Jag vet inte hur det är med er när ni får en rejäl förkylning samtidigt som ni är dränkta i arbetsuppgifter, men med mig är det i alla fall så att jag blir oerhört märkvärdig och intressant just vid sådana tillfällen. Visserligen är konturerna lite suddiga, men jag skulle allt utan vidare kunna skriva en textbumling med titeln ”Min kamp” eller något storslaget diktverk som kunde få heta ”Århundradets…”, ja, välj själva, gärna något med kärlek, det tröttnar folk aldrig på att läsa och reta sig på. Ja – haha. Jag gör det försiktiga antagandet att de som skrivit sådana här verk också någon gång under skrivandets gång varit förkylda eller att något varit förkylt.
Mitt i detta kaotiska tillstånd av självbedrägeri och storvulna fantasier läser jag – kanske som ett motgift – Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och jag tänker häpet att den här boken är ju på riktigt. Och titeln är varken för stor eller en förklädnad. Och bokens rader pulserar och fortsätter att pulsera.
Och jag tycker att det är visset av Ebba Witt-Brattström att sno åt sig en bit av den titeln för att, ja, för att vad då? Vara lite interrubrikell? Nej, jag har inte läst boken, möjligen finns den inte ännu, tänker inte ta reda på det. Jag råkade bara snappa upp några rader ur en intervju där E W-B uttalade något om att ex-maken inte läst den för att han är en struts, som så många andra män, fast boken handlar förstås inte alls om honom utan om något allmängiltigt. Det litar vi förstås på. Nu är detta inte någon partsinlaga till förmån för Horace Engdahl, jag är sedan en tid botad från min fascination. Han var bra när han på ett tarvligt sätt attackerades i tv-programmet ”Min sanning”, men nu när han reser runt som den sista grisen på bildningsresa i Europa, så har min beundran naggats betydligt. Ja, han har alltså en bok som heter ”Den sista grisen”, i och för sig en roligare titel än en del andra. Och nej, jag har inte läst den och möjligen har den inte kommit ut än. Fast tredje avsnittet i ”Liv och Horace i Europa” var, måste jag medge, lite bättre än de två första, mest på grund av Ignatij, som skapade ett djup åt programmet, som det till stora delar rått brist på dittills. Djupet fanns och bestod med honom. Och någon har sagt att nästa avsnitt ska tillägnas Recanati. Jag hoppas de låter Leopardi vara ifred. De kanske kan gräva i något annat där, fast jag undrar i vad. Och hur ska det gå med könskvoteringen? Men kanske ska de inte alls dit, kanske hörde jag fel. Den här förkylningen gör visst att jag hör Recanati oftare än det hörs. Nyss blandade jag ihop Macerata med Recanati.
För övrigt skulle jag också kunna skriva om en hundraårig kärlekshistoria inklusive krig, men jag låter bli eller skjuter upp det tills alla är döda.