Kategori: Berättelser ur livet

På krogarna förr i tiden i Tjeckien eller snarare Tjeckoslovakien fick man sitt ölglas framställt på ett tjockt porslinsfat.

På kanten av detta fat markerade kyparen med ett pennstreck varje öl man konsumerade.

Det finns en historia som går så här:

En ryss kommmer in på en krog och tar en öl. Han beställer en till och när kyparen kommer med ölen ser han att fatet är borta. Han hämtar ett nytt och drar ett streck på kanten. Ryssen beställer en ny öl. Kyparen kommer med den och ser då att också det nya fatet är borta. Han hämtar ett till och drar två streck. Efter en stund beställer ryssen ytterligare en öl. Kyparen kommer med den tredje ölen och upptäcker att också det senaste fatet är borta. Han hämtar ett nytt och drar tre streck i kanten.

Efter ytterligare några ölvarv har kyparen till sist tröttnat och ställer nu fram ölglaset utan fat. Ryssen tittar förvånat och frågar: Keksikov njet? – Småkex nej?

Plötsligt – på stigen genom skogen bort mot Brudarebacken – dyker en mening ur ett poesialbum från min (små)flick(s)tid upp i mitt huvud. Själv hade jag nog aldrig en sådan där rosa, blommig eller på annat vis söt liten bok med hjärtformat hänglås – jag var nog alltid lite avig – men ibland fick jag titta i någon annan liten flickas album och någon gång skrev jag till och med en liten text också. Meningen som sjöng genom mitt huvud lyder så här:

Älska, glömma och förlåta
Det är livets dunkla gåta

Kanske är det en förvrängning av något ordstäv, jag vet inte. Det där ”dunkla” låter så eget just där. Många av de små ramsorna som skrevs i de här böckerna innehöll en hyllning till poesialbumets ägarinna. Så här till exempel (möjligen förvrängt av mig eller tiden):

Rosor äro röda
Violer äro blå
Smultron äro söta
Du är likaså

Jag minns min vånda en gång när jag hade blivit ombedd att skriva något. Vad skulle jag skriva? Jag kunde ju inte de där verserna som man skulle känna till. Jag tänkte och tänkte, men nej, det fanns ingen vers i mitt huvud och hitta på en själv trodde jag mig inte om. Till sist frågade jag Pappa och han sa, skriv den här:

Bättre lyss till den båge som brast
Än aldrig spänna en båge

Jag insåg genast att den inte riktigt passade in bland allt det söta, men jag tänkte att den ändå var lagom lång och liksom stark. Jag provskrev den på en papperslapp först, min ”handstil” var inget att glädja sig åt, jag var vänsterhänt långt in själen och höll pennan som ”ett ufo” och allt blev fult. Så skrev jag då in den i albumet och se, det blev faktiskt nästan fint.

Härom kvällen satt Amra och jag och pratade om olika minnen, både om mina och om hennes. Vi pratade om min Oma, om språk (om diminutivändelser i olika språk) och om Amras flykt. Till sist gick vi igenom hennes översättning av en sång, en sång skriven av en serbisk sångare. Det speciella med den här serbiska sången är att den bär en bosnisk titel och att den handlar om försoning mellan serber, bosnier och kroater. Denna titel bygger på ett ord i bosniskan som inte har någon direkt motsvarighet varken i serbiskan eller i kroatiskan. Ordet är ”sevdah” – förmodligen av turkiskt ursprung – och det betyder, säger Amra ”kärlek som verkligen kommer från hjärtat”. Sångens titel är ”Sevdalinka” och det betyder ungefär ”Kärlekssång”.

Jag försöker nu minnas något ur texten: I sången finns herdeflickan med det symboliska namnet Bosna. Hon är också landet Bosnien och närmare bestämt ett Bosnien där alla de olika folken levde sida vid sida. Så kommer katastrofen och samhörigheten faller isär, folken skingras. Sångaren sjunger sedan om sin längtan efter försoning och ett återknytande av de gamla banden. Han befinner sig långt bort men längtar ”hem till förskingringen”.

•

Jag tror att det här, som jag nyss hittade, är just den sången.

PS Amra, du får rätta mig om något i det här är fel.

Vi sitter vid tända stearinljus och dricker te och plockar i oss vindruvor och physalis. Det luktar vanilj i luften och på mattan snarkar Londi halvhögt. Jag har just avslutat ett varv till runt Olyckan och nu är det Amra som berättar:

Banja Luka är en gammal stad och före kriget var de flesta av invånarna där muslimer. Under kriget kom många serber till staden från landsbygden runt omkring och så småningom var bara tio procent av befolkningen muslimer. Själv visste jag inte att jag var muslim förrän jag var tio-elva år. Vi åt visserligen inte griskött och vi firade inte jul och påsk, men ofta blev vi inbjudna av serbiska eller kroatiska vänner och grannar till jul eller påsk och vi bjöd in dem till våra fester.

En dag i skolan, direkt efter att serberna tagit över Banja Luka – jag var kanske elva år – fick vi av vår musiklärare i uppgift att fråga våra föräldrar vad vi hade för nationalitet; om vi var serber, kroater eller muslimer. Vid ”läxförhöret” sedan fick alla veta att jag var den enda muslimen i klassen och att det var skamligt att vara muslim. Kort efter det fick jag av min historielärare i uppgift att hålla ett litet föredrag om ”turkarna”, om hur usla och onda de var. Vid föredragets slut skulle jag säga: ”Jag är också turk.”

Sedan gick allt mycket fort: Vänner, grannar och klasskamrater vände sig ifrån mig och min famlij. Vi fanns inte mer och vi skulle bort. Strax innan vi flydde tog man vår trerumslägenhet ifrån oss och gav oss ett enda rum i utbyte.

Jag lyssnar med stigande fasa och tänker sedan att den här historien har jag hört förr, fast den gången var det i stället någon som plötsligt fick veta att hon var judinna på samma grymma sätt…

Jag går omkring här i huset och dagen blandas med natten. Ibland rasar jag uppåt över gräsvallen igen, krockkuddarna, de där gråvitt skimrande jätteblåsorna spänns ut på nytt med en smäll. Jag skriker till för jag ”vet” att det är bråttom, allt kan brinna upp. Sedan är jag ”vanlig” igen, bara ovanligt saktfärdig. Jag försöker hinna igenom morgonrutinerna innan det blir kväll igen. Jag gläder mig åt och förundras över människors omtanke och hjälpsamhet. Jag tar mina tabletter. Och emellan varven finns det sömnvarv, ibland snäva, ibland vida. Jag läser i Sigrid Bauschingers Else Lasker-Schüler-biografi – långsamt, som om det vore den enda boken jag tänker läsa någonsin mer. Jag häller vatten i Londis skål. Ibland kommer grannarna och hämtar henne på promenad. Nej, det är inte så att jag inte kan gå, det kan jag, fast inte så långt och nu är det lite halt. Jag funderar över det här med kulturkonservatism, vad det är och vad det är för mig och vad det är i förhållande till Else Lasker-Schülers dikter. Kanske ingenting alls, fast kanske är det bara ordet som blivit nedtyngt och meningsberövat av all babblande användning.

Jag ligger stunder på soffan och följer med blicken linjer av skugga och ljus i taket. Jag både letar och gömmer med mina tankar, men det finns ingen väg som för till att göra detta oskett.