Kategori: Berättelser ur livet

I Onsjöskogarna – och i andra skogar i Norden – är det väl trattkantarellsäsong nu. Eller börjar den gå mot sitt slut? Så fort man glömmer; fast det är ju olika från år till år och den här hösten vet jag inte hur det är med trattkantarellerna bakom Hovmanstorpet, nere vid mossens kant eller på andra ställen i skogen där.

Här har jag gjort mina första svampfynd. Champinjoner i massor inte så långt från moskén eller inte långt från början – eller slutet – av Ulica Grada Chicaga, som leder ner mot Savas leriga stränder. Jag tror jag är ensam om att plocka dem. Kanske är man misstänksam mot svamp här och rädd för förgiftningar. Kanske är det bara ”specialister” som plockar och de håller väl inte till vid moskén eller vid vägkorsningen strax intill. I Sverige är det nog många fler som tror sig om att kunna välja de rätta bland svamparna. I Italien vet jag att man numera måste ha svampkort för att få plocka alla dessa dyrbara ”porcini” (karljohanssvamp). Har man svampkort i Kroatien också?

Här är en del av dagens skörd:

Vi har gått mycket och långt här i Zagreb, Londi och jag. Vi har gång på gång stretat oss fram den långa, sega vägen in mot de lockande centrala delarna av staden. Vi har gått i parkerna här runt omkring och till marknaden ett stycke bort. Vi har kämpat oss över hårt trafikerade (motor)vägar, trampat omkring i ogästvänliga kvarter med uppretade bandhundar hotfullt gloende på oss genom stängslen. Och vi har hittat ett hål i de slutna kvarteren och lyckats ta oss ner till floden. Där har vi gått långa sträckor åt både öst och väst.

Nu skulle jag vilja ta mig ut ur Zagreb, åtminstone en gång, för att se något annat, kanske den vackra lilla staden Samobor eller upp mot Medvednica. Eller kanske ända till havet. Eller över gränsen till Ljubljana. Hur är det i verkligheten med de här hundförbuden på bussar, spårvagnar och tåg? Många säger att det nog inte är helt förbjudet. Igår gick vi till busstationen och frågade chauffören i bussen till Samobor, om vi fick stiga på. Nej, det fick vi inte. En man som satt på en bänk på stationen sa uppmuntrande till mig att alla busschaufförer inte är likadana. Försök med en annan!

Ja, hur gör man när hindren tornar upp sig och man märker att man i det närmaste sitter i stadsarrest? Ska jag ge upp och sörja? Nej, det vill jag inte och kan nog inte heller. Jag försöker i stället att se något lockande i det här. ”Jag ska nog överlista dem”, tänker jag tjurskalligt. Någonstans finns ett kryphål. Det lustiga är ju att mitt i alla järnhårda restriktioner och förbud, så är de flesta av människor jag möter här mer hundvänliga för att inte säga hundentusiastiska än på kanske någon annan plats där jag varit. Ingenstans har Londi blivit så omklappad som här.

Vi ska hitta ett sätt att komma till Samobor, Londi och jag.

Vi kan gå långt, men inte hur långt som helst…

°°

PS I Salongen publiceras idag en ny text.

Ja, idag är det förvisso måndag, men jag vill ändå säga något om söndagen som gick: Det var en härlig dag här i Zagreb. Luften var mild och solen tittade gång på gång fram genom de lätta disskyarna. Londi och jag begav till fots mot innerstan. Trafiken var inte alls lika påträngande som vanligt och vi nådde Trg Bana Jelačića på 25 minuter istället för på närmare 40, som det kan ta när trafiken är riktigt vild. Folk på stan var lite finklädda och man promenerade långsamt eller satt i gatucaféerna och förde loja samtal och tittade på varandra och dem som gick förbi. När vi nådde det stora torget pågick det något slags parad där – en ganska liten parad, men ledaren levde sig intensivt in i sin roll:

Och nere i ena hörnet rostade två män kastanjer:

Vi följde den smala gången som fortsätter i ringlande trappor upp till Gradec och stannade upp lite vid soffan, där man alltid har sällskap, strax ovanför platsen där man har den kanske bästa utsikten över staden:

Utanför Markuskyrkans marscherade två vakter enligt ett komplicerat mönster och huvudbonaderna växlade i vändningarna mellan rött och svart:

Vi gick vårt obligatoriska varv och fortsatte sedan ned till Tkalčićeva. Där var det fullt med folk i caféer och restauranger:

Vi slog oss ner på vårt stamställe och jag beställde mat och dryck:

I övermorgon kommer jag att ha varit här i Zagreb i tre veckor. Jag försöker förstå om jag verkligen bor här nu eller om jag ”under ytan” uppfattar det här som en resa, en i tiden mera utsträckt resa, men ändå en resa. För att komma närmare hur det är med detta måste jag försöka ringa in på vilket sätt jag egentligen bodde eller levde i Vänersborg nu senast. Hur såg mina dagar där ut? Jag arbetade på gymnasiet och träffade elever och kolleger, jag gick med Londi i skogen. Vissa dagar i veckan arbetade jag i Göteborg. Jag hade ett hemliv med min man och jag hade en vardag med grannarna på gatan och ibland träffade jag någon väninna. I övrigt levde jag i läsande, skrivande och översättande och på internet, där jag publicerade texter, talade med vänner och bekanta, ibland med min dotter eller min son eller mina föräldrar.

Och hur är det här i Zagreb då? Visserligen har undervisningen på universitetet inte börjat riktigt ännu, men jag har haft diverse möten med mina kolleger där och jag har börjat förbereda kurserna jag ska ha hand om. På morgnarna går jag ut vid sju-halv åtta med Londi och går ett varv i en park en bit härifrån, där Londi träffar sitt hundgäng, och på hemvägen handlar jag bröd i bageriet och kanske lite annat i någon av de små mataffärerna. Här och där växlar jag några ord med någon hundägare på engelska eller tyska eller på ettordssats-kroatiska. Ibland när solen skiner dricker jag en kopp kaffe på mitt ”stamcafé” ett stenkast härifrån. Eller så går Londi och jag till ett slags grönområde lite söder om vårt kvarter och promenerar mellan moskén och fotbollsplanen och jag plockar valnötter på ett ställe bakom moskén, där de är mycket större än i den lilla parken nedanför fönstret här. Och Londi hittar bröd och annat gott både där och på gatorna här omkring. Från grönområdet ser man berget Medvednica och det ger mig en stor glädje. Medvednica ser man också från innerstan och egentligen överallt ifrån, där man inte har ett höghus som skymmer sikten. När jag vill göra något extra och vädret är vackert går jag den långa vägen in till stan med Londi och tittar på de vackra husen och torgen och sätter mig kanske i ett café. Hemma i lägenheten läser, skriver och översätter jag eller skypar med mina närmaste eller publicerar texter på internet. Då och då skriver jag en recension för Bibliotekstjänst eller Hufvudstadsbladet.

Jag trivs bra i mitt inbyggda balkongrum, särskilt när solen skiner och det gör den just nu när jag skriver det här. Londi ligger i solstrimman och dåsar, i köket kokar blomkålshuvudet som jag tänker ha till kvällsmat tillsammans med lite färskost. Hur känner jag mig? Egentligen ganska lugn och liksom försjunken i ett slags vardaglighet; möjligen stundtals lite stressad över att jag inte fått ihop kursplanerna, men i grund och botten lugn. Kommer jag att plötsligt ”vakna upp” och undra vad detta är för ett konstigt liv? Eller är det här ”på riktigt” nu? Hur kommer det att se ut om några veckor? Vilka bekymmer kommer jag att ha? Vilka glädjeämnen?

blick ut i parken från balkongrummet igår kväll

°°

PS I Salongen har vi bett Håkan Lindgren att säga något om årets bokmässa i Göteborg.

Visserligen har det regnat en del på sista tiden, men värmen vågar sig ändå tillbaka efter varje regn. Särskilt under sena eftermiddagar och tidiga kvällar har det funnits ett stänk av sensommar i luften. Det mjuka ljuset får de här lite slitna och grådaskiga (om man bortserfrån en och annan surrealistiskt prunkande skyskrapa) kvarteren att sända tillbaka ett varmt och vänligt återsken. Vid lekplatsen några minuter från mitt hus såg det så här idylliskt ut härom kvällen:

Och i barerna i kvarteret sitter man fortfarande ute, utan att frysa det minsta:

Jag har lärt mig att man enbart serverar drycker i dem, inte det minsta chips eller den enklaste smörgås eller kakbit. Det verkar som om det är betydligt svårare att få ”mat- eller kakrättigheter” här än sådant som ”spriträttigheter”. Det finns nog både vodka, whisky och likörer – och vin förstås – i barerna här, men de flesta dricker kaffe eller öl – Ožujsko (från Zagreb) eller Karlovačko (från Karlovac).