Poesialbumens tid

Plötsligt – på stigen genom skogen bort mot Brudarebacken – dyker en mening ur ett poesialbum från min (små)flick(s)tid upp i mitt huvud. Själv hade jag nog aldrig en sådan där rosa, blommig eller på annat vis söt liten bok med hjärtformat hänglås – jag var nog alltid lite avig – men ibland fick jag titta i någon annan liten flickas album och någon gång skrev jag till och med en liten text också. Meningen som sjöng genom mitt huvud lyder så här:

Älska, glömma och förlåta
Det är livets dunkla gåta

Kanske är det en förvrängning av något ordstäv, jag vet inte. Det där ”dunkla” låter så eget just där. Många av de små ramsorna som skrevs i de här böckerna innehöll en hyllning till poesialbumets ägarinna. Så här till exempel (möjligen förvrängt av mig eller tiden):

Rosor äro röda
Violer äro blå
Smultron äro söta
Du är likaså

Jag minns min vånda en gång när jag hade blivit ombedd att skriva något. Vad skulle jag skriva? Jag kunde ju inte de där verserna som man skulle känna till. Jag tänkte och tänkte, men nej, det fanns ingen vers i mitt huvud och hitta på en själv trodde jag mig inte om. Till sist frågade jag Pappa och han sa, skriv den här:

Bättre lyss till den båge som brast
Än aldrig spänna en båge

Jag insåg genast att den inte riktigt passade in bland allt det söta, men jag tänkte att den ändå var lagom lång och liksom stark. Jag provskrev den på en papperslapp först, min ”handstil” var inget att glädja sig åt, jag var vänsterhänt långt in själen och höll pennan som ”ett ufo” och allt blev fult. Så skrev jag då in den i albumet och se, det blev faktiskt nästan fint.

12 tankar om “Poesialbumens tid

  1. Men strunt är strunt och snus är snus,
    om ock i gyllne dosor.
    Men rosor i ett sprucket krus
    är ändå alltid rosor

  2. Själv minns jag inte, om jag någonsin ägde ett poesialbum, fast det är troligt, men jag kommer ihåg en vers (som redan då äcklade mig lite), som var mycket ”gångbar” i sammanhanget :
    ”Sei wie das Veilchen im Moose,
    bescheiden, sittsam und rein,
    und nicht wie die stolze Rose,
    die immer bewundert will sein.”
    Särskilt det där ”sittsam” var något gåtfullt för mig, som befann mig ungefär i 10-årsåldern då, och ”rein” vad var det ?

  3. Ja, Mamma, vad är ”sittsam” när man är tio?

    PS Alla rosor här – antingen de nu är moraliskt godkända eller ej – får mig att tänka på de här raderna (som jag väl aldrig såg i något poesialbum):

    *Jag bringar drufvor, jag bringar rosor,
    Jag skänker i af mitt unga vin,
    På alla stigar, på alla kosor
    Jag slår den ljudande tamburin.*

  4. Ja, det var en härlig dikt, men vi kommer just nu inte ihåg författaren. Den brukade väl inte heller skrivas in i något poesialbum eller? Jag kommer i alla fall att tänka på två rader, som också var populära att skriva :
    ”Edel sei der Mensch,
    hilfreich und gut.”

  5. Kollade just i mitt. Det var inte frågan om poesi utan om hårfärg, längsta resa man gjort och favoritdjur.
    Vanliga svar var blånd, Danmark, Österrike, hamster och häst.

    Jag sparade det.

  6. roses are #FF0000
    violets are #0000FF
    all my base
    are belong to you

    (t-shirttryck från ThinkGeek.com som jag tycker är så väldigt roligt. Och därmed har jag välplanterat mig stadigt i geek-hörnet…)

    När jag gick i den eländiga skolan där jag genomled mellan- och högstadiet hade någon talangfull nia gjort en bonad med ”Lär dig livets svåra gåta älska glömma och förlåta” som hängde i badhuset över 16-meters bassängen där man simmade fram och tillbaka för att nå något visst mål. Jag har nog mest glömt, inte så mycket av det andra.

  7. Karin,
    ”blånd” är roligt. Jag antar att du hade den hårfärgen.
    PS Tack för länken.

    Jorun,
    det första där blev för kryptiskt för mig, kanske är jag inte riktigt vaken?

    Låter segt att simma långt i en så kort bassäng…

  8. Ja, pappa kom på det och nu har vi läst om den. ”En ung Snoilsky”, säger din far.

  9. #FF0000 är html-kod (hex) för röd
    #0000FF betyder blå
    och
    all my base are belong to you
    refererar till en vandringslänk från internätens barndom, med ett illa översatt intro till ett japanskt(?) spel. All your base are belong to us.

    (Bodil, vad har hänt med nederkanten av din blogg? Miljarders spamlänkar! Kan aldrig vara bra…)

  10. Tack Jorun,
    för upplysningarna.

    Vad gäller spamlänkarna, så har jag kallat på hjälp (du vet att jag är en teknisk idiot).

Kommentera