbiografisk romansvit. Jag är på strövtåg ibland bokhyllorna – sådant händer allt emellanåt – och har av en slump hamnat på Brändövägen. Och fastnat. Boken verkar vara skriven med ett slags återhållet men nästan glatt ursinne. Tikkanen skruvar ner sina ord i marken med metod och precision, också där det alls inte finns någon mark. Texten är skriven med magnetkniv. Jag slår upp boken än här än där och märker att det egentligen går bra att börja läsningen var som helst.

Jag har hittat ett slags recension av boken av Tuula Polojärvi från 1999, som innehåller en del godbitar. Läs här.