Kategori: Berättelser ur livet

Afrika seglar ännu som ett moln av ljus och mörker högt över mitt huvud och på mitt överkast ser två giraffer varandra över ”axlarna” och de fyra pärlhönorna i hörnen verkar söka efter vägar utanför tyget, men jag är ändå tillbaka här i mitt Sigečica-liv. Nyss satt Đurđica och jag hemma hos Vesna och drack bosniskt kaffe tillrett enligt nästan – ja, nästan för källvattnet fattades och kaffet var inte nymalt – alla konstens regler. Nej, Vesna är inte från Bosnien, men hon har lärt sig laga detta kaffe och hon har den rätta servisen och hon hade dagen till ära köpt rahat lokum på Union.

Så vi satt där vid hennes skrangliga men nyreparerade brandgula bord och drack kaffe och åt de söta bitarna av rahat lokum och berättade historier för varandra. Vid våra fötter låg den urgamla hunden Lola som saknar den urgamla katten som dog vid jul. Och det var över ett år sedan Londi levde. Vi talade om det fantastiska geniet Nikola Tesla, men inte egentligen om hans uppfinningar utan om hans fria själ och hans vänskap med den indiske filosofen Swami Vivekananda. Vi talade om kelterna och om etruskerna och om Vincent van Gogh och hans svåra liv och stora konstnärsskap och om att det nu går en film om honom på Kino Europa som heter ”Loving Vincent”. Vesna har sett den och den går ännu här, så jag hoppas jag inte glömmer att se den. Och så var vi tillbaka hos Tesla men min tanke slet sig till Vítězslav Nezvals dikt ”Hymnen om Edison”, den elektricitetshymn som Tesla så lätt får mig att tänka på och som jag tror handlar om honom också.

Och nu får jag höra det underliga och skrämmande att någon alldeles nyss blivit skjuten på Rapska, kanske medan jag gick hem längs en annan del av den gatan.

I dessa dagar efter hemkomsten till Zagreb tänker jag ibland på Siegfried i Niebelungensagan. Han hade ju badat i den av honom dödade drakens blod och blivit osårbar och förstod också fåglarnas språk. Men så fanns det där stället mellan skulderbladen som lindlövet täckt under badet, men det lämnar jag åt sidan, kanske fanns det inget lindlöv och allt som hände sedan var nog bara påhittat. Jag tänker på detta för att jag har badat i Afrikas sol och blivit osårbar mot den kroatiska vintern, som ligger och ruvar i det grå dagsljuset. Jag märker att jag ännu efter en vecka har solen och det mänskliga vimlet kvar i mig. Ingen tyngd finns och jag har en annan ansiktsfärg än andra vintrar här. Och kanske skulle jag förstå pärlhönornas språk om jag träffade någon av dem nu. Och den stoftfyllda och vid någon oförsiktig rörelse rykande soffan vid väggen till Rudolfs granny house är en plats mina tankar gärna sätter sig i och blicken svävar bort mot den höga rufsiga palmen och Simon ligger där i hörnet och Rudolf letar efter något inne i rummet…

Innan jag åkte till Sydafrika fick jag vid flera tillfällen av européer höra att Sydafrika inte är det riktiga Afrika och att det nästan bara bor vita där. Jag svarade något om att jag inte var säker på att Sydafrika inte var det riktiga Afrika och någon gång citerade jag det Rudolf sagt om att Sydafrika är många länder. Ja, och nu har jag varit där och jag är ganska säker på att Sydafrika är en del av Afrika och tänker jag efter så mötte jag nog fler svarta än vita, men så tänker jag på juldagen och den unga kazakiskans berättelse om hennes rasliga inordning vid ankomsten till landet och då blir allting ganska svävande.

Och jag tänker också på något jag var med om i Sverige för tolv eller tretton år sedan, då jag genom en amerikansk väninna träffade en professor från Namibia. Jag ger er ett litet avsnitt från min beskrivning av denna episod:

På hemvägen pratade jag ganska mycket med Annelie. Hon berättade om sig själv och om Namibia. ”Jag känner mig aldrig så vit som när jag är i Europa eller Holland”, sade hon. Ja, jag hade ju också väntat mig att hon skulle vara svart, när Anne sade att en professor från Namibia skulle vara med på resan. Annelie är av tysk-norsk härstamning och hon är en tredje generationens namibier. Jag frågade vilket hennes första språk var; hon kunde inte riktigt svara på det: ”Tyska eller afrikaans”, sade hon lite dröjande. Hemma hade de mest talat tyska när hon var barn och skolspråket hade varit afrikaans för hennes del. Idag är engelska undervisningsspråk i skolorna. Och på universitetet i Windhoek undervisar hon på engelska. Hon sade att många lärare i skolorna inte kan engelska något vidare bra, så det blir ibland lite konstigt, afrikaans smyger sig in här och där och det gör de olika inhemska språken, som till exempel oshivambo och herero, också. När Annelie talar afrikaans i Holland (hon har varit där ett par gånger), så tycker folk först att det låter roligt, men sedan reagerar många med ovilja – ”Vad är det för ett förfärligt kolonialspråk du talar?” Och när hon säger att hon är från Namibia känner hon tydligt av blickarna hon får, att hon har fel färg.

Livet är på många sätt ”som vanligt” igen: Jag träffar vänner, arbetar och ordnar diverse smått och kanske större än så. Men under ytan eller bredvid försöker jag förstå vad jag varit med om under de senast förgångna veckorna. Jag ser de stora linjerna som är två: att återse Rudolf efter mer än fem år och att fly Zagreb dagarna runt Londis död. Återseendet blev något mycket stort och följs nu av saknad. Flykten från platsen för Londis dödsdag lyckades på sätt och vis, fast nu när jag är tillbaka betalar jag för det ”lyckandet”. Men jag kommer inte ifrån att det var bäst att inte vara här i Zagreb på årsdagen. Det är något med det symboliska som betyder mer än man kanske anar.

Och nu efter resan försöker jag också att förstå vad mitt möte med Afrika egentligen var. Kapstaden är inte Sydafrika och Sydafrika är inte Afrika, men ändå är det så. Stoppa in handen var som helst i Afrika och du känner dess puls, djup och stark, full av glädje och nöd.

Jag minns männen som går i vägdammet längs landsvägarna och alla de människor som ligger utsträckta under träden eller invid planken i ett slags hopplös men ändå spänningslös vila. Nej, jag förstår ingenting, men jag har många bilder i mitt huvud.

Jag skymtar de olika skikten i Kapstadens liv. Jag hör ett gäng killar från kåkstaden Joe Slovo ropa ”mzungu” efter Rudolf och mig på väg till Spar för att köpa bröd, ost och öl. ”Mzungu” betyder olika saker och bland annat är det ett skällsord för vita. Det går inte att dölja att man är vit om man är det. Det är för tydligt. Å andra sidan minns jag veterinärens ”koloniala” befallningar och jag vet att det oftast är svarta som bär fram mat till vita på restaurangerna. Och stadsdelarna är mycket olika i sin befolkningssammansättning. Jag anar spänningar både när de finns där och när de inte finns där. Rudolfs vänner är både vita och svarta, men jag är osäker på vad jag får fråga vem. Och jag tänker på de politiker som nu har makten och jag anar att mycket kan gå snett, men att det ändå kanske inte gör det. Jag frågade Siyanda om vad han tror om landets framtid (vem vill få en sådan fråga?) och han svarade att han just nu inte vill rösta på någon av dem som finns att välja mellan. Och jag tänker på dem som inte fick bli fulla medborgare i sitt eget land förrän ungdomen var förbi. En av dem förgrep sig på mig på i ett gathörn. Nej, inga detaljer. Ja, jag blev rädd men eftersom jag klarade mig, så kan jag bara tänka, att jag där mötte en av dem som inte har något att förlora. Och bortom tragiken så är det ofrånkomligt att sådana är farliga för dem som har något att förlora. Men jag minns kanske mer än allt annat leendena och vimlet och de oförutsebara glada små och större händelserna. Och Kapvinden blåste över alltsammans och palmerna stod rufsiga i natten och bergen avtecknade sig mot himlen i alla ljus och mörker. Och havets vågor var nästan alltid höga, alltid kalla. Det är något med havsströmmarna…

Efter att katten Simon fått sin lusdiagnos och sitt lusmedel använde Rudolf och jag morgonen till ett försök till storstädning. Vi sopade golvet inne och ute, skakade alla tygförhängen och dukar och tvättade med minimala vattenspararmängder stenplattorna i uterummet. Mycket tid ägnade vi åt soffan. Vi borstade och piskade den kanske femtio gånger, men stoftet fortsatte att ryka ur den ändå. Det fina lerstoftet från ”trädgården” letar sig hela tiden på nytt in i den. Till sist gav vi upp ganska nöjda, man kan inte göra mer än man kan. Och så for vi in till Kapstaden och bjöd oss själva på ett besök på den etiopiska restaurangen ”Addis in Cape”.

Vi gick uppför de smala knarrande trätrapporna och blev anvisade en plats vid ett lågt runt bord. En kypare kom fram och presenterade sig och gav oss råd om vad vi skulle äta. Vi följde hans råd.

Efter en liten stund kom kyparen med en vattenkanna och två servetter och vi fick tvätta händerna. Inte så långt senare kom maten in och den bestod av ett slags stor ”pannkaka” med små högar av olika rätter – linser, butternut, kyckling, oxkött, andra linser, kål, tomat, svampar… Bredvid fanns en skål med små ”pannkaks”rullar i brunt och vitt, som vi fick riva bitar av för att äta med.

Det blev en både god och spännande måltid och när vår kypare sedan frågade om vi ville ha etiopiskt kaffe med popcorn, sa vi inte nej, även om vi var lite förundrade över popcornen.

Kaffekannan var mycket vacker och kaffet smakade kaffe och alnsammans var insvept i en sky av rökelse. Utanför fönstret såg vi den kurdiska restaurangen ”Mesopotamia”, där vi ätit några dagar tidigare. Trafiken var mycket intressant.