Nu blommor plommonträden och jag vill vända blicken mot mitt nu, bort från resor i andra länder, bort från sådant jag ser på skärmar. Vi har haft kyliga dagar och kalla nätter och knopparna har varit slutna i sin knoppform med skarpa konturer. Men nu kommer värmen och knoppgreppen lossas och lossnar och det inre ljuset stiger ut i slösande blom.
Jag vet inte hur det är med er när ni får en rejäl förkylning samtidigt som ni är dränkta i arbetsuppgifter, men med mig är det i alla fall så att jag blir oerhört märkvärdig och intressant just vid sådana tillfällen. Visserligen är konturerna lite suddiga, men jag skulle allt utan vidare kunna skriva en textbumling med titeln ”Min kamp” eller något storslaget diktverk som kunde få heta ”Århundradets…”, ja, välj själva, gärna något med kärlek, det tröttnar folk aldrig på att läsa och reta sig på. Ja – haha. Jag gör det försiktiga antagandet att de som skrivit sådana här verk också någon gång under skrivandets gång varit förkylda eller att något varit förkylt.
Mitt i detta kaotiska tillstånd av självbedrägeri och storvulna fantasier läser jag – kanske som ett motgift – Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och jag tänker häpet att den här boken är ju på riktigt. Och titeln är varken för stor eller en förklädnad. Och bokens rader pulserar och fortsätter att pulsera.
Och jag tycker att det är visset av Ebba Witt-Brattström att sno åt sig en bit av den titeln för att, ja, för att vad då? Vara lite interrubrikell? Nej, jag har inte läst boken, möjligen finns den inte ännu, tänker inte ta reda på det. Jag råkade bara snappa upp några rader ur en intervju där E W-B uttalade något om att ex-maken inte läst den för att han är en struts, som så många andra män, fast boken handlar förstås inte alls om honom utan om något allmängiltigt. Det litar vi förstås på. Nu är detta inte någon partsinlaga till förmån för Horace Engdahl, jag är sedan en tid botad från min fascination. Han var bra när han på ett tarvligt sätt attackerades i tv-programmet ”Min sanning”, men nu när han reser runt som den sista grisen på bildningsresa i Europa, så har min beundran naggats betydligt. Ja, han har alltså en bok som heter ”Den sista grisen”, i och för sig en roligare titel än en del andra. Och nej, jag har inte läst den och möjligen har den inte kommit ut än. Fast tredje avsnittet i ”Liv och Horace i Europa” var, måste jag medge, lite bättre än de två första, mest på grund av Ignatij, som skapade ett djup åt programmet, som det till stora delar rått brist på dittills. Djupet fanns och bestod med honom. Och någon har sagt att nästa avsnitt ska tillägnas Recanati. Jag hoppas de låter Leopardi vara ifred. De kanske kan gräva i något annat där, fast jag undrar i vad. Och hur ska det gå med könskvoteringen? Men kanske ska de inte alls dit, kanske hörde jag fel. Den här förkylningen gör visst att jag hör Recanati oftare än det hörs. Nyss blandade jag ihop Macerata med Recanati.
För övrigt skulle jag också kunna skriva om en hundraårig kärlekshistoria inklusive krig, men jag låter bli eller skjuter upp det tills alla är döda.
Ja, jag erkänner att jag för någon månad sedan knåpade ihop en text som jag gav titeln ”Horace Engdahl – en kärleksförklaring”. Och, ja, jag menade vad jag skrev där. Sedan vill jag också medge att jag blev irriterad på Ebba Witt-Brattström för det här ältandet om kulturmannen och för hennes nya bok, fast det finns visst två nya böcker. Men nu är scenen ommöblerad och Horace reser med Liv Strömquist, serietecknare, i Europa, på tv, och det hela kallas för bildningsresa.
När jag först hörde om det här tv-projektet blev jag intresserad, ja, intresserad av Horace’ medverkan, men så fick jag se upplägget. Det fånigt konventionella upplägget. Äldre bildad herre reser med yngre småkaxig dam. Och nu har jag tittat på avsnitt ett och två och sett Horace gå fel i städer på ett kanske charmigt sätt och hört honom tala lite tyska och jag har fåt höra Liv klaga lite på manliga statyer och i övrigt mest duktigt lyssna på Horace’ utläggningar och resonemang genomförda i medvetet lätt ton. Kunde ju bli ”tråkigt” annars.
Och jag tänker två saker – eller tre. Dels känner jag plötsligt större sympati för Ebba igen – har ju egentligen alltid uppskattat henne – trots att det där med kulturmannen dricker mitt blod, dels att det faktiskt hade varit möjligt att göra en intressant blidningsresa på tv med en annan och mindre larvig personkombination. Jag tänker på Kristina Lugn, fast hon vill kanske inte resa med Horace. Eller på Merete Mazzarella. Jag vet inte heller vad hon hade tyckt om förslaget förstås. För övrigt har jag hört att det är Horace som valt att resa med Liv – kanske är det så och i så fall tror jag att det kan bottna i lite hämnlystnad och i så fall kan jag kanske förstå det. Hämnd för någon alltför grinig bok, fast jag nu bytt fot och tycker att grinigheten nog – föregripande denna tv-serie – är om inte befogad så i alla fall begriplig.
Vid sidan om tycker jag att det är synd att vi gått förbi Kierkegaard, Benedictsson och Goethe så här oengagerat, när vi nu gått så här nära i rummet i alla fall. Det hade ju kunnat bli något, något annat och mer än ett tugg om för tidiga utlösningar eller ett kokett barfotatrampande i gräset på kyrkogårdar.
Sedan vet jag förstås inte om det inte ändå kan bli något av denna ”bildningsresa”. Jag tänker alltså fortsätta att se och syna serien.
Efter mitt första besök i Bosnien och då särskilt Sarajevo har jag känt en vag men ihållande längtan tillbaka. Och nu har jag varit där igen och samma känsla tuggar på mig. Jag tänker på människors uppgivna tapperhet, deras lögner och sanningar, på allt avfall som ligger eller flyger omkring, på de arma hundarna, som jag lärt mig titta bort ifrån, fast några minns jag ändå väldigt tydligt, till exempel de där två svarta som låg under balkongen den där natten när det snöade. Och jag tänker på svindlande vackra platser som Mostar eller Baščaršija i Sarajevo.
Det är som om min inre karta har fått ett sug neråt mot Maglaj, Žepče, Nemila, Zenica, Kakanj, Visoko, Podlugovi… Jag vet inte vad jag vill säga med detta men jag vet att det finns en sång om stationen i Podlugovi.
Det handlar förstås mycket om mina tågresor, om hur det ser ut vid stationerna därnere i södern. Det finns sällan några perronger, alla traskar över spåren, ofta genom lera, ofta med tung packning. Det ser så svårt ut. Jag ser gamla människor eller mödrar med små barn. Och hundar.
Och jag är osäker på hur jag ska skriva om detta. Bosnien är så bortglömt i sitt nu. Man minns och talar kanske om dess större katastrofer. Men detta limbo, hur talar man om det?
Hur gör man när man vill visa någon sitt paradis? Det gäller att hitta en balans mellan för mycket – risken är ju stor att det blir just för mycket – och för lite (för att man är rädd för att det kan bli för mycket). Hittills hade jag ju alltid rest ensam till Trieste och då förstås bestämt allting själv, gått dit jag ville, hälsat på dem jag ville, ätit och druckit där jag ville… Men den här gången ville jag visa Christine (som också bor i Zagreb) mitt Trieste och hon ville se det.
Vi tog in hos Zoran, som även går under namnet Loukas, vid Piazza Venezia, där jag alltid bor, när jag inte bor i Alessandras lägenhet på Via Testi. Det blev bra också språkligt för vi kunde tala italienska, kroatiska och serbiska hur som helst och Zoran bjöd på prosecco när vi kom – som variation till rakijan. Rummet var bra och efter att vi fått varsin säng och inte en ihop var det perfekt.
Sedan gick vi till havet för det tycker vi båda mycket om och kan sakna i Zagreb och jag sa något om hur jättestort Piazza dell’Unità är, särskilt om man tänker sig hur den fjärde sidan sträcker sig ut över havet hur långt bort som helst. Vi strövade runt i Cavana och tittade in hos Elvio (sjömanskocken från de sju haven, som ni kanske minns) i gränden och drack ett glas vin eller två.
Andra dagen stämde vi möte med Alessandra och hennes dotter Cecilia och åt lunch alldeles vid Canal Grande. Ett glatt återseende för mig och jag fick en känsla av att Christine och lilla Cecilia förstod varandra riktigt väl och att inget med språken störde. Sedan gick vi lite hit och dit men ändå i riktning mot Caffè San Marco, där Claudio Magris brukar sitta, ni vet, och där det händer att jag sitter och läser hans ”Caffè San Marco”. Snart var vi där och Cecilia, elva år, sa att hon tycker om det kaféet ”för att det är så lugnt”. Vi vuxna mös åt denna vuxna kommentar och jag tog en suddig bild innan vi fått något på bordet.
Sedan satt vi där lugna en stund och drack vårt kaffe och tittade på folk: ungdomar som gjorde läxor, damer som såg mycket triestinska ut och som kommenterade dagens händelser, och några lite mer udda varelser som också passade perfekt in i den stora men ändå varmt närvande salongen. ”Varmt närvarande salong” är kanske inte så bra sagt, men jag låter det stå. I min telefon dök min slovenske vän Igor upp. Han var på väg ner från de slovenska bergen – så är det alltid, man kunde göra en helt rund film av det – och vi bestämde Caffè Tommaseo, Triestes äldsta kafé, som träffpunkt.
Ale, Cecilia, Christine och jag gick nerför Via Cesare Battisti och vidare ner mot Canal Grande och havet och så några kvarter österut till Caffè Tommaseo. Men innan Igor kom dit var mor och dotter tvungna att bryta upp, så vi blev aldrig ”kompletta”. Igor kom och vi pratade om finskans och finnars tidsuppfattning en stund. ”De sitter alltid fast i nuet”, fick jag veta. Tiden gick men vi stannade i nuet och så bröt vi upp och började på ett vagt sätt leta efter ett matställe. Vi svängde in mot Cavana medan det mörknade.
Av en slump hittade vi den lilla kvartersrestaurangen ”Vecia Pescheria” som ligger mittemot utställningslokalen ”Salone degli Incanti/Vecchia Pescheria” (”vecia” är alltså dialekt, om ni har lust att höra om sådant) och där gick vi in och åt musslor och andra havskryp, utom Igor som fastade, fast det gjorde han med måttfull elegans. Han tog till och med en mussla. Sedan for han upp över berget och Christine och jag gick en vända till Elvio, om jag minns rätt.