Om ”Drakarna över Helsingfors”, om Finland, om det finlandssvenska

![drakar](/wp-content/PICT2/PICT2273.jpg @alignright)Jag fick Kjell Westös roman ”Drakarna över Helsingfors” av min ”australiensiske” bror i julklapp. Nu har jag läst ett par kapitel och börjar så smått trivas i den, fastän jag ändå inte riktigt förstår mig på den. Den finlandssvenska världen är mycket främmande för mig och det fascinerar mig att tänka på att något som väl egentligen är så likt kan vara så annorlunda ändå. Jag har varit ett par dagar på Åland en gång för ganska länge sedan, det är enda gången jag alls har varit på finsk mark – jag känner varken det finska, det finlandssvenska eller Finland. Genom åren har jag i och för sig kommit att få några goda vänner som har sina rötter Finland och jag har väl lärt mig ett par ord på finska, men jag vet väldigt lite om Finland, nästan ingenting alls. Och det finlandssvenska är egentligen ännu okändare, utom att jag sedan något år har ett slags surrogatrelation med den världen – jag får av någon underlig anledning fler texter publicerade där än i Sverige: i Finsk Tidskrift, Nya Argus, Ny Tid, Hufvudstadsbladet. Detta har fått mig att lite försiktigt rikta en del av min uppmärksamhet ditåt.

Men nu tillbaka till Kjell Westös roman. Jag pratar om den redan nu, innan jag egentligen har läst den, för att jag lite grann hoppas att någon som läst den eller just nu läser den ska dyka upp här och samtala med mig under läsningens lopp.

Alldeles nyss hittade jag också en intressant text om Kjell Westö, om den här romanen och om hur den finlandssvenska, den finska och den rikssvenska läsekretsen har ställt sig till den. Texten är skriven av Tapani Ritamäki 1997. Det står att han då var journalist vid Ny Tid, om han är det nu också eller vad han gör kanske någon av er läsare vet något om. I alla fall är det en läsvärd text, inte minst för allt den säger om det finlandssvenska, det finska och det svenska i förhållande till varandra.

När ni – förslagsvis – har läst Ritamäkis text och alltså har ett hum om sammanhangen, kan ni här läsa de första raderna i kapitel 4 (Riku):

Det finns en sommar sedan långt senare: mer än trettio år senare.

Det är i juli månad och vi firar min mormor Diddes åttiofemte födelsedag där borta vid Pulavesi strand.

Det är första gången på mer än tio år jag är i Pulavesi. Eller på ”Sågen”, för så kallade Marina och jag alltid stället, skamsna som vi var över att springa över gula och sumpiga spåndyner när våra klasskamrater sprang över friskt saltstänkta och garanterat fasta skärgårdsklippor i Pellinge, Snappertuna, Rosala, Houtskär.

Den sommaren är de guldgula dynerna sedan länge borta: ungbjörk och strandal har tagit över, täckt in, utplånat spåren. Den gamla gårdsbastun med sitt garage där onkel Robert stod och visslade ”Cielito Lindo” och mekade med sina begagnade bilar är också borta: det står en liten och prydligt modern bastubyggnad nere vid stranden i stället, bara femton meter från vattnet.

Jag har valt ut de här raderna för att jag tycker att det är något lockande och suggestivt med dem, utan att de alls innehåller något särskilt. Och så är det förstås namnet ”Pulavesi”, som jag tycker om, kanske speciellt i kombinationen ”Pulavesi strand” eller ännu hellre ”där borta vid Pulavesi strand”. Var och en har sin form av romantik, är det inte så?

17 tankar om “Om ”Drakarna över Helsingfors”, om Finland, om det finlandssvenska

  1. Kjell Westö är en av mina favoriter! Jag skall försöka hitta recesionen av ”Drakarna” som jag skrev för några år sedan.

    Jag sommarjobbade ju två år i rad i Helsingfors, först på Hufvudstadsbladet och sen på Ny Tid.

    Det finlandssvenska gäckar oss rikssvennar. På ytan känns det så välbekant men krafsar men lite så inser man att där faktiskt finns något mer, något som är annorlunda än det rikssvenska.

  2. Hej Steffanie,

    tack för att du dyker upp här som Westö-kännare! Om du hittar din recension, så länkar jag gärna till den uppe i själva inlägget, så att det syns bättre.

    Jag håller med dig i det du säger om det gäckande i det finlandssvenska. Som svensk kan man ibland inbilla sig att man automatiskt har överblick över det finlandssvenska, men det räcker med att till exempel läsa den här romanen av Westö för att redan i själva språket upptäcka saker som är vända från Sverige och det svenska. Bara en sådan sak som personnamnen i boken – för att inte tala om smeknamnen – är smått exotiska för en svensk läsare som inte har haft mycket kontakt med det finlandssvenska. Institutioner, yrkesbeteckningar, levnadssätt och mycket annat är inte helt lika dem som finns i Sverige – det finns ett litet intressant glapp där emellan. Platsernas namn fascinerar mig eftersom de liksom glider undan bakom min vanliga svenskhorisont. Också när de inte alls har något finskt i sig har de liksom en annan form som är lätt förskjuten i förhållande till dem som förekommer i Sverige.

    Och för att vända tillbaka till Westös roman här, så är dialogerna spännande – visst liknar de rikssvenska dialoger, men bara till en viss gräns: de insprängda finska orden, de speciella finlandssvenska uttrycken som verkar än gammaldags än hypermoderna. ”Drakarna över Helsingfors” påminner mig också gång på gång om den finska referensram man har som finlandssvensk, de flesta talar, så vitt jag förstår, utmärkt finska och man läser finska och svenska texter om vartannat och gör utan möda snabba överklivningar mellan språken. Jag föreställer mig att jag som rikssvensk bland finlandssvenskar i Finland bara ser halva deras värld eller i alla fall bara begriper halva deras värld.

  3. Tja
    Sommarjobbade en sommar på Ny Tid jag med… när var du Steffanie (jag? 1999 tror jag det var).
    Är också svensk redaktör för Vasabaserade Horisont och samarbetar en del över Kvarken. Jo, det är annorlunda. Det är inte så mycket snack – mer aktion direkt. Man hinner inte alltid tyda de små subtila tecknen som finns.

  4. Jag infogar en liten dialog ur ”Drakarna över Helsingfors” här som en illustration:

    ”Var är hon nånstans?”
    ”På don förstås.” Sammy såg förvånad ut.
    ”Vardå?”
    ”Hon jobbar på rafla. Gillar du nötyoghurt?”
    ”Vilket märke är det?”
    ”Herajoki.”
    ”Det är okej. Vad är en rafla?”
    ”Ett matställe. Min broidi kallar det rafla.”
    ”Min morsa är alltid hemma”, sa jag. ”Har ni ett lätkäspel?”
    ”Nä.”
    ”Corona då?”
    ”Fatsin säger att det int ryms.”
    ”Det sa min farsa också alltid. Men sen flytta vi. Och sen flytta vi en gång till. Jag fick ett Corona till min förra födis. Och jag ska få ett lätkäspel till jul. Vad gör din farsa?”
    ”Han jobbar i Lovisa. Han bor int här. Jag menar, int hela tiden. Int just nu. Han jobbar i Lovisa och är hemma var tredje vecka.”
    ”Är han hemma hela veckan då?”
    ”Jåå.”
    ”Det är ju hyvä.”
    ”Det är bättre när han är borta. Han och broidin flaidas bara.”

  5. Bodil Z skrev följande: ”…den finska referensram man har som finlandssvensk, de flesta talar, så vitt jag förstår, utmärkt finska och man läser finska och svenska texter om vartannat och gör utan möda snabba överklivningar mellan språken.”
    Detta är nu inte personligen riktat mot Bodil Z, utan till alla svenskar och andra som inte riktigt fattat galoppen med oss finlandssvenskar.

    Jag måste bara få säga det här: ALLA FINLANDSSVENSKAR BLANDAR INTE FINSKA OCH SVENSKA NÄR DE PRATAR! ALLA FINLANDSSVENSKAR TALAR INTE UTMÄRKT FINSKA!!! ALLA FINLANDSSVENSKAR KAN INTE FINSKA!!! Jag blir bara så trött på bl.a. svenskar som inte tycks ha någon som helst kunskap om de svensktalande i Finland, om sitt eget grannland! Det hör inte till ovanligheterna att man får höra svenskar som förvånat utbrister: ”Oj, vad du kan bra svenska!” Nej, men vad konstigt då! Jag har hela mitt liv gått i svensktalande skolor, vi talar svenska hemma, alla mina vänner talar svenska, min sambo talar svenka, hans familj och vänner talar svenska o.s.v. Visst, det finns de som kan tala finska bland mina vänner, men det finns även de som kämpat sedan de gick i andra klass med att försöka lära sig finska och har fortfarande idag problem med att tala finska. Vi brukar skämta om att ingen skulle tro en om man skulle berätta för dem att man läst ett språk (finska) i 15 år, men fortfarande inte kan tala det. Men så är det tyvärr för vissa finlandssvenskar. Det finska språket skiljer sig markant från det svenska språket, vilket gör att det är svårare att lära sig än t.ex. engelskan. Jag kan själv tala finska (jag är alltså tvåspråkig) tack vare min mamma som är finskspråkig (men hon kan även svenska). Men jag behärskar inte finskan lika bra som svenskan, inte alls.

    Sedan finns det de som tror att när vi finlandssvenskar talar svenska så bryter vi på finska. Det gör vi inte!! Vår svenska låter bara annorlunda än rikssvenskan. Dessutom låter inte alla finlandssvenskar som mumintrollet. Jag hoppas att många följde svt:s programserie Svenska Dialektmysterier och såg inslaget om finlandssvenska dialekter. Där fick man ett smakprov på olika dialekter som talas i t.ex. Österbotten. Dialekter som inte alls låter som när mumintrollet talar.

    Jag har själv just läst Drakarna över Helsingfors och jag tyckte det var en underbar bok! Det var trevligt att få läsa om finlandssvensk kultur och att få läsa finlandssvensk slang med inslag av finska ord. (Jag kan förstå att de finska orden ibland kan orsaka problem för den rikssvenske läsaren.) Jag skulle verkligen rekommendera denna bok! Men tro för guds skull inte att alla vi finlandssvenskar talar sådär!

  6. Lin,
    även om det känns lite avigt att svara på något som inte är riktat mot/till mig ”utan till alla svenskar och andra som inte riktigt fattat galoppen med oss finlandssvenskar”, så är det i alla fall mina ord du använder som språngbräda. Alltså känner jag mig manad att säga något. Jag tolkar det som om du tar mina ord som en förevändning för att säga något helt annat (om samma företeelse/r), du använder mig/mina ord som en plattform för att tala om något som för dig är angeläget. Jag stödjer dig i det du säger – jag vet att allt det här pratet om till exempel ”finsk brytning” och ”oj, vad du talar bra svenska!” finns. Det som gjorde intryck på mig i Westös bok (bland annat) var att jag fick konkret insyn i den finska referensramen som finlandssvenskar har -inget att förvåna sig över, men jag hade aldrig tidigare levt mig in i detta, utan på ett omedvetet sätt tänkt mig finlandssvenskar som ett slags ”svenskar i Finland”.

    Du skriver till exempel ”ALLA FINLANDSSVENSKAR BLANDAR INTE FINSKA OCH SVENSKA NÄR DE PRATAR! ALLA FINLANDSSVENSKAR TALAR INTE UTMÄRKT FINSKA!!! ALLA FINLANDSSVENSKAR KAN INTE FINSKA!!!” Nå, det har jag ju inte sagt heller. Vad jag luftade var min lätta förvåning över de finska orden och även de för mig främmandeklingande svenska uttrycksvarianterna i det finlandssvenska talet – jag vänder mig verkligen inte emot grundbudskapet i din text, men jag vill ändå be dig att stanna upp och försöka titta från mitt håll ett ögonblick (mitt håll alltså, inte någon bunt svenskars, som tror att finlandssvenskar inte talar riktig svenska), för för mig var detta verkligen en (liten) aha-upplevelse. Och inte påstod jag väl att alla finlandssvenskar talar utmärkt finska. Jag skrev att, såvitt jag förstod, talar de flesta finlandssvenskar utmärkt finska. Kanske är det uttrycket ”de flesta” du vänder dig emot, men lägg märke till att jag skrev ”talar utmärkt finska”. ”Utmärkt” i en sådan här kontext betyder något annat än ”perfekt”. Du och jag skulle ta det som en förolämpning om någon sa till oss att vi talar ”utmärkt svenska”, eftersom det betyder en inskränkning av att ”tala svenska”.

    Nu var det lite svårt för mig att svara på din kommentar, eftersom du ju som både du och jag vet, inte talade primärt till mig utan till en klump svenskar, som väl dessutom inte alls är alla svenskar.

    Jag hör gärna mer från dig. Jag kan till och med tänka mig att tillsammans med dig göra ett nytt inlägg, där vi går igenom den här frågan så att säga inför öppen ridå, för det kanske inte är så många som tittar tillbaka på just det här (inte helt nya) inlägget. Det skulle kunna bli ett intressant samtal över Östersjön. Fundera på det!

  7. Heej!
    Håller själv just nu på att läsa ”Drakarna över Helsingfors” men det är inte direkt därför ja väljer att skriva. Jag är själv en finlandssvensk på 16 år. Precis som Lin skrev kan inte alla finlanddsvenskar finska, själv kämpar jag på med min absolut usla finska, uppvuxen på en svensk ort, svenska föreldrar, vänner, skola osv.. Men visst är det sant att de flesta kan iallfall någolunda bra finska, för det är ju nändå Finland vi bor i, resten, 94% av befolkningen talar finska. Vill du vara ”fri” i det här landet, tex kunna välja jobb fritt, är ju finskan viktig. Men det är ju såklart skillnad var i landet du då befinner dig. De finns de finlandssvenskar som har mycket finska i sitt språk och det finns de, speciellt på åland tror jag, som har tagit in mycket av rikssvenskan i sitt språk. Ni som är från sverige kanske tänker svenska som svenska, men nej, det märks faktiskt. Sen beror det ju på med vem man talar med och i vilket samanhang. Men så är det väl antagligen för alla! Även för rikssvenskar som talar slang med sina vänner. Tillsist vill jag säga att jag förstår mycket väl om de som inte känner till de finska/slang uttrycken som finns överallt i boken, speciellt rikssvenskar och tycker att det är jobbigt för även jag fick tänka till ibland, dels för att mina finska inte är den bästa men jag tror att det också beror på att jag inte är från Helsingforsregionen. Vill även tillägga att jag förstår både Bodils och lins synvinel.

  8. Hej R,

    tack för din kommentar! Nu är det ganska länge sedan jag läste romanen och skrev den här texten, så jag kan bara säga lite kort (för jag minns inte längre i detalj vad jag tänkte om de här sakerna) att jag egentligen inte tyckte att det var ”jobbigt” med de finskklingande uttryckten i boken utan att jag fascinerades av dem. I vilket fall som helst tycker jag att det var trevligt att du dök upp här och kommenterade text och kommentarer.

  9. Hej!
    jag ville bara säga att det var jätteinteressant att läsa era kommentarer om ‘Drakarna över Helsingfors’ och finlandssvenskan. Jag är belgare och pluggar svenska (och engelska) på universitetet i Gent. Jag har också varit i Finland i ett år som utbytestudent. Jag skriver just nu min BA uppsats om ‘Drakarna över Helsingfors’, Henrik Tikkanens adressviten och det finlandssvenska samhället som det beskrivs i dessa böcker. Jag undrade redan om det var sant att alla finlandssvenskar talade så utmärkt finska. Det verkar stämma delvist. Jag har köpt också ‘Där vi en gång gått’ av Kjell Westö, men inte hunnit läsa den.

  10. Hej Dorien,
    jag är själv glad över de kommentarer som undan för undan kommit in under den här texten. De har lärt mig en del om det finlandssvenska som jag inte alls visste. Din kommentar ger ytterligare en vinkel på det hela.

  11. har last era asikter om finandssvenskan, ar finlandssvensk
    har aldrig kunnat tala finska bra, har bott 20 ar
    i sverige och varit arg over alla dessa kommentarer om
    mina goda sprakkunskaper i svenska, jag blev svensk
    meedborgare under min t-id i sverige, sa jag har inga
    problem att forklara min svenskhet nar jag nu bor i
    frankrike, men jag forklarar garna till alla nar
    man talar om finland, tvasprakigheten dar, i hjartat
    ar ja alltid finlandssvensk, men utomlands umgas jag
    hellre med brittiska medborgare an svenska, for tillfallet
    studerar jag italienska, vilket harligt sprak, ett sprak
    for romantik helt och hallet

  12. Hej Bodil!

    Det var jätte interessant att få läsa dina åsikter om romanen, samt alla andra kommentarer. Drakarna över Helsingfors är bland de bästa romanerna jag någonsin läst, och det är mest p.g.a att man får en inblick i det finlandssvenska världen.

    Just nu håller jag på att översätta vissa delar av Drakarna över Helsingfors, och jag undrade om du visste var jag kunde hitta texten av Tapani Ritamäki som du nämnde. Det låter som en väldigt interessant text, och det vore underbart om du kunde t. ex visa länken.

    (Beklagar att jag skriver så dåligt på svenska!)

  13. Hej Alice,
    jag beklagar att länken till Ritamäkis text inte längre fungerar (men det är ju å andra mer än sex år sedan jag publicerade den här texten). Jag kan inte hitta själva texten, men den här länken kanske kan hjälpa dig en bit på väg. Annars föreslår jag att du vänder dig direkt till Ritamäki eller till någon på Ny Tids redaktion.

Kommentera