Nu väller den mäktiga våren in. Den ger och den tar i övermått. Jag ligger hopplöst hjälplöst efter med allt jag borde göra och avståndet till att ha fullgjort mina uppgifter ökar med varje ögonblick. Ja, visst känner jag lite panik över detta, men just bara lite, för jag är inte säker på att plikterna är så viktiga på riktigt. Jag går in i den inre cirkeln av sköna små upprepningar och tråcklar mig fast vid en tuva vid det vårliga vattenfallets kant. Ja, ostadigt, men stadigt så länge det varar och sedan är det inte mycket att fundera ikring.
Och så här ser en av upprepningarna ut. Londi och jag sitter på Royal i morgonsolen. Jag dricker mitt kaffe, växlar några ord med någon husse eller matte och Londi hälsar på hundar och människor eller ligger på marken och vilar. Jag ser på det blommande trädet och kastar en blick över parkeringsplatsen bort mot våra fönster och så funderar jag lite över om kaffet inte är allra bäst just på Royal, fast vad vet jag om kaffe…
