Kategori: Berättelser ur livet

I februari hade vi den djupaste snötid jag någonsin varit med om här. Huset var under snön och gatan var en vit tunnel, där man inte var så helt säker på att den övre delen verkligen var av luft. Grannarna hälsade på varandra från taken med snöskyfflar i näven och trädgårdarna var vita hav som man tog sig över med skidbåtar.

den 23 februari

Sedan drygt en vecka åker jag inte längre skidor och våren har med stor glupskhet ätit sig igenom lager efter lager av snö. Gatan är nästan snöfri och ingen är längre på taket. I trädgården kan man pulsa sig fram rätt bra och huset börjar se ut nästan som vanligt. Grillen som jag i februari såg blänka till som ett silvermynt långt nere i snön under mina fötter, går att känna igen som grill.

den 23 mars

Jag tänker ibland på hur det skulle vara att vara blind eller döv. Blindhet verkar för mig tyngre och mera isolerande än dövhet. Kanske för att jag tycker så mycket om att se på det som är omkring mig. Och att läsa. Att lyssna kommer lite efter synens upplevelser för mig.

Både blindhet och dövhet var för sig kan jag tänka mig in i och jag tror att jag skulle klara att leva med någon av dem utan att förtvivla. Dövblindhet däremot är för mig bortom gränsen eller det har i alla fall alltid verkat vara något oöverstigligt. Fast jag minns en glimt av ljus in i dövblindheten från en dag i skolan för många år sedan, kanske gick jag i fjärde klass. Min fröken, som var mycket klok, jag vågar faktiskt säga ”vis” – Elin Almqvist hette hon förresten – berättade om Helen Keller för oss den dagen. Vi var säkert över trettio i klassen men vi var så tysta att vi då för en stund förstod sinnenas oerhörda gåva. Jag minns att fröken sa att vägen in i Helen Kellers mörker eller vägen ut ur det var tecknet för vatten. Hennes lärare lät hennes sticka ena handen i vatten. Jag minns det som en bäck, men kanske var det en skål med vatten. Sedan ritade läraren ett tecken i Helens hand, tecknet för vatten och Helen förstod. Så minns jag det, fast kanske var vägen lite längre, men så var ändå vägen.

För några dagar sedan kom det här minnet tillbaka, när jag såg ett program om en dövblind flicka på en tysk TV-kanal, en kanal med många program för döva. Tittarna fick möta Hamid, som kommit från Indien till Tyskland som elvaåring. Hon höll tillsammans med sin lärare på att lära sig att hitta i huset där hon bor och att lära sig symboler för husets delar, möbler, riktningar, solens gång över himlen. Jag fick veta att Hamid ovanligt snabbt hade lärt sig att gå från ting, till åtbörd, till skrivtecken. Hon kunde efter kort tid redan använda blindskriften braille och jag såg något av den glädje detta gav henne. Jag greps av både Hamid och hennes lärare. Det var så tydligt att de kommunicerade både djupt och detaljrikt och att de gladde sig över det och över att spränga gräns efter gräns.

När jag någon gång tänker mig in i sådana här riktigt svåra livsvillkor och inser att det finns människor som kan klara detta och dessutom utstrålar glädje, så ter sig mina vardagliga måttstockar sällsamt futtiga och skeva.

Ofta när jag far fram i mitt skidspår låter jag hjärnan inta ett slags viloläge. Jag bara följer spåret som en förutbestämd tankeslinga eller en upprepningsdröm. Så när jag härom dagen plötsligt såg ett stråk av mörka fläckar framför mig, förstod jag först ingenting. Jag genomfors bara av en känsla av att något inte stod rätt till:

Jag stannade upp och kastade en blick åt sidan in bland kala buskar:

Här har ett rådjur nyss slutat sitt liv. Dukade det under av köld och svält? Eller tog räven det medan det ännu levde? Skaren hade ju mjuknat och bar inte längre för rådjursklövar. Pälsbitarna är ännu vackra och liksom levande…

Den här vintern har visst med sig all den snö som inte kom under de senaste tre åren. Jag tror aldrig att snön har varit så djup här sedan jag flyttade hit för ganska många år sedan.

För ett par dagar sedan tog jag fram skidorna och nu har jag dragit upp ett litet skidspår genom skogen med två backar som jag roar mig med att åka nedför. Londi går eller springer efter mig i spåret, så att hon slipper pulsa i det djupa. Först var det ganska tungt för henne men nu bär snön i spåret riktigt bra och hon verkar tycka att det är riktigt roligt, fast ibland tröttnar hon och sätter sig någonstans och väntar på att jag ska leka färdigt.

Under de senaste månaderna har jag haft ett arbete i Trollhättan. Detta har gjort att jag färdats en del med buss mellan Vänersborg och Trollhättan. Redan första dagen upptäckte jag något intressant vid vägen. Strax innan man svänger in till Trollhättan finns en gård, där det bland annat bor en mycket stor fläckig gris. Jag försökte vid början av varje resa att välja en plats i bussen som skulle ge mig god utsikt över grisen. Jag satt där full av en hemlig förväntan och varje gång jag såg den, kände jag att det var en god dag. Ofta låg den på sidan i backen ovanför sin stia som ett stort fläckigt hyende eller en bullig jättebolster, men andra gången satt den upp och observerade orörlig sin omgivning. Fram i december blev det svårare att se den, eftersom det var mörkt både på morgon och sen eftermiddag. Bara de dagar när jag slutade tidigt var det någon idé att spana in mot backen. Ibland snarare anade än såg jag det stora djuret i den fläckiga pälsen. Jag försökte föreställa mig dess dagar.

Igår fick jag möjlighet att se jättegrisen på nära håll. Han satt tungt i backen och plirade mot solljuset och hickade lite inåtvänt. Han bevärdigade mig inte med en endaste blick.

På en liten skylt vid staketet läste jag att han heter Oskar och att han är ett Linderödssvin. Så här såg svenska grisar av lantras tydligen ut en gång i tiden.

Jag läser lite mer om dessa svin:

Linderödssvinet anses dock vara en ganska opåverkad restpopulation av det äldre svenska lantrassvinet. I den har en del av de gamla svinrasernas exteriöra kännetecken bevarats såsom brokigheten, den kraftiga borsten och de rättuppstående öronen. Denna svinras är mycket härdig och trivs bäst som utegångsdjur, precis såsom deras föregångare som strövade fritt i de sydsvenska bokskogarna. Linderödssvinet har bevarats tack vare det avelsarbete som bedrivits i Skånes djurpark. Djurparken kom i början av 1950-talet i kontakt med en äldre lantbrukare på Linderödsåsen som hade en sugga som brukade få brokiga kultingar. Några kultingar köptes in till djurparken och nya avkommor avlades fram dels genom inavel, men även genom en viss inkorsning av vildsvin för att få en något mer spetshuvad och magrare gris. Dessa avkommor har sedan sålts till bl.a. svenska djurparker och friluftsmuséer. En inventering av djurbeståndet gjordes 1992 och då fanns endast tio vuxna avelsdjur av rasen bevarade. Föreningen Lantsvinet bildades 1993 för att rädda och bevara linderödssvinet som oförädlad lantras.

Här är hela texten.