Stasiuk: Galiziska berättelser

![Andrzej](/wp-content/stasiuk.jpg@ alignright)Jag läser Andrzej Stasiuks ”Opowiesci galicyjskie” (1995) i tysk språkdräkt ”Galizische Geschichten”; boken finns inte på svenska (ännu). Kanske beror detta på att marknaden för kortare berättelser är för begränsad i Sverige – romaner är ett säkrare kort för förlagen. Jag vet inte hur sant det är, men jag har flera gånger fått höra att svenskar i allmänhet inte läser noveller eller kortprosa.

Berättargreppet i de här galiziska historierna skiljer sig delvis från det man finner i ”Världen bortom Dukla” och ”Nio”. Man skulle kunna säga att här berättas det mer och att det finns mer av en sammanhängande handling, personerna talar också mer med varandra och avståndet till det som iakttas är mer ”traditionellt” – berättaren tittar varken med lupp eller oändlighetskikare på det han vill skildra – åtminstone gör han det mycket mer sällan än i de båda romanerna. Och ändå är Stasiuk fullt igenkännbar.

Jag tänker här inte återge händelseförloppet eller förloppen utan jag ger bara ett par små fragmentariska inblickar: En av berättelserna handlar om en mycket gammal kvinna. Hon går böjd, hon ser och hör knappt och hon är mycket trött. I den här lilla historien sätter Stasiuk fingret på några av åldrandets aspekter:

Av och till satt hon under ett träd och en dröm plågade henne. Åldern upphäver på ett sätt dag och natt. Ansträngning och vila följer på varandra med kortare avstånd. Kanske för att livet har bråttom.

I flera berättelser dyker den kringresande småhandlaren Jan Zalatywój upp, ja, han är en av huvudpersonerna i boken som helhet:

Jan Zalatywój åkte just förbi en ängel av sten, som under vackra dagar såg ut att vara beredd att flyga sin kos från sin kulle, men nu stod den där tung och grå med hängande genomblöta vingar. Sedan kom inget mera. Jord och himmel var fasthäftade vid varandra med en osynlig söm.

I berättelsen ”Natt” finns den här lilla scenen, där en man betraktar en annan:

Lewandowski satt i sitt hus, i det mörka rummet, som Jona i valfiskens buk och möblerna liknade glänsande inälvor. Den heta, druckna natten gungade den jättelika byggnaden och försökte kasta upp den på land, men Lewandowski satte flaskan till munnen och sköt upp katastrofen. I bildskärmens undervattensljus gjorde män och kvinnor det som de alltid gör. Deras kroppar såg ut som svettiga, vackra maskinerier, Lewandowski tog fjärrkontrollen och lät figurerna stanna upp, lät dem fortsätta igen, stoppade dem, satte igång dem på nytt, ökade farten eller lät dem börja om från början igen. De fungerade oklanderligt.

Den lilla berättelsen ”Maryska” handlar om en flicka som i början påminner mycket om flickan som plötsligt dyker upp från ingenstans på dansbanan i det gröna flodlandskapet i ”Världen bortom Dukla” och förvrider huvudet på alla i sin närhet:

Alla huvuden vände sig åt hennes håll. Nej, hon var inte naken. Något hade hon på sig, men det var blåsigt och hennes svarta hår fladdrade, kanske var det därför hon såg så naken ut. Och tyst blev det… Hon gick till mitten av vallen. Vattnet var grönt, det hade visst regnat dagen innan, alldeles grönt var vattnet, det nådde till fotknölarna på henne och hon var brun, som om hon hade legat i solen i hela sitt liv. Hon tittade på pojkarna, det var som om hon ville skratta ut dem och sedan gjorde hon ett smidigt avstamp mot stenplattorna och dök i.

Else Lasker-Schüler (del 3)

![Jussuf](/wp-content/jussuf.jpg @alignleft)Den första diktsamlingen ”Styx” kom ut 1902. Motiven i ”Styx” kom Else Lasker-Schüler att återkomma till gång på gång under hela sin livstid. Erotiska teman, barnslig lekfullhet och existentiella frågeställningar blandar sig med varandra. På det formella planet är dikterna i ”Styx” mycket olika hennes senare produktion. Språket är extatiskt och fyllt av fantasifulla infall. Stroferna är oregelbundna och hon använder hellre assonans och inrim än slutrim. Hennes bildspråk är oerhört färgstarkt och som helhet utstrålar dikterna i denna samling lidelse och ohämmad subjektivitet. Jag har valt att gå lite närmare in på dikten ”Eros”:

O, ich liebte ihn endlos!
Lag vor seinen Knien
Und klagte Eros
Meine Sehnsucht.
O, ich liebte ihn fassungslos.
Wie eine Sommernacht
Sank mein Kopf
Blutschwarz auf seinen Schoß
Und meine Arme umloderten ihn.
Nie schürte sich so mein Blut zu Bränden,
Gab mein Leben hin seinen Händen,
Und er hob mich aus schwerem Dämmerweh.
Und alle Sonnen sangen Feuerlieder
Und meine Glieder
Glichen
Irrgewordene Lilien.

Både språkligt och innehållsmässigt är dikten typisk för hennes tidiga poesi. Verslängden är oregelbunden och det finns ingen strofindelning. Visserligen använder hon sig av slutrim, men också här är oregelbundenheten stor. Bildspråket är färgsprakande och fullt av irrationella inslag: Wie eine Sommernacht sank mein Kopf blutschwarz auf seinen Schoß, Und alle Sonnen sangen Feuerlieder.

Huvudinnehållet i dikten är ovedersägligt den erotiska kärleken, men man kan också se religiösa motiv invävda i den. Diktens namn ”Eros” är ju namnet på en gud. Och i orden Lag vor seinen Knien und klagte Eros meine Sehnsucht ligger det något av en religiös tillbedjan. Ett annat ställe i dikten som kan tolkas religiöst är Gab mein Leben hin seinen Händen, und er hob mich aus schwerem Dämmerweh; en högre makts handlande med en människa.

![jaguar](/wp-content/jaguar1.gif @alignleft)Den andra diktsamlingen ”Der siebente Tag” (1905) är mera dämpad och inåtvänd, mindre lidelsefull. Hon börjar finna en egen stil med fasta metaforer och bilder, som till exempel stjärnan och ängeln. De symboliska färgerna, blått och guld, börjar också spela sin roll. De religiösa motiven får större plats och ofta kretsar dikternas innehåll kring tanken på enheten mellan Gud och människa. Hon uttrycker också sitt främlignsskap i denna tid, sin känsla av ensamhet. Hon är emellertid stolt över sitt judiska ursprung och hon upplever sig som ett språkrör för en svunnen värld, en svunnen tid; ett Guds språkrör.

Formellt börjar hennes dikter få fastare byggnad: två-, tre- eller fyraradig versgrupper med fritt vandrande rim. Varje versgrupp blir till en självständig följd av växlande bilder som svävar mellan verkligt och overkligt. Dessa rader av bilder hålls samman genom klangeffekter. Dikten ”Unser Liebeslied” får här representera samlingen.

Laß die kleinen Sterne stehn,
Lenzseits winken junge Matten
Meiner Welten, die nichts wissen vom Geschehn.

Und wir wollen unter Pinien
Heimlich beide umschlungen gehn,
In die blaue Allmacht sehn.

Zwischen Garben
Und Schilfrohrruten
Steigen Schlummer auf aus Farben.

Und von roten Abendlinien
Blicken Marmorfresken
Und verzückte Arabesken

Den andra strofen uppfattar jag som diktens kärna. Genom kärleken (wir wollen unter Pinien heimlich beide umschlungen gehn) kan människan nå fram till det gudomliga (die blaue Allmacht). I första strofen möter vi stjärnan igen. Vad die kleinen Sterne står för är jag osäker på. Kanske menar hon stjärnor som inte är riktigt ”äkta”, stjärnor som man inte ska låta sig föras på avvägar bort från det gudomliga av. I samma strof uttrycker hon också sitt främlingskap i denna värld: Meiner Welten, die nichts wissen vom Geschehn.

Vad gäller själva uppbyggnaden är dikten ganska typisk för samlingen: Treradiga versgrupper med oregelbunden rimflätning. Versraderna är sammanhållna genom allitteration (auf aus, Sterne stehn) och andra klangeffekter (Schilfrohr- […] Marmor, umschlungen […] Schlummer).

Nästa samling dikter som hon gav ut var ”Meine Wunder” (1911). Många av dikterna här har stora likheter med böner eller psalmer. Den religiösa grundtonen i hennes poesi blir ännu mer urskiljbar än tidigare. Innehållet blir mera allmängiltigt, mindre subjektivt. Huvudmotiven här är hennes känsla av utanförskap i världen, lidandet och längtan efter försoning med Gud.

![Balladen](/wp-content/200.jpg @alignright)1913 kom diktsamlingen ”Hebräische Balladen” ut. Fyra av dessa ballader återfinns i ”Der siebente Tag” och fyra är från ”Meine Wunder” och de övriga sex är nytillskott. Dikterna här är personliga tolkningar av berättelser och gestalter ur Bibeln. Mycket av bildspråket har sitt ursprung där, men hon använder det på ett nyskapande sätt. Från den hebreisk-orientaliska formtraditionen har hon hämtat den parataktiska bild-, klang- och satsradningen, rimlekarna, bildförskjutningarna och cirkelformen. ”Hebräische Balladen” betraktas som en höjdpunkt i hennes verk; dikterna har befriats från det subjektivt begränsade och fått en universell räckvidd.

Jag tar här upp dikten ”Versöhnung” som finns både i ”Meine Wunder” och ”Hebräische Balladen”.

Es wird en großer Stern in meinen Schoß fallen…
Wir wollen wachen die Nacht,

In den Sprachen beten,
Die wie Harfen eingeschnitten sind.

Wir wollen uns versöhnen die Nacht –
So viel Gott strömt über.

Kinder sind unsere Herzen,
Die möchten ruhen müdesüß.

Und unsere Lippen wollen sich küssen,
Was zagst du?

Grenzt nicht mein Herz an deins –
Immer färbt dien Blut meine Wangen rot.

Wir wollen uns versöhnen die Nacht,
Wenn wir uns herzen, sterben wir nicht.

Es wird ein großer Stern in meinen Schoß fallen.

I hennes prosaverk ”Das Hebräerland” dyker denna dikt upp under titeln ”Der Versöhnungstag” och dikten ansluter sig mycket nära till den judiska försoningsfestens ritual.

I andra strofen talar hon om bönen (som är ett viktigt inslag i försoningsfesten): In den Sprachen beten, die wie Harfen eingeschnitten sind. Denna metafor kan förklaras med hjälp av ett ställe i hennes prosaskrift ”Der Malik”, där det framgår att hon syftar på de hebreiska bokstäverna: Alltså bön på hebreiska, det heliga språket. Stjärnan finns med även i denna dikt och symboliserar här denna gudomliga kärlek och befrielsen från dödens makt. Wenn wir uns herzen, sterben wir nicht. Och i kärleken är våra hjärtan barn: Kinder sind unsere Herzen och barnet lever ju för henne ännu i paradiset, i direkt kontakt med Gud.

Dikten börjar och slutar med samma mening. Denna cirkelform griper tillbaka på en hebreisk-orientalisk stiltradition och får här illustrera själva försoningstanken. Liksom i de flesta andra av sina dikter utnyttjar hon här olika klangeffekter som exempelvis allitteration (Wir wollen wachen) och assonans (müdesüß).

För att inte ge en alltför ensidig bild av ”Hebräische Balladen” tar jag kort upp också en annan dikt ur samlingen. Jag har valt dikten om Bibelns Rut.

Und du suchst mich vor den Hecken.
Ich höre deine Schritte seufzen
Und meine Augen sind schwere dunkle Tropfen.

In meiner Seele blühen süß deine Blicke
Und füllen sich,
Wenn meine Augen in den Schlaf wandeln.

Am Brunnen meiner Heimat
Steht ein Engel,
Der singt das Lied meiner Liebe,
Der singt das Lied Ruths.

Denna dikt har mer direkt anknytning till Bibeln än den föregående, men som i alla sina dikter med bibliska motiv ger hon sin helt personliga tolkning. Man kan i den här dikten tala om identifikation. Else Lasker-Schüler är Ruth. Der singt das Lied meiner Liebe, der singt das Lied Ruths.

I prosaboken ”Konzert” (1932) finns också ett mindre antal dikter. De är fyllda av en svårmodig gudslängtan och rop efter en avlägsen Gud. Språket och bilderna är enklare än tidigare och stroferna fastare till sin uppbyggnad.

Som exempel tar jag här bara upp första strofen ur dikten ”Aus der Ferne”.

Die Welt, aus der ich lange mich entwand,
Ruht kahl, von Glut entlaubt, in dunkler Hand;
Die Heimat fremd, die ich mit Liebe überhäufte,
Aus der ich lebend in die Himmel reifte.

Formen är här fast (parvisa rim) och bildspråket är dämpat jämfört med tidigare dikter. Dessa rader utstrålar en stilla längtan bort från världen (Die Welt, aus der ich lange mich entwand), en längtan till den andra sidan (Aus der ich lebend in die Himmel reifte).

Hennes sista diktsamling ”Mein blaues Klavier” (1943) kom ut under hennes Jerusalemstid. Liksom i ”Konzert” präglas dikterna här av världsfrånvändhet och hinsideslängtan. Hon klagar över en förråad värld, en hård och omänsklig tid. Dödsskräck och dödslängtan blandar sig med varandra, men starkast framstår, som så många gånger förr, hennes längtan efter försoning mellan människa och Gud.

Hon använder samma bilder som tidigare, men i mycket sparsammare omfattning. Dessa vinner därigenom ofta i kraft och uttrycksfullhet. Allt eventuellt överflödigt är borta. Kvar finns en form som är ett med innehållet. Den dikt ur denna samling som jag har tänkt behandla här, bär samma namn som denna.

Ich habe zu Hause ein blaues Klavier
Und kenne doch keine Note.

Es steht im Dunkel der Kellertür,
Seitdem die Welt verrohte.

*Es spielten Sternenhände vier

  • Die Mondfrau sang im Boote –
    Nun tanzen die Ratten im Geklirr.*

Zerbrochen ist die Klaviatür…
Ich beweine die blaue Tote.

*Ach liebe Engel öffnet mir

  • Ich aß vom bitteren Brote –
    Mir lebend schon die Himmelstür –
    Auch wider dem Verbote.*

![bild](/wp-content/drawing2_yussuf_index.gif @alignright)Dikten återger en djup smärta över en brutaliserad värld, en värld som missförstått och krossat hennes poesis ”blaue Klavier”. Den blåa färgen står för det gudomliga i hennes diktning; hon var ju ett Guds sändebud. Dikten visar också hennes känsla av ensamhet och förlorad kärlek: Es spielten Sternenhände vier. Fyra händer – två älskande. Nun tanzen die Ratten im Geklirr. Hennes kärlekspoesi är besudlad och nertrampad.

Sista strofen är en bön om att få lämna denna värld med alla dess plågor, Ich aß vom bitteren Brote, och förena sig med Gud.

Formellt är dikten sammanhållen genom varannanradsrim med ett markant brott vid Nun tanzen die Ratten im Geklirr. Det understryker kontrasten mellan den tidigare harmonin och den nuvarande disharmonin. Kontrasten skärps ytterligare genom att de harmonisk å-ljuden i Die Mondfrau sang im Boote ställs mot de vassa och taggiga ljuden i raden efter.

Symbolerna känner vi igen från hennes tidigare dikter; stjärnan, ängeln och den blåa färgen, som alla på något sätt anknyter till det gudomliga.

Jag låter första strofen i dikten ”Herbst” i hennes sista diktsamling få avsluta min presentation av Else Lasker-Schülers lyrik.

Ich pflückte mir am Weg das letzte Tausendschön…..
Es kam ein Engel mir mein Totenkleid zu nähen –
Denn ích muß andere Welten weiter tragen.

Den litterära salongen (2)

salong

Förra gången berättade jag under den här rubriken om en litterär salong i dagens Berlin. Nu flyttar jag fokus till Stockholm och Julia Romanowskas salong. På min fråga om vad hennes salong har för inriktning svarade hon bland annat så här: ”Jag blandar olika litterära och musikaliska genrer, skapar ett collage av text och musik som framförs sceniskt. Jag fokuserar på mindre kända författare av världsklass.”

![Julia](/wp-content/skrattnu.jpg @alignleft)Julia Romanowska har tillsammans med sin man Ulrik Dahlerus haft litterär salong hemma i sitt vardagsrum i flera år nu. I början var kretsen ganska liten, kanske 10-15 personer, men nu har den vuxit till en sådan storlek att alla intresserade inte kan vara med vid varje tillfälle.

Igår kväll kretsade sammankomsten kring texter av den schweiziske författaren Robert Walser. Walser har skrivit flera romaner, men hans egentliga poetiska medium är kortprosan. Hans diktarröst är betonat subjektiv och karakteristiskt för honom är att han ser det stora i det lilla. Hans texter kan ses som ett slags antites till Nietzsches. ”I det skenbart mindervärdiga uppstår det överlägsna”, skriver han i romanfragmentet ”Der Räuber”. Och i berättelsen ”Tobold” säger hjälten på ett ställe så här: ”Det finns människor som hellre än i det klara ljuset står i den skymmande skuggan… Jag har alltid med stor lust betraktat prakten och glansen; för min egen del har jag dock i alla tider önskat mig en plats i en stilla anspråkslös bakgrund.” Kafka var en stor beundrare av Walser och man kan på sätt och vis se Walser som en föregångare till Kafka.

Under denna kväll läser Julia Romanowska och en skådespelare ur ett poesifragment av Walser. Läsningen kontrapunkteras av inslag av musik, bland annat klezmermusik. Julia beskriver det sedan som en dialog mellan poesi och musik. Och som en dialog mellan kvinnligt och manligt.

Efteråt följer en bearbetning av intrycken i form av samtal och diskussioner mellan dem som samlats i salongen…

(Walseröversättningarna här är mina egna.)

Ljus och mörker i tre polska romaner

Dagens polska litteratur verkar ha en alldeles speciell kraft, den förefaller till och med vara beredd att åta sig den jättelika uppgiften att omdefiniera tillvaron som sådan. Dess författare tar djärva grepp om grundbegreppen tid och rum, ställer dem mot varandra, i varandra och vänder liksom ut och in på dem. Ljus och mörker undersöks och karakteriseras, tillåts vara motsatser, görs till syster och bror. Författarna plockar isär tingen och kropparna, lägger delarna bredvid varandra, känner på dem, analyserar dem – de verkar leta efter materians innersta hemligheter. De undersöker tillvarons fysik och kemi i gränslandet till det metafysiska och metakemiska.

För att komma i lite närmare beröring med dessa fenomen har jag valt att mera i detalj gå in på tre moderna romaner, en av Olga Tokarczuk och två av Andrzej Stasiuk. Trots olikheter i uppbyggnad och handlingsstruktur har de ett gemensamt underliggande grundtema som kan beskrivas som ett sökande efter den mänskliga existensens villkor på jorden och planeten jordens betingelser i kosmos. Låt oss först kasta en blick på de tre böckernas individuella särdrag:

I Stasiuks roman ”Världen bortom Dukla” (1997 på polska, 2003 på svenska) befinner vi oss tillsammans med bokens jagberättare i den lilla staden Dukla eller någonstans på vägarna till eller ifrån denna, i ett hörn av södra Polen på en utlöpare till Karpaterna inte långt från gränsen till Slovakien. Det händer inte mycket – de skeenden som beskrivs är små episoder kring en förälskelse i berättarens tidigaste ungdom, en ganska ”grabbig” bilresa i Slovakien, påvens besök i Dukla och berättarens olika återkomster till den lilla staden. Kanske är det oriktigt att kalla ”Världen bortom Dukla” en roman. Större delen av boken utgörs i och för sig av denna berättelse som också givit boken dess namn, men i slutet finns också ett antal kortare historier med titlar som ”Storkarna”, Kräftorna” och ”Regnet”. Dessa har likheter med små bildserier eller kortfilmssnuttar. De bildar små avrundade helheter, men egentligen skiljer de sig inte på något mer markant sätt från titelhistorien vad gäller stil eller innehåll.

I ”Daghus, natthus” (1998, 2005) av Olga Tokarczuk är det platsen eller trakten som är navet som berättelsen kretsar kring. Tiden eller snarare de olika tiderna byter av varandra i rummet. Romanens rum är Schlesien, sydvästra Polen nära den tjeckiska gränsen och tiderna är medeltiden, 1700-talet, förra sekelskiftet, andra världskrigets slut och nutiden och väl också drömtiden, den tidlösa tiden. På några få ställen i romanen förläggs handlingen undantagsvis till östra Polen; den del av Polen som efter kriget kom att tillfalla Sovjetunionen. Men detta är egenligen inte någon inkonsekvens utan snarare ett slags flerfaldig spegling av Schlesien: östra Polen är landet polackerna miste på samma sätt som Schlesien är landet polackerna vann och tyskarna förlorade. Man skulle kunna beskriva romanen som en lager-på-lager-berättelse. Det finns olika återkommande stråk som liksom skiktas ovanpå varandra. Vi möter med ojämna mellanrum det medeltida helgonet Kümmernis som fick Kristi ansikte för att räddas från ett oönskat äktenskap. Helgonets levnadstecknare, den transsexuelle – ordet känns lite otidsenligt i sammanhanget – munken Paschalis, är också en återkommande figur i romanen. På nutidsplanet finns en jagberättare som verkar ha drag av Tokarczuk själv, en kvinna i 35-40-årsåldern som lever i byn Nowa Ruda tillsammans med sin man R. I ett annat historiskt skikt träffar vi Franz Frost, mannen som byggde huset där berättaren bor. Byn heter då Neurode. Nowa Ruda läggs på Neurode och tvärtom, och Klodzko på Glatz och vice versa.

Stasiuks roman ”Nio” (1999, 2005) utspelar sig i Warszawas slitna utkantsområden och personerna vi möter hör nästan alla till stadens undre värld. De allmänna kommunikationsmedlen i staden utgör ett grundstråk i handlingen – på nästan varje sida omnämns en spårvagns- eller busslinje, personerna färdas hit och dit längs dessa och vi får som läsare titta ut genom otaliga smutsiga buss- eller spårvagnsfönster. ”Nio” är ur en synvinkel ett slags svart ”logistikroman”. Människorna korsar varandras vägar som om de hade lika lite vilja som till exempel bussar. Tre av de nio huvudpersonerna har en något mer framskjuten roll än de andra. Det är Pawel, en affärsinnehavare med skulder och stora ekonomiska problem, Bolek en stenrik narkotikahandlare och Jacek en liten knarklangare. Några trådar i romanens intrig utgörs av Pawels flykt från sina fordringsägare, Pawels fruktlösa försök att låna pengar av Bolek och Boleks jakt på Jacek, som han inte vill ha i sitt revir. Kring dessa tre finns några kvinnor med ganska underordnade och stereotypa roller i den machovärld det är fråga om. ”Nio” utspelar sig i 1990-talets Polen och visar upp en postkommunistisk värld, vars utmärkande drag är hållningslöshet och total brist på moral. Är detta då en nostalgisk roman, som uttrycker längtan tillbaka till den kommunistiska tiden? Nej, snarare eller åtminstone minst lika gärna är det här fråga om postkommunism på temat ”kommunismen som fisksoppa” – det går inte att göra en levande fisk av en fisksoppa. Och därför ställs förstås inte heller några förhoppningar till att kapitalismen skulle kunna ha några lösningar att erbjuda.

I alla tre romanerna är människans förhållande till tiden och rummet och dessas förhållande till varandra ett framträdande tema. Rummet förefaller ofta vara ganska likt det vi konventionellt föreställer oss under detta begrepp. Tiden däremot skildras ibland som något plastiskt som rör sig på ett nyckfullt och våldsamt sätt: ”De drack ur, tiden rörde sig framåt. Pawel kände hur den gled genom rummet som ett vinddrag, ökade farten, rann nerför trapporna, vällde ut på gatan, slet med sig alla människor som en översvämning, bar iväg dem, och de försökte hålla sig flytande men drunknade och bara de viga och de ensamma klarade sig någorlunda, så han ställde ifrån sig glaset men tog inte fram någon ny cigarett.”(SN) Det speciella är väl inte rörelsen i sig utan det väldigt konkreta i denna rörelse. Å andra sidan beskrivs tiden understundom som något som kan stanna upp och frysa fast: ”Luften stod stilla i total spänning och inget ljud kunde gömma sig där. Det som annars brukade tystna efter hand tog nu aldrig slut, för en sådan frost fryser även tiden, smälter ihop den med ljuset och luften. Denna nya materia klingade som metall.”(SD) Vidare skildras tiden som ett hinder för ljuset att nå människorna: ”Då insåg jag hela sanningen om världen – att det är tiden som gör det omöjligt att få ljuset att nå fram till oss.”(T) Eller också är tiden något vi måste försöka övervinna: ”Czapla stod fortfarande och torkade glas, för enda sättet att bemästra den abstrakta tiden är att göra något konkret.”(SN) Men ibland kan någon av romangestalterna se igenom den och kanske på så vis övervinna den: ”Och genast upptäcker jag också en annan sak – att jag kan se genom tiden, att precis som jag kan skifta fokus i rummet så kan jag också göra det i tiden, som vore jag en pil på en dataskärm, som antingen tror sig röra sig av egen kraft eller så vet den helt enkelt ingenting om den hand som styr den.”(T)

Men också begreppet ”rum” luckras ställvis upp och frigörs från det som vi normalt brukar tänka oss det som. Det görs till en motsats till tiden: ”Precis som för drygt tjugo år sedan när jag inte nådde ända fram med sommarlovet, och jag var utfodrad med hetta, uppsvälld av gränslösheten hos den blåa rymd som vecklats ut som ett darrande buktande parasoll över slätten vid floden Bug, och först nu, mer än tjugo år senare, smälter jag det hela som en gammal orm, löser upp det någonstans i själen, spjälkar det med minnessaft i sina beståndsdelar för att känna deras smak och lukt, för tiden är rummets motsats och genom dess förhängen syns tingen allt tydligare, om inte annat för att man aldrig mer kommer att kunna röra vid dem.”(SD) Å andra sidan kan tid och rum också ingå ett slags förening: ”Det var långfredag och hans naglar var smutsiga. Han märkte det när han lämnade fram sedeln. Denna bild återkom i den röda neonrytmen tillsammans med andra. De kom från det förflutna, från platser han brukade vara på och tiden flätades ihop med rummet.”(SN)

Detta återkommande grubblande över och lekande med begreppen tid och rum utmärker alla tre romanerna. Tiden sträcks mellan det kyligt abstrakta och det nästan klibbigt konkreta. Ena stunden är den genomskinlig för att en annan gång bli till ett hinder för ljusets färd genom atmosfären. Tiden är på ett abstrakt sätt rummets antites, men det är också på ett sinnligt vis sammanslingrat med rummet.

”Världen bortom Dukla” kan sägas vara en betraktelse över ljusets vandring bland tingen: ”Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet”, säger berättaren någonstans i början av boken. Men också i ”Nio” är ljusets roll mycket framträdande, ofta dock i form av mörker, alltså brist på ljus eller som ett grällt och obarmhärtigt ljus. Hos Tokarczuk finns ett motiv som skulle kunna beskrivas som ”mörkrets ljus”: ”Natten är inte så mörk som det sägs. Den rymmer i sig ett mera behagligt ljus som strömmar från himlen mot berg och dalar. Jorden avger också ljus. Det är ett mörkt, gråaktigt, lätt fosforescerande sken påminnande om det som benknotor och träsvamp avger.” Mörkret som det ursprungliga, det som kom före ljuset är ett annat tankemönster som man kan finna i ”Daghus, natthus”: ”Mörkret växer sig mäktigt i oss. Vi är byggda i mörkret, ur mörkret är vi komna för att möta världens ljus, och under hela vårt liv växer det med oss och dör med oss. När vår kropp faller sönder upptas vårt mörker av underjordens mörker”. Titeln på Tokarczuks roman förbinder ljus och mörker med varandra samtidigt som den skiljer dem åt.

Ljusets värld i ”Dukla” är ofta någonting fantastiskt, något enastående: ”Man måste närma sig vid olika tider på dagen och natten när ledan kastar ut oss genom den ena dörren, man måste försöka från andra hållet, genom fönstret eller längs vägen från Zmigród eller Bóbrka, tills ett sådant under inträffar att ljuset bryts på ett märkligt sätt och flätas ihop med tiden till ett genomskinligt tyg, som döljer världen under bråkdelen av en sekund och då upphör andningen som inför döden, men utan skräck.” Hos Stasiuk kan alltså både rummet och ljuset flätas samman med tiden. Ibland iscensätter han i stället ett slags stillsam brottningskamp mellan ljus och mörker: ”Ljuset har färg av smält silver. Det är tungt. Det flyter över synranden, men lyser inte på jorden. Här härskar ännu halvmörkret och gissningen, tingen är knappt ens sina skuggor. Himlen sväller av skenet, men skenet stannar kvar, instängt som luften i ett barns ballong.”

I ”Nio” är ljuset ofta agressivare än i ”Dukla”: ”Det blå magnesiumljuset gjorde en reva mitt i trafikfloden.” Ibland är det bara skrämmande: ”Det döda ljuset trängde igenom huden som ett stoft, det trängde in i kroppen och kläderna ungefär som dålig lukt eller ålderdom – inte ett spår av skugga, inte en gnutta nåd.” Orden ”mörker” och ”mörk” förekommer på många av bokens sidor utan att särskilt drastiska eller iögonenfallande bilder byggs upp kring dem, fenomenet mörker utgör snarare ett slags bakgrund, ett i förbigående skildrat grundtillstånd i romanen.

I ”Dukla” är världen oändligt liten och obetydlig när den ställs emot ljusets mäktiga kategori: ”Det är söndag och folk sover fortfarande, därför måste denna berättelse sakna handling, för tingen får inte skymma varandra när vi rör oss mot intigheten, mot konstaterandet att världen bara är en tillfällig störning i ljusets fria flöde.” Mörkret däremot skildras ibland som något mycket gripbart och konkret: ”Klockan fyra på morgonen lyfter natten sakta på sin svarta bak, som om den reste sig stoppmätt från bordet och gick till sängs.”

Både Tokarczuk och Stasiuk ägnar mycket plats åt långa uppräkningar av föremål, kroppsdelar, material och andra företeelser. Det här kraftigt nedkortade citatet ur ”Dukla” får stå som exempel: ”Ansikten, armar, bröst, rumpor – analysens totala nederlag. Cigaretter, kläder, smycken, klackar, rysch med spets, mobilen i bältet, medaljonger, jämmer och elände, skräp eller Epagrej från Krákow, hus, lägenheter, jungfru Maria, kristaller, blänkande bokhyllor med ”Krönika över 1900-talet”, skinnsoffor av plast, fikus i fönstret, sovrumslukt, kristalldisplay med tid och funktion, dass med wunderbaum, linoleumgolv, Jesu hjärta i rokokoram, svart Panasonic […] Popularne, porr, refränger, skördefest och helgonfest och schlagerfestival, kom helige Ande – världen är en uppräkning.” Drivkraften bakom dessa litaniaartade uppräkningar verkar var en önskan om ”få med allt” – hela människan och världen måste inventeras för att kunna ges en ny tolkning. Ingående närstudier av förlopp, till exempel en växts utveckling, är besläktade med det här tillvägagångssättet. Tokarczuk gör på ett ställe en sådan studie av rabarberns kretslopp: ”Om vintern försvann rabarbern ner i jorden under snön, snodde sina köttiga stjälkar och växte åt andra hållet, baklänges, mot sitt eget embryo, mot sina slumrande rötter. I slutet av mars sköt jorden magen i vädret och så föddes rabarbern på nytt.” Ett ytterligare steg i denna typ av analys är en dissektion av tingen, ett sönderdelande av allt upptänkligt för att försöka komma åt materians innersta kärna som här i ”Nio”: ”De hörde fraset av sockret när det hälldes i, det stilla plumset när kristallerna träffade ytan, och skedens klang mot glaset.”

I dessa tre romaner leds läsarens blick ena stunden till de minsta partiklarna, till embryot och till växandets ministeg och i den andra stunden hissnar vi ut genom världsalltet. Denna förbindelse eller närhet mellan mikro- och makroperspektiv ger grunden till en ny tolkning av tillvaron. Allting, också människan och hennes kropp skildras som en del av världsmaterians kontinuum. Allt är ett. Stasiuk skriver på ett ställe i ”Dukla”: ”Och ingenting mer finns i detta landskap förutom landskapet självt, och jag försöker hitta något bevis för min individualitet, men det är omöjligt mitt i natten när alla sover.” Jorden är en del av kosmos, människan är en del av jorden. Ett annat gemensamt drag i de tre romanerna är det djärva pendlandet mellan det abstrakta och det konkreta. Det är alltså inte bara fråga om en rörelse från abstrakt till konkret – att till exempel tiden kan bli till något mycket plastiskt – utan rörelsen går i båda riktningar och utplånar på det viset gränsen emellan de båda kategorierna. På ett liknande sätt glider berättelserna fram och tillbaka över gränslinjen mellan fiktion och realitet och gör så småningom dessa två till ett. Även riktningarna upp och ner förs ihop med varandra och blir till ett slags enhet – riktningen som sådan. Tokarczuk binder samman början och slut av ”Daghus, natthus” genom ett diametralt skifte mellan blicken från världsrymden ner på jorden och blicken från jorden upp i världsalltets rymder. Blicken uppifrån och ner: ”Jag drömde att jag var ren blick, ett rent seende och att jag varken ägde kropp eller namn. Jag befann mig högt över dalen, i någon sorts obestämbar punkt från vilken jag kunde se allt eller nästan allt. Jag for iväg med blicken samtidigt som jag förblev orörlig. Den betraktade världen underkastade sig mig när jag såg på den, den förflyttade sig framåt eller bakåt på så sätt att jag kunde se allt samtidigt eller bara de minsta detaljerna.” Och blicken nerifrån och upp: ”Han ska rikta in objektivet mot himlen över de två tvillinggranarnas toppar och låta stativet stå kvar där över sommaren. Varje dag ska han ta en bild, även de dagar då himlen är jämngrå. R. är övertygad om det ändamålsenliga i sitt projekt och att vi till hösten ska få ta del av en fullt logisk sekvens himlabilder, vars djupare innebörd vi säkert kommer att kunna uttyda. Det kommer att bli möjligt att sätta ihop fotona som ett slags pusselbitar. Eller att lägga in dem ovanpå varandra i datorn. Eller att ta ett dataprogram till hjälp för att av alla dessa himlar skapa en enda himmel.”

(Denna essä publiceras också i tidskriften Ariels juninummer.)

Else Lasker-Schüler (del 2)

Else

Expressionist?

Det är svårt att inorda Else Lasker-Schülers diktverk i någon litterär stilriktning. Oftast betraktas hon dock, om än med förbehåll, som expressionist. En tid publicerade hon också dikter och esäer i ”Sturm”-kretsen, ett litterärt sällskap med expressionistisk inriktning, som grundats av hennes andre man Herwarth Walden. Men trots detta kan hon inte riktigt räknas in i denna krets; hon var hela tiden sin egen och påverkades mycket lite av de andra i gruppen. Många litteraturvetare ger henne tillsammans med Trakl och Benn en ledande plats inom den tyska expressionismen. Med expressionism menas i detta fall ett nyskapande av det lyriska språket, där bilderna, klangerna och rytmen skapar en metaforisk värld, som samtidigt är verklig och overklig.

Kanske skulle man kunna beskriva det expressionistiska draget hos Lasker-Schüler som en ny fantasins frihet, men det finns också drag som pekar i andra riktningar. Vissa element i hennes dikter, speciellt bildspråket, ligger visserligen nära expressionismen, men trots detta kan man nog ändå inte föra att hennes diktverk till denna riktning helt och hållet. Hennes dikter har fört in ett slags syntes mellan en gammal mytisk och en mycket modern form av lyrik i den tyska diktningen.

Bildspråk och symboler.

Else Lasker-Schüler talar i sina dikter ofta i bilder. Dessa bilder, som många gånger följer på varandra utan något logiskt samband, verkar komma direkt ur det undermedvetna. Många av hennes dikter svävar på gränsen mellan en inre och en yttre verklighet. En del av bilderna återkommer i dikt efter dikt. Stjärnan är den viktigaste av hennes stående bilder och den kan betyda flera saker. I vissa dikter står den för nåd och gudomlig lycka, i andra kan den symbolisera döden.

Du wehrst den guten und den bösen Sternen nicht;
Alle ihre Launen strömen.

En annan viktig bild är ängeln, som hon i några dikter anväder på ett mycket originellt och slående sätt; till exempel i dikten ”Gebet”:

Ich suche allerlanden eine Stadt,
Die einen Engel vor der Pforte hat.
Ich trage seinen großen Flügel
Gebrochen schwer am Schulterblatt
Und in der Stirne seinen Stern als Siegel.

Hjärtat är också en ofta återkommande bild i hennes poesi. Hon förnyar på många sätt denna annars mycket slitna och konventionella symbol.

Mein Herz liegt in einem Efeukranz.
Es kann nicht welken,
Es kann nicht mehr blühn,

Färgerna har också symbolisk betydelse för henne. Speciellt två färger är viktiga: guld och blått. Guldet står för den sinnliga kärlekslyckan och den blåa färgen för den gudomliga lyckan och evigheten. Den blåa färgen förekommer, som hos romantikerna, mycket ofta i hennes dikter. Hon kallar sin vän Franz Marc för ”der blaue Reiter”, sin sista diktsamling ger hon nemnet ”Mein blaues Klavier” och i dikten ”Gott hör…” säger hon:

Gott hör… in deiner blauen Lieblingsfarbe
Sang ich das Lied von deines Himmels Dach –

Hennes språkliga fantasi var mycket stor och hon hade ingen respekt för grammatiska regler, så här och där i dikterna förekommer rena grammatiska fel. Hon skapade nya ord och sammansättningar som till exempel: ”Und weite Himmel blauvertausendfacht […] Und doch im Paradiese trunken blumumblattet.”

Centrala motiv.

De centrala motiven i Else Lasker-Schülers lyrik är hämtade ur religionens, kärlekens och konstens världar. Religionen var för henne en mycket personlig och odogmatisk form av judendomen med inslag från kristendomen. För henne var fromhet, kärlek och konst vägar till världens förlossning. Försoningstanken; försoningen mellan människor, mellan religioner (judendom-kristendom), har också en betydelsefull plats i hennes diktverk.

Wir wollen uns versöhnen die Nacht –
So viel Gott strömt über.

Kinder sind unsere Herzen,
Die möchten ruhen müdesüß.

Barnet och den älskande människan lever för henne ännu i paradiset. Konstnären är ett stort barn och konsten en lek, en helig lek. Hon upplevde sig själv som det eviga barnet samtidigt som hon såg sig som uråldrig. ”Ich bin noch heute sitzengeblieben auf der untersten Bank der Schulklasse, wie einst… Doch mit spätem versunkenem Herzen: 1000 und 2-jährig, dem Märchen über den Kopf gewachsen.” Tiden i hennes poesi är ofta Bibelns tid och platsen Österlandet. Hon gav sig själv namn som ”Tino von Bagdad”, ”Prinz von Theben” eller ”Joseph von Ägypten” och levde sig in i dessa gestalter. Hon är alltså i mångt och mycket verkligen en judisk författarinna, men hon har också betraktats som ”ein Erbe der Romantik” med stora likheter med Bettina Brentano.

I hela hennes diktverk står tron på Gud sida vid sida med tvivlet. Hon längtade alltid efter en religiös trygghet.

Gott wo bist du?

Ich möchte nah an deinem Herzen lauschen,
Mit deiner fernsten Nähe mich vertauschen,

Else Lasker-Schüler betraktade sig själv som ett Guds sändebud. Diktarens uppgift i världen var för henne att bringa försoning mellan Gud och människor.