Att hoppa(s)

Egentligen skriver jag aldrig något om min familj här under pausträdet – utom om Londi då, men hon är ju hund – och så har jag också tänkt att det ska vara i fortsättningen. Men någon gång gör jag ett litet undantag och idag är det dags för ett sådant.

När Alexandra (som nu är 19) var ungefär ett och ett halvt år hade hon ett allvarligt och krävande projekt i sitt lillflickshuvud. Hon ville kunna hoppa. Hon såg andra som hoppade och det såg fint och lätt ut – och spännande också. Själv kunde hon både gå och springa riktigt bra, men hoppa det kunde hon inte. Men hon ville. Många gånger om dagen ställde hon sig med fötterna ihop och koncentrerade sig intensivt och så uttalade hon med stor kraft det magiska: ”ooppii, oppaoopp”. Med den formelns hjälp försökte hon lösgöra båda fötterna från marken samtidigt. Om och om igen utförde hon experimentet, men fötterna stod där de stod.

Att vilja hoppa på ett sådant sätt, fastän man inte kan hoppa, är inte det att hoppas? Idén om hoppet är en bild för hoppet.

Alex+Rudolf

13 kommentarer till “Att hoppa(s)”

  1. Hjärtknipande. Precis så är det ju. Först den starka viljan (att nå fram). Och så formeln (själva nedknattrandet).

    Och så gäller det, som någon sa, att misslyckas bättre nästa gång.

    För visst handlar ditt inlägg om skrivande?

  2. Elmo, min text handlar dels förstås om den lilla flickan på bilden, men dels också om mycket annat som har med kamp och hopp att göra. Skrivande är en av de möjliga sakerna man kan stoppa in i det här.

  3. Intressant…hur många fel jag gjorde själv under mina första månader i Sverige…i stället för att hoppas så hoppade jag otroligt ofta innan jag lärde mig skillnaden…….

    Det kanske är så verkligen att man på något sätt hoppar eller att ens tankar hoppar när man hoppas…….själva ordets ursprung känner jag inte till men rent psykologiskt så är det så att tankarna inte vilar när man hoppas..de hoppar på något sätt i sin förhoppning…eller..?

    Jag hoppades på att se dig men det gjorde jag inte….vad gjorde mina tankar då…de hoppade upp och ner, fram och tillbaka medan adranalitet steg……så på något sätt är det logiskt…..då kanske det var inget fel av mig att hoppa så ofta i stället för att hoppas……..na ja, som sagt, ingenting är som det verkar..

  4. Du har så rätt, Bodil! Det du beskriver är på pricken vad ordet ”hoppas” innebär. Tror jag.

    Vi ber och hoppas bli bönhörda, vi river upp kuvertet med det viktiga brevet, mumlande några lugnande ord, vi säger till oss sjäva ”du klarar det” och hoppas det är sant, vi lyssnar och hoppas när läkaren säger att vi kan bli botade, vi pluggar och muttrar att vi bara SKA förstå vad det står på djupet… o.s.v, .o.s.v.

    Mycket insiktsfullt! Också av Alexandra.

  5. Får man vara med om man hoppas på lite prepositioner?
    I såna fall hoppar jag på. Annars av, eller över.
    på bättre tider/väderomslag,

    Kanske hoppas jag på galen tunna.
    bock, kråka, säck, jämfota och på ett ben
    Hoppas på ett ben?
    Om man är hund.

    Och vem är hoppalång cassidy?
    Jag jar verkligen ingen aning.

    Hoppeligen.
    Borde man inte höra det lite mer ofta?

    Det är helt uppenbart, ingenting är vad det verkar vara.

  6. Det känns som om det hoppar och studsar väldigt här inne under det här inlägget. Jag frestas att säga: ingen kan hoppa som vi!

    Och ingenting är som det verkar…

    Jag hoppar att det här ger oss glädje.

  7. – Han sa till mig: Om du hoppas på att hoppa så hoppa också på att hoppas…jag tog ett pappersblad, skrev ”att hoppas” på det, la det på marken och hoppade på det….allting går, sa jag..bara man vill

    Skojar lite bara

  8. Det blir allt hoppigare här: ooppii, oppaoopp

    Jag hoppar att det kommer någon ”främmande” hit och läser alla de här viktiga kommentarerna. Och jag säger till henne/honom: Ja, så här är det här. Detta är pausträdets hopp.

  9. Jag har inte hoppat över att vara under pausträdet, men jag har hoppat lite i galen tunna då det gäller dygnsrytm och hinna med vad jag bör hinna med. Men så här års är det nästan lika mörkt natt som dag, så då gör det mindre att man inte kan somna och hoppar ur sängen trots natt råder. Denna mildvinter hoppar inte minsta barn hage längre. Kanhända går de och hoppas på att våra närbelägna backar — som jag strax nämner i ett inlägg under närmsta vallmogren — ska förvandlas till hoppbackar. Lite hoppigt det här, men förhoppningsvis hittar ni till min kommentar om vallmor och ond bråd död.

  10. Jag kommer att tänka på min stora pojke som vid ungefär samma ålder (kanske några månader yngre) brukade stå med fötterna stadigt i marken och armarna uppåt. Så gjorde han något slags nigande rörelse med knäna och ropade ”uppa!” ”uppa!” Då ville han bli upplyft.

    Och det blir man ju av allt hopp under pausträdet.

  11. Karin nämnde ”hoppeligen”. Visst är det ett väldigt finlandssvenskt ord? Jag har en väninna från Helsingforstrakten som säger hoppeligen när jag säger förhoppningsvis och jag tror jag måste låna det ordet ibland. Det låter så förhoppningsfullt.

  12. Jorun,

    hopp – (här tänkt som ett hälsningsord ungefär som ”frid”), jag googlade lite på ”hoppeligen” och det mesta var från finlandssvenska sidor, men alla är visst inte lika förtjusta i ordet. Här är några lite strängare rader:

    ”Både *hoppeligen* och *näppelunda* kan ses som exempel på något som ursprungligen snarast har varit en ordlek men som sedan har fått en viss spridning i vardagligt och skämtsamt språk. Att de förekommer i stilistiskt neutrala texter som de nämnda visar att de för en del språkbrukare (troligen dock bara i Finland) rentav har kommit att uppfattas som normala allmänspråkliga ord.

    Det har ofta hävdats att hoppeligen är en finlandism, men det stämmer inte. Det förekommer också i Sverige, och tas till och med upp i Svensk ordbok. Däremot kunde man kanske kalla det en stilistisk finlandism: det är väl bara här som det används annat än skämtsamt. Själv tycker jag att det bra kan användas i klart vardagliga sammanhang, men i saktext hör det inte hemma: där bör man använda förhoppningsvis.”

    Här är hela texten: http://www.kotus.fi/svenska/reuter/1989/200189.shtml

  13. Så bra, då fick man veta det.
    Själv använder jag det inte, men OM jag nu skulle få för mig att göra det (och det kan nog tänkas) så gör jag det förhoppningsvis på rätt sätt.

    Man har en massa ord som man tänker men aldrig säger och knappast skriver.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *