Amra berättar

Vi sitter vid tända stearinljus och dricker te och plockar i oss vindruvor och physalis. Det luktar vanilj i luften och på mattan snarkar Londi halvhögt. Jag har just avslutat ett varv till runt Olyckan och nu är det Amra som berättar:

Banja Luka är en gammal stad och före kriget var de flesta av invånarna där muslimer. Under kriget kom många serber till staden från landsbygden runt omkring och så småningom var bara tio procent av befolkningen muslimer. Själv visste jag inte att jag var muslim förrän jag var tio-elva år. Vi åt visserligen inte griskött och vi firade inte jul och påsk, men ofta blev vi inbjudna av serbiska eller kroatiska vänner och grannar till jul eller påsk och vi bjöd in dem till våra fester.

En dag i skolan, direkt efter att serberna tagit över Banja Luka – jag var kanske elva år – fick vi av vår musiklärare i uppgift att fråga våra föräldrar vad vi hade för nationalitet; om vi var serber, kroater eller muslimer. Vid ”läxförhöret” sedan fick alla veta att jag var den enda muslimen i klassen och att det var skamligt att vara muslim. Kort efter det fick jag av min historielärare i uppgift att hålla ett litet föredrag om ”turkarna”, om hur usla och onda de var. Vid föredragets slut skulle jag säga: ”Jag är också turk.”

Sedan gick allt mycket fort: Vänner, grannar och klasskamrater vände sig ifrån mig och min famlij. Vi fanns inte mer och vi skulle bort. Strax innan vi flydde tog man vår trerumslägenhet ifrån oss och gav oss ett enda rum i utbyte.

Jag lyssnar med stigande fasa och tänker sedan att den här historien har jag hört förr, fast den gången var det i stället någon som plötsligt fick veta att hon var judinna på samma grymma sätt…

5 tankar om “Amra berättar

  1. Bodil, det är bra att du publicerar detta! Berättelserna tycks ju annars vara glömda. Som om de fasansfulla massmorden på Balkan aldrig hade ägt rum. Jag minns 1990-talets omöjlighet. Hur varje försök att hävda begreppet folkmord stöttes bort av alla som talade om inbördeskrig. Den här berättelsen är ett konkret exempel på hur det såg ut. Först utstötning, sedan fördrivning och slutligen mord (för kvinnornas del via våldtäkterna). Man vill bara gråta. Och metoderna tycks aldrig bli föråldrade – de används om och om igen. Det spelar egentligen ingen roll vem den utstötta, fördrivna och mördade är – grymheten är densamma. Med en växande islamism lär vi också få se andra varianter – de tillämpas redan på många platser!
    Det är svårt att säga gott nytt år, men vad annat kan vi göra?

  2. Även om jag hört liknande förr om folkmorden på Balkan förut, så blev den här lilla mycket konkreta berättelsen för mig ändå en chock. Hela det försåtliga och smygande ”förspelet” är så kväljande otäckt.

    Och nu är det nästan helt tyst om alla övergreppen som ägde rum på Balkan för bara ett tiotal år sedan. Det är liksom inte tillräckligt nytt för att intressera.

  3. Ja Bodil, det är chockartat att bli påmind. Trots hyllmetrar med litteratur om Jugoslavien, Bosnien, Serbien, Kroatien, Kosovo och Albanien – som jag läst, och i sex fall (Agrell, Alcala, Gutman, Julliard) givit ut på mitt dåvarande förlag – blir varje påminnelse denna kalldusch. Människans allra vidrigaste och lägsta agerande. Men det värsta är minnet av, att inte ens då blodbadet pågick kunde man stå oemotsagd. Jag minns särskilt en text av Gunnar Fredriksson i Aftonbladet där han, stort uppslaget, jämförde Roy Gutmans bok Vittne till folkmord med ”nazipropaganda”. Ska bli intressant att följa de närmaste veckornas publicistiska verksamhet rörande Israel och Gaza. Den lär säkert alstra ett och annat anmärkningsvärt (har gjort det redan).

  4. Och jag tror att jag ska fråga Amra lite mer om hennes upplevelser. Jag är övertygad om att det kan vara värdefullt att dokumentera dem. Om hon har lust och orkar med att berätta mer…

  5. Ja.
    Jag känner igen detta.
    Han Fredriksson och andra behöver inte stå vid några skampålar.
    Världen lär sig (som Tikkanen påpekade) av gamla misstag hur nya skall begås: bättre, skamlösare, vidrigare.

    Hörde just nyheterna: medieråttorna hoppas på att man i framtiden tar i med hårdhandskarna mot den ena sidan i Mellanöstern.
    En katolsk utbrytargrupp bildar en svensk förintelseförnekargrupp.
    ”Vi kommer aldrig förlåta judarna för Auschwitz”

Kommentera