Kategori: Berättelser ur livet

När jag var så där tio-elva år gjorde jag en upptäckt – det är väl i den åldern många gör de största upptäckterna i livet. Jag hade nyss haft ett stort och uppslitande gräl med Pia, min bästa vän på den tiden. Grälet hade slutat med att hon fick in en dräpande fullträff på mig. När jag efteråt gick för mig själv kände jag ilskan och hämdlystnaden banka i mig – ledsen var jag också – och jag letade efter ett ännu värre och elakare svar att slå tillbaka med. Och jag fann det! Under en stund riktigt vältrade jag mig i att tänka mig Pias ansikte när hon hörde vad jag hittat på. Så skulle jag säga, då skulle hon allt få! Men så hände något överraskande: För att riktigt smaka av hämndens ljuvhet försökte jag föreställa mig hur hon skulle känna sig inuti, när jag sa det där förskräckliga. Och då såg jag att det hela bara var trist och tomt. Hon skulle bli ledsen, ja, och kanske arg och sedan skulle hon tänkte det och det elaka eller besvikna om mig. Hon skulle absolut aldrig tänka att ”det där var verkligen ett otroligt bra svar”, aldrig. Jag kände mig berövad min hämnd, besviken på att det faktiskt inte skulle vara någon idé att sticka till så där vasst och farligt.

Jag minns inte hur det fortsatte sedan. Jag vet alltså inte om jag ändå hämnades, jag hade ju verkligen en fantastisk replik i ärmen, så visst var det lockande trots allt. Det jag minns är att hämnden blev tråkig. Detta betyder inte att jag har slutat att hämnas oförätter, inbillade eller verkliga, men jag vet att om jag vid sådana tillfällen tänker mig in i den andra personen, så blir hämnden eller den tänkta hämnden utan glans. Trist blir den.

Ska jag vara helt ärlig så upplevde jag den där upptäckten först och främst som en förlust.

En ljushårig flicka – hon är femton – sneddar med lätta snabba steg över torget. Där i ena hörnet finns en byggnad med skylten Löwenapotheke ovanför dörren. Hon går fram mot den och gläntar lite på den. Ja, det ser faktiskt riktigt apoteksaktigt ut därinne. Längs bortre väggen finns det en rad hyllor och på två eller tre av dem står det bruna flaskor och några burkar och där framför finns en riktig disk. Och se, där kommer apotekaren i vit rock. Flickan hälsar och apotekaren nickar tillbaka. Det finns inga andra människor i rummet. Flickan säger att hon vill ha hostmedicin till sin mormor. Expediten tar ner en flaska från den mittersta hyllan och säger: ”Det blir en och femtio”. Flickan stirrar oförstående på mannen i den vita rocken och börjar sedan skratta högt. ”Pengar! Vill ni ha pengar?”, frågar hon mellan skratten. ”Ja, det blir en och femtio”, upprepar apotekaren och ser strängt på henne. ”Jag får gå hem och se om vi har några då”, säger flickan lite dröjande, hälsar och går mot dörren. Apotekaren nickar igen.

Min Oma eller min mormor dog när hon var 92. Det är ganska länge sedan nu. Hon var egentligen helt klar i huvudet ända till slutet och inte var hon direkt sjuk heller, bara lite trött och liksom skör. Jag vet att hon satt på balkongen på Danvikshemmet i Stockholm – det var försommar – och drack vitt vin med min mamma och min moster en av de sista kvällarna hon levde, kanske var det den sista.

Jag vet inte om det är ofta eller sällan jag tänker på henne. Ibland dyker ett minne upp och då cirklar tankarna omkring henne en stund. Jag minns att hon en gång överraskade oss barn (alltså mina syskon och mig) med att plötsligt säga att hon varit på Spetsbergen. Hon hade inte några särskilt exakta geografisk föreställningar – saker låg långt bort eller inte så långt bort. En annan gång sa hon att hon varit vid ekvatorn, men det visade sig sedan inte vara sant, men Spetsbergen det var sant. Ibland sjöng hon en stump till exempel ”Pommernland ist abgebrannt – Maikäfer flieg”. När hon slutade sjunga brukade hon nicka och sucka och säga ”Ja, so ist das”. Ibland uttalade hon sig om händelser eller människor ur världshistorien, till exempel så här: ”Eva Peron var en mycket vacker fru.”

Oma brukade kalla mig för Marjellchen eller Puppka, ja, min syster brukade också få heta så. Vad hon kallade våra bröder för minns jag inte. ”Puppka” är Puppe (docka) med en halvslavisk diminutivändelse och ”Marjellchen” har jag skrivit om här förut: ”Marjell” är ett ord för flicka som förekom i Ostpreußen på den tyska tiden (förmodligen ett gammalt baltiskt eller närmare bestämt fornpreussiskt ord), fast Oma var ju inte från Ostpreußen utan från Hinterpommern. Jag minns en del små ordspråk eller talesätt som hon liksom strödde omkring sig. Några var ganska glada eller lätt nonsensaktiga som den här:

Ach du meine liebe Güte
sechs Bonbons in einer Tüte

Vad det uttrycker? Tja, kanske ett slags förundran över livets små ting.

Annat var mörkare:

Das Leben ist wie ein Kinderhemd
Kurz – und von oben bis unten
beschissen

En del var coolt likgiltigt inför stort och smått:

Ob Speck oder Aal
ist mir alles egal

Eller smått obegripliga:

Verschwinde
wie die Wurst im Spinde (”Wurst” uttalades då ”Wurscht”)

Försvinn som korven i skåpet. Ja, känn på den.

Vissa kunde ha något knipslugt eller smålistigt över sig som det här:

Mit Geduld und Spucke
Fängt man eine Mucke

Med tålamod och spott fångar man en mygga. Ja, ”mygga” heter ju egentligen ”Mücke”, men för rimmets skull blev det ”Mucke”.

Ibland var hon trött på allt och sa:

Ich bin der lahme Muck.

Vad ”Muck” skulle vara fick jag aldrig veta…

Egentligen skriver jag aldrig något om min familj här under pausträdet – utom om Londi då, men hon är ju hund – och så har jag också tänkt att det ska vara i fortsättningen. Men någon gång gör jag ett litet undantag och idag är det dags för ett sådant.

När Alexandra (som nu är 19) var ungefär ett och ett halvt år hade hon ett allvarligt och krävande projekt i sitt lillflickshuvud. Hon ville kunna hoppa. Hon såg andra som hoppade och det såg fint och lätt ut – och spännande också. Själv kunde hon både gå och springa riktigt bra, men hoppa det kunde hon inte. Men hon ville. Många gånger om dagen ställde hon sig med fötterna ihop och koncentrerade sig intensivt och så uttalade hon med stor kraft det magiska: ”ooppii, oppaoopp”. Med den formelns hjälp försökte hon lösgöra båda fötterna från marken samtidigt. Om och om igen utförde hon experimentet, men fötterna stod där de stod.

Att vilja hoppa på ett sådant sätt, fastän man inte kan hoppa, är inte det att hoppas? Idén om hoppet är en bild för hoppet.

Fortfarande arbetar min hjärna med att sortera intrycken från i förrgår kväll. Jag besökte tillsammans med en god vän en bosnisk litteraturafton i Uddevalla. Språket var bosniska (eller ska jag kalla det den bosniska varianten av det där stora sydslaviska språket…) och det varken förstår eller talar jag, men jag fick tolkhjälp av min gode vän. (Vid sidan om kan jag säga att jag tycker om att lyssna på språk jag inte förstår, jag tycker om att lyssna på språks melodier och det gör man bäst om man inte förstår ordens betydelse.) Publiken bestod av medlemmar ur den bosniska – och hercegovinska – kolonin i Uddevalla. Det fanns en svensk(a) där förutom jag, men efter pausen var jag den enda ”utifrån”.

Jag läser först upp huvuddelen av programmet, som var formulerat på svenska:

Vehid Gunić, författare och journalist från Sarajevo
Uzeir Bukvić, författare och journalist från Sarpsborg, Norge
presenterar sina nya böcker:

”De vackraste kärleksdikterna från Bosnien och Hercegovina – antologi” och ”Sijermas barn – nordiska brev”

OBS! Språket är bosnisk/serbokroatiska

Programmet kommer att spelas in för TV – Sarajevo.
Vi bjuder på kaffe och te.

Här på bilden ser ni Vehid Gunić till vänster och Uzeir Bukvić till höger. Böckerna som väl syns lite otydligt är alltså inte översatta till svenska, även om programtexten kan ge det intrycket.

Vehid Gunić är vad man skulle kunna kalla en stor estradör. Utan manuskript talade han nästan oavbrutet i en och en halv timme. Hans absoluta närvaro i allt han gjorde och sa gjorde att jag utan att förstå orden kunde följa med i det hela som i en fantastisk pantomim. I den lilla paus som fälldes in fick jag sedan en sammanfattning på svenska av innehållet. Han berättade om bosnier i förskingringen, ett litet folk utspritt över en hel värld, han berättade med galghumor och ömhet. Ibland delade han upp sig i två röster som pratade in på varandra med stor iver och kraft eller som resingerat nickade mot varandra i trött samförstånd. Den sista delen av sitt framträdande ägnade han åt att recitera ett par dikter ur antologin han sammanställt. Det gick inte att ta miste på att det var dikter (jag påminner er om att jag inte förstod orden medan jag lyssnade, mer än något enstaka): Rytmen, rimflätningen och varje dikts helhet stod klara för mig som om de hade varit skulpturer som jag kunde se på och ta på.

Uzeir Bukvić kom kanske lite i skymundan vid sidan av denna scenvirtuos. Han talade betydligt mindre och lågmäldare – men han har en mycket vacker och bärkraftig röst – och hans grepp om publiken var inte lika fast, vilket inte betyder att han inte hade uppmärksamma åhörare – det hade han visst. Han läste ett stycke ur sin nyutkomna bok om bosniska flyktingars liv i Norden. Av min gode vän fick jag sedan veta att han läst upp historien om en man, Salko, som kom till Uddevalla – från Mostar. Under de första fem dagarna lär han sig fem ord. Sedan glömmer han dessa ord. Hans väg i det nya landet blir knagglig. Han tänker på den gamla hemstaden Mostar, men han vet också att allt han hade haft där är borta. Han saknar hela sitt förflutna och denna saknad tar så mycket plats i honom att en ny början blir omöjlig. Salko säger: ”En person från Mostar kan du beröva allt, du kan driva iväg honom vart du vill, men du kan aldrig ta ifrån honom drömmen om Mostar."

En bok i samlingen de båda författarna hade framför sig på bordet var på engelska (de andra var på bosniska) – den köpte jag. Den heter ”Evropo, stidi se!” och i engelsk översättning (av Saba Risaluddin) ”Shame on you, Europe”. Och det är Vehid Gunić som har skrivit den. Boken är en dagbok från Sarajevo från 1990-talets första år. Än så länge har jag bara läst några på måfå valda ställen. Jag citerar anteckningen från den 26 november 1992, eftersom jag fastnade för den:

Two days ago, outside the RTV building, I shook hands warmly with a childhood friend, now a famous writer. After the writer had left, a member of the Army of Bosnia and Herzegovina (one Fadil, from Kozarac) asked me,

”Is he a Serb?”
”Yes, he is.”
”Shall I kill him?”
”Why would you kill him?”
”There must be no more mercy towards them!”

I was astonished. I told him that he’d been a friend of mine since I was fifteen, that two decent Serbs are living in my flat, neighbours of mine whose flat was destroyed by the first chetnik shell from Nedžarići. And this Kozarac fellow of mine says,

”If you can’t do it any other way, then kill them while they’re sleeping!”
”I’d kill myself first.”
”Then you are a real idiot. There’s no more mercy for them.”

Where is all this taking us? I don’t understand anything. I start to laugh at myself for feeling so queasy. Does this mean I’m supposed to kill my dear neighbours Zora and Milenko? When we have our coffee together this evening I must tell them to beware of me.

Som en liten avslutning som någon eventuellt kan tycka är fånig, så stoppar jag in två av de tekniskt sett totalt misslyckade bilderna jag tog. Tekniskt sett är de skräp, ja, men jag tycker att jag i dem hittar lite av den uppsluppna dynamik som fanns mellan de här två herrarna under denna för mig minnesvärda kväll: