Här lever vi nu i lindens månad, lipanj, och lindarna blommar i kapp med sig själva och överallt där vi går strömmar en nästan bedövande sötma ner över oss och sveper in oss i en tät doftväv. Särskilt magisk är doften under sena ljumma kvällar, när vi inte alls ser att det är under lindar vi går.
Det surrar av humlor och bin uppe i kronorna och livet skiftar fram och tillbaka mellan lövgrönt och blomgrönt.
Det är en vanlig försommarmorgon. Det är måndag i den sista undervisningsveckan; sedan kommer tentamensperioden på ett par veckor. Lite hektiskt är det, men det märks inte så här på morgonpromenaden. Londi går och nosar och jag strosar eller släntrar fram.
Så möter vi Val eller snarare är det väl så att Londi möter Val. Det är hans familj som har fläktaffären i bottenvåningen på huset där vi bor.
Mötet blir kort.
På vägen in igen försöker jag att ta en bild av svalboet, som sitter på lampan i entrén, med svalor i, men det lyckas förstås inte. De flyger förbi strax ovanför mitt huvud.
Jag tar en närbild på själva boet i alla fall och funderar lite över mötet mellan materialen:
Sedan länge, sedan någon gång i april, tror jag, finns det stora plakat som talar om påvens (kommande) besök här.
Och den här helgen är det alltså dags, den fjärde och femte dagen i lindens månad juni.
Sedan igår spärras gator av till och med här i min utkant.
Och jag fick min biljett kontrollerad två gånger på spårvagnen igår av bistra storvuxna kontrolllanter. Överallt är det poliser. Folk som bor utmed kortege-vägen är tillsagda att inte gå ut på sina balkonger och om de har gäster den här helgen ska dessa anmälas, så att inga "okända" kommer in i husen där, för det kommer att vara kontroller av in- och utgående i de hus som ligger vid den väg, där processionen ska förbi. Londi och jag kan inte som vi egentligen hade planerat åka ut på landet, eftersom tågtidtabellerna inte gäller och kaos på stationen förutspås. (Hundar får ju ändå inte åka inrikeståg här ens i vanliga fall, men jag hade planerat en ”blindtur”. Nå, den uppskjuts.)
Vi får väl se var vi ska vara den här lördagen. Kanske håller vi oss på fältet vid moskén, kanske går vi och tar en öl på Sofra med Draženka och Buba.
På morgnarna finns det ett slags lätt svalka i luften och ännu är det rosornas tid, fast den kanske kommer tillbaka i vågor under sommaren:
Rosorna är så tunga att stjälkarna dignar under bördan. Men spårvagnen pratar på ett nästan lättsinnigt vis om Turkish Airlines, innan den susar förbi utan att lyfta.
Vid Lopudska inspekterar jag ”mina” bananplantor medan Londi inspekterar annat, men utom räckhåll för kameran. Jo, de stora bladvingarna växer.
Så här på håll ser ”Patriotens hus” nästan diskret ut. Det är utåt gatan det mesta händer just nu. Ett nytt ”lusthus” har vuxit upp som en jättesvamp ur marken. Genom taket sticker det upp ett ganska högt träd, men det kan vi inte se på den här bilden.
Inne i en gränd lyser en husvägg:
Och så är vi tillbaka hemma och svänger in vid sidan av vår närmaste restaurang ”China House”.
Igår var Londi och jag hos veterinären för ett avslutande kontrollbesök. Ja, de har söndagsöppet på djurmottagningen här och tvärs över gatan finns den stora veterinärmedicinska fakulteten som tar emot sjuka djur alla dagar, dygnet runt. Och vi bor en kvarts promenad (fast vi har åkt taxi de här dagarna) från båda och det känns betryggande.
Nu när Londi mår bra igen, visar hon tydligt sin motvilja mot den plats där hon blivit stucken med så många nålar. Så fort man inte håller ögonen på henne, smiter hon på låga ben och med hängande svans ut i väntrummet och tittar man på henne så håller hon sig motsträvigt fast i golvet med alla fyra tassarna och tittar långt bort med frånvarande blick.
Även andra patienter visade tydligt att de hellre ville vara någon annanstans.
Medan vi väntade på provsvaren lät jag blickarna gå över skrivbordet intill. Vad är det där för en bok? ”Kule u zraku”. Varför har Stieg Larsson invaderat världen?
Genom dörrspringan ser jag väntande patienter, otåliga och tålmodiga.
