Kategori: Berättelser ur livet

Livet löper nu i så täta varv att kväll och morgon ofta möts och kanske är jag inte i rätt ålder för ett sådant liv eller så blir jag det genom att vara i det: ungersk film, bergsvandringar, balett, poesifestivaler, besök från Sarajevo, en resa till Slavonien – allt staplas på vartannat i en harmonisk oordning och samtidigt har jag fler lektioner än någonsin.

Igår var det avskedsfest hemma hos Duilio för allas vår ”arpista” Cristina, som måste lämna staden för att ge sin hand möjlighet att läka. Mutsumi såg till att det blev en sushi-fest men hon hade många assistenter bland HNK:s balettdansare. Det blev en underbar och mycket glad måltid.

En stund fotograferade alla vilt och vi grupperade oss till gruppfoton:

Och eftersom det var Duilio som tog gruppbilderna vill jag visa en bild på honom också även den är lite slumpmässigt tagen:

Duilio och jag utnämnde oss – ännu en gång – till varandras muser. Vi skrattade mycket och lovade varandra trohet. Han kommer alltid att finnas i mitt liv, men jag kommer inte alltid finnas i hans, eftersom jag är så många år äldre än han… (Nu teaterviskar någon till mig att ingen vet hur långt ett människoliv är. Och jag säger ingenting.)

Gabriella är en av mina bästa vänner fastän vi egentligen inte känner varandra särskilt väl men vi kommer att känna varandra. Hon är min ungerska kollega här på universitetet och jag har nog skrivit om henne förr. Idag när vi skulle ses tappade jag mina nycklar precis som hon sina när vi sågs sist. Ett tecken som förbinder. Då var vi i Trešnjevka, i hennes kvarter och det var sommar och körsbärstider. Nu satt vi på en halvsunkig bar när Filozofski fakultet och vi drack Karlovačko av typen ”retro”.

Gabriella berättade om sin märkliga och plötsliga resa till Bejing, där hon i all hast fått hålla några föreläsningar om inlärning av ungerska på institutionen för hungarologi, eller kanske finns det ingen sådan institution på detta universitet i Bejing. ”Det var nog en politisk kombination” sa hon med ett skratt, ”man undervisade i rumänska, ungerska, slovakiska, tjeckiska, lettiska och litauiska och kanske något mer där”. Hon pratade om de så olika kinesiska folken – olika ögon, näsor, allt. Och hon sa att hon inte rökte på två dagar i början på grund av smogen. Jag pratade lite om Sverige, Varberg och Käringhålan och om turen till Krka med Igor och Londi och om mina små men täta och intensiva resor till Trieste. Vi talade om nycensuren i Sverige, om Ungern och politiken och Orbán, som en gång för länge länge sedan verkat lova något nytt, men som sedan fallit allt djupare. Vi talade om hur långt österifrån ungrarna kommit – från västra Sibirien och ännu längre bort. Först var de starka och sedan kände de sig vingklippta. Vi skrattade åt att vi visst visste så mycket. Ja, ja. Och jag berättade på nytt om den där resan till Tokaj och Gabriella sa att hon aldrig varit där. Och jag sa ”gröna kullar och guld vid krökar av floden Tisza” och Gabriella log och sa något om att jag vet så mycket om Ungern. Det gör jag inte, men Ungern har alltid funnits i mitt liv, åtminstone sedan jag var tretton.

Londi är nu närmare sexton än femton år och det är en mycket hög ålder för en labrador. Hon har sina krämpor förstås – jag tror man kan säga ”förstås” här – och dagsformen varierar.

Hon går rätt stelt och har nog ont i ryggen ibland, men plötsligt får hon lust att hoppa av sin inneboende glädje, för i Londi bor glädjen alltid någonstans även om den kan vara lite tunnsliten. Ibland, särskilt vissa nätter, hostar hon rätt otäckt och jag stelnar till om jag hör det och sedan ligger jag på helspänn och lyssnar tills hon slutar eller inte. Det händer att jag går upp och öppnar fönstret för att det känns som om hon behöver mer luft. Nu på sista tiden har hon haft problem med ena ögat eller ibland båda. Ja, sista tiden är egentligen sedan sommaren. Först var det ganska oskyldigt, ögat eller ögonen rann mer än ögon brukar, men sedan någon vecka har hon haft en liten utväxt vid ena ögat och i helgen som gick rev hon sönder den så att den blev dubbelt så stor och det började rinna ännu mer från ögat. Ja, jag glömde att säga att jag var på den lilla djurkliniken vid Heinzelova för några veckor sedan och att jag då fick rådet att hålla ögat rent med något slags servetter med en mild vätska. Men då var läget ett annat. I söndags blev jag orolig och pratade med Đurđica om ögat och vi tittade på det tillsammans och hon sa att hon skulle ringa sin veterinär Sonja. På måndagen och tisdagen arbetade jag nästan oavbrutet, men på onsdagen, igår alltså, var jag ledig på förmiddagen och vi fick en tid. Đurđica följde med oss eller så var det tvärtom. Vi tog Zoo-taxi upp på berget ovanför Maksimir, som – jag kan inte låta bli att säga det igen – är sydöstra Europas största stadspark. Taxichauffören var ung och mycket vänlig och lyfte Londi både i och ur bilen med ett milt och bestämt grepp. Nu efteråt ser jag honom som en ängel som förebådade paradiset vi sedan skulle träda in i. Och det här är adressen till paradiset: Oboj 48.

Vi kom in. Londi först, sedan Đurđica, sedan jag. Sonja var inte där, men hennes vetrinärskollega Ato (som visst är ett smeknamn för Aleksandar) var där och sköterskan (som alla kallade ”tekniker”) Andrea och ett ungt biträde. Đurđica pussade Ato på båda kinderna och sedan skämtade de lite hit och dit en stund. Jag skakade hand med alla och Ato började undersöka Londi, långsamt och liksom på lek och emellanåt slängde han åt mig något halvbrutalt skämt. Londi tvingades inte upp på något bord – sådant tycker hon är mycket otäckt – utan hon fick stå i väntrummet eller bakom dörren eller under bordet alltefter hur andan föll på. Ato bad mig att få lyssna på hennes hjärta och jag gav tillåtelse och blev en del av leken. Han undrade hur det var med hennes rygg, om hon inte borde ha något mot smärta och inte bara det där glukosaminet som jag berättat att hon får periodvis mot ledbesvären. Jag sa något om att jag blivit avrådd smärtstillande på kliniken på Heinzelova. Ato höjde ögonbrynen. Och så började han titta på ögat medan Andrea förklarade förklarade för mig vad han gjorde eller såg. Plötsligt flög den svarta knölen ut ur ögat. Londi pep till helt kort, men sedan sa hon inget och hon lät också Sonja – som smugit in i rummet under tiden – klämma henne på ryggen. En stund var det ganska kaotiskt och alla pratade och tyckte saker, mediciner plockades ut ur skåpen och ja, Londis hjärta var bra. Och jag tänkte att hela kliniken var bra för hjärtat eller snarare att den har ett gott hjärta. Jag sa något om att det är så här en kyrka borde vara, varm och okontrollerat vänlig mot de levande och ändå eller just därför helt beredd att stödja hela vägen över till den andra sidan. Jag tänkte något om att det är så här det verkliga paradiset är: skratt, cigarettrök, en felknäppt rock, en ful tand, lite trängsel och bullersamma röster och någon som säger att jag borde borsta min hund lite bättre. Strax innan vi ska gå väller en jättestor brun björnlik hund med förband om ena frambenet in rummet. Londi och han hälsar glatt på varandra – de vet något. Och det bästa av allt är kanske att vi ska dit på kontroll om en vecka.

Nu vet jag hur måndagarna kommer att bli den här hösten. Jag visste redan att de var överlastade – veckoschemats helt överdrivna tyngdpunkt ligger oemotsägligt på den här dagen – men nu vet jag också hur detta känns ihop med den mörknande höstkvällen. Och jag tvingar mig – av självbevarelsedrift och galenskap – att alltid eller i alla fall nästan alltid förbereda nästkommande lektion så snart jag har en bakom mig, också om det är flera och det är sent och jag tittar lite i kors och måste göra flera ansatser för att någonstans däremellan i någon grå dimma koka mig en kopp te.

Huvudet är parkerat mot väggen och tankarna ligger orörliga, staplade på varandra. Nej, jag är inte olycklig, allt är bra på ett platt sätt. Jag är gränslöst utmattad och jag gör vilda långsamma anlopp för att hitta en måndagsstrategi.

I tanken går jag kvällsrundan med Londi, men jag vet att en tänkt runda inte är någon verklig hundrunda, så jag får rycka ut huvudet ur båset och sätta fötterna i skorna. Det där sista låter ju rätt lätt…

Söndagen var oändligt mild och vacker. Morgonen gick i Simpas tecken för mig och Londi och för många andra också eftermiddagen och kvällen. Den gamle fotbollsspelaren från Neretvadeltat vinkade från terrassen just när mörkret började falla. Han satt där med sin lika gamla fru. Det är något lugnande med något så när jämnåriga par, tycker jag. Det där med gubbar och flickhustrur får mig att ledas en smula, precis som det här med att man ”inte fattat något alls” om man inte tycker si och så om Dylans pris eller (icke-)mottagande av det. Nå, de vinkade faktiskt båda två och han frågade med hög röst genom ”parken” om jag inte ville dricka kaffe med dem. Jag tackade men tackade nej, för hur många gånger ska jag dricka Simpas kaffe samma dag? Dessutom måste jag in och förbereda veckans lektioner och skriva den där recensionen av Pirandellos Krukan. Det var första gången jag läste La giara på svenska och jag tycker allt att översättningen – av Catharina Wallström – flyter smidigt. Och La giara är en sådan underbart rund historia, lika rund som krukans mage. Och don Lollòs och Zi’ Dimas mentala sammandrabbning var lika härligt stark och överraskande som alla de andra gångerna jag läst berättelsen och slutorden lika mäktiga.

Efter kvällsrundan med Londi stod jag en stund i fönstret åt baksidan till och kände på den mjuka luften och tittade på gårdslyktan under träden. Jag undrade lite om det är en ask som står närmast och är så vackert gul. I så fall är det en ”jasen”, det är ett ord jag kan. Men varför måste alla nyckelpigor in till oss?