Kategori: Berättelser ur livet

Nej, jag orkar nog inte dra den här historien. Jag är i Sydafrika och imorse fick jag vara med om något kolonialt. Simon, Rudolfs katt, har löss, så vi for till veterinären och jag tänker inte fundera över hans diagnos utan bara över hans kanske koloniala kommandon. Gång på gång kommenderade han mig – kort och hårt – att sätta ner eller lyfta upp kattburen. Jag kände att jag tillhörde den lägre klassen och jag lydde varje gång snabbt. Men allt gick ändå bra och vi for hemåt i vinden under vackra träd.

Ja, och sedan åt Rudolf och jag på Tiger’s Milk och allt var perfekt.

Och månen följde oss hemåt, fastän vi inte riktigt visste var hem var.

Det råder svår torka i Kapstaden sedan några år och det är säkert så i stora delar av södra Afrika, men inte överallt, det märkte vi till exempel när vi var i Hidden Valley, där det var lummigt och grönt. Här i Kastaden vimlar det av skyltar som säger ”Save Water” och maximiförbrukningen per dag och person är 87 liter. Från och med idag ska ”level 6 water restrictions” införas i staden och det innebär bland annat skärpta kontroller och kontrollsystem för klämma åt dem som ännu slösar med vatten. I media vimlar det av råd för vattensparande som till exempel att man i stället för att duscha skulle kunna tvätta sig med en fuktad tvättlapp. Andra idéer är att flygresenärer som kommer hit och inte utnyttjar hela den tillåtna bagagevikten skulle kunna fylla det resterande utrymmet med vatten. Det är svårt att veta om det skulle göra någon större effekt, men kanske i ett längre lopp.

Igår kväll kom det plötsligt ett par korta regnskurar på rad och Rudolf och jag bar ut hinkar i den näsduksstora ”trädgården”. Vi stod i mörkret och försökte gissa hur mycket vatten vi skulle få ihop i hinkarna och så började vi berätta ”vattenhistorier” för varandra, allt från halvdumma skämt till formuleringar av verkliga dilemman eller egentligen kom väl skämten utkrypande ur dilemmanas åtvändsgränder. Vi funderade på det där med tvättlappen och skissade sedan på en uppfinning av den perfekta ”fiberduken” som inte skulle behöva blötas och som skulle suga åt sig all smuts och som skulle vara nedbrytningsbar och bli till pulver eller jord efter någon dag. Fast vad skulle man tillverka den av och skulle det kanske gå åt vatten vid tillverkningen? Vi pratade lite om baljan som hyresvärdens dotter ställt utanför dörren några dagar tidigare. Den står vi i när vi duschar och sedan spolar vi toaletten med vattnet som samlats. Vi skrattade lite åt att vi kanske borde duscha längre för att kunna spola toaletten ordentligt. Och så kom Rudolf att tänka på att många i Kapstaden nu är arga och oroade över att vattenförbrukningen ökat under december på grund av alla turisterna. Men är inte turismen bra för Sydafrika? Kanske går det att betala för bättre vattenrening genom inkomsterna från turismen? Så att vattnet räcker till turisterna också? Och så funderade vi på vad vi skulle använda det insamlade regnvattnet till. Kanske till de få halvt förtorkade växterna i ”trädgården” eller till Rudolfs enda krukväxt? Men nej, sa Rudolf, det får vi kanske inte, det är ju vattningsförbud. Eller hur är det? Får man använda regnvatten man själv samlat in hur man vill? Nå, det blev bara någon deciliter i botten av hinkarna och det vattnet gick till busken i hörnet och den minimala krukväxten, förbjudet eller ej.

Gårdagen rullade fram utan en tillstymmelse av struktur. Planer fanns men de dränkte liksom varandra. Rudolf, Susanne, Siyanda och jag kryssade hit och dit genom gatorna och hittade så småningom in i ett lokalt bryggeri, som trots att vi lyckades ta oss ganska långt in i dess vindlingar, visade sig vara stängt, men egentligen bara kanske. Den stora byggnaden var mycket obestämd. Sedan letade vi i stället efter en restaurang med ”sydafrikansk” eller lokal mat, men den öppnade inte förrän på eftermiddagen, så vi gav oss i stället på jakt efter så kallade ”rock holes” att bada i på ett lättare sätt än bland havets jättevågor. Men så stockade sig trafiken, så vi gav upp och for ner till den mindre fina stranden nära kvarteret där Rudolf bor. Märkligt nog blev vi mitt i trängseln nästan genast tilldelade en parkeringsplats, så det dröjde inte länge förrän vi hittat en plats att slå oss ner på stranden. Jag tittade fascinerad på alla de förbipasserande hundarna.

Vi solade lite och så bestämde Susanne och jag oss för att försöka bada. Länge strök vi omkring i vattenkanten och parerade våg efter våg och så småningom var vi så våta att man lätt skulle kunna säga att vi badat. Ja, och så badade vi lite på riktigt eller halvriktigt i tidsutrymmet mellan några höga vågor. Rudolf och Siyanda tyckte inte det var värt att försöka och efter att vi som badat torkat gick vi upp till en bar, där vi drack det ena och det andra medan vi funderade på vad vi skulle äta. Efter någon timme – eller kanske mer – visste vi att vi skulle beställa hämtmat hos Big Momma. På ett omständligt och nyckfullt sätt fullt av skratt beställde Siyanda diverse rätter och vi gav oss av.

Vi kom fram och fick veta att ett missförstånd skett och att vår beställning hade gått till någon annan, men det gjorde ju ingenting, haha, vem kan bry sig? Vi väntade på nästa omgång.

Någon timme gick, vi drack öl, flamsade och fantiserade om maten vi skulle få och Siyanda uttalade njutningsfullt gång på gång – med underbara xhosa-klickljud – namnet på en av rätterna.

Vi fick maten, massor av små lådor med kötträtter, grönsaksrätter (mest butternut och spenat) och pap (ett slags vit polenta). Glada for vi nerför backarna eller var det uppför? Vi hamnade på Susannes – nej, den är väl knappast hennes egentligen – terrass och satt sedan länge och njutningsfullt och tömde de olika behållarna på deras innehåll. Och så blev det mörkt och tröttheten föll över oss en efter en och jag kom hem till granny house, hälsade på Simon och kastade en blick över muren och upp mot månen innan jag gick in.

Igår gjorde vi en utfärd till inlandet för att besöka en vingård. På vägen dit och tillbaka for vi förbi långa sträckor av kåkstäder, townships, och jag förstod att jag sett dem redan från luften. Jag mindes de underliga ojämna plåtytorna som blänkte som oregelbundna lapptäcken. Och härom dagen for Rudolf och jag snabbt tvärs igenom ett hörn av en av de här stadsdelarna för att ta en genväg någonstans. Jag kände tydligt att vi hade fel hudfärg och att vi hade bråttom. Men igår var vi på motorvägen som löper utmed en av kåkstäderna. Jag tittade genom fönstret och försökte förstå vad jag såg. De höga ”boxarna” längs kanten uppfattade jag som toaletter och jag försökte föreställa mig ett helt liv med sådana toaletter. Och solen stekte och i hela det här området är det sedan några år (eller längre?) alltid vattenbrist – i Rudolfs granny house duschar jag högst två minuter var tredje dag och spolar toaletten så sällan som möjligt. Hur kan det då vara med vattnet i en kåkstad? Finns det vattenledningar? Och hur långt når de i så fall och hur ofta fungerar de?

Jag såg några hästar och funderade på hur deras liv kunde vara och vad de gjorde där. Och jag såg människor sitta i det torra gräset och i vägrenen dök då och då en ensam vandrare upp.

Barn lekte med bollar eller satt i gräset alldeles nära den dammande motorvägen eller motortrafikleden. Då och då fick jag också syn på en höna.

Jag undrar mycket över hur landet klarar att hålla balansen. Varför bryter inte kaos ut när stenrik och utfattig lever så väldigt nära varandra? Vad tänker de svarta? Vad tänker de vita? Och vad tänker de som styr landet? Jag har hört att i Moçambique är det ännu mycket värre med fattigdomen. Och nyss fick jag höra att Desmond Tutu bor i en enkel lägenhet bakom ett köpcentrum där vi handlade för ett par dagar sedan. Och bland dem av Rudolfs vänner jag hittills träffat är flera svarta, men jag vet inte vad de tänker om orättvisorna.

Igår firade Rudolf, Susanne och jag jul hos en ukrainsk väninna, som hyr en bit av en villa tillsammans med några vänner. Villan är efter vad jag fick höra typisk på något sätt, men nu minns jag plötsligt inte vilket.

Alltsammans började vid poolkanten där vi satt rätt länge och åt och drack och undan för undan blev fler. Vi spelade också ett sydafrikanskt kortspel och jag kommer ihåg ordet ”Slavery” på det ena kortet och ett annat med något om ”feeding Zuma". I övrigt minns jag bara att det vimlade av abrupt uppdykande råheter.

Gästerna var från Polen, Sverige och Kazakstan och jag kom att samtala ganska mycket med en ung kazakiska (jag har tyvärr glömt hennes namn), som på mina frågor berättade om sitt stora tomma land, som mest består av stäpper. Hon berättade om tulpanerna – som ju kommer från Kazakstan och inte från Holland – och om de ändlösa tulpanfälten i flammande färger under den höga blå himlen och om hur hon som liten flicka stått och häpnat vid ett sådant oändligt fält. Lite senare talade hon om hur det var när hon kom till Sydafrika och om de byråkratiska procedurerna. Hon sa att hon hade måst ange sin ras. I formuläret fanns det fyra bokstäver att välja på: a, i, w och c. Närmast mekaniskt kryssade hon då för a, för hon tänkte att det nog kunde stå för ”Asian”. Tjänstemannen som tog emot pappret sa då att a stod för ”African” och att hon nog inte var det och han föreslog sedan i som står för ”Indian”, men hon sa då att hon inte var indier och de tittade på hennes hud en stund och tjänstemannen tyckte till sist att den var vit, men hon ville inte skriva w, för hon tyckte ändå inte att det stämde. Till sist tröttnade hon på den underliga ”leken” och kryssade för a för ”African” och så fick det bli.

Och så gick vi alla in för att äta borsjtj och polska piroger.